Karl-Edvard är 5 år. Han vet en hel del och det han inte vet, tar han snart
reda på. Frågan om döden har han redan lämnat. Han funderade länge på hur
det kom sig att människor, som stoppades ned i jorden, kommo upp i himlen.
Men så lade han det problemet bredvid automobilen och spårvagnen, som gå
utan att någon drar dem. Och nu besvärar döden honom icke vidare.
Han har börjat tänka på något annat.
Häromdagen kommer han in till mig där jag ligger med händerna under nacken
och tänker. Han stannar i dörren och säger:
--Pappa, jag ville fråga om en sak.
Då slutar jag upp att tänka och frågar:
--Vilken sak?
--Ä de sant att mamma telefonerade efter mig, när jag föddes? När storken
kom?
Jag är en modern man. Jag ljuger icke för barn. Men så tänker jag: han är
för ung. Och så säger jag:
--Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och då kom du.
--Och så sa hon till om en smal en, och så kom Karl-Olof?
--Ja, då kom Karl-Olof.
Han går ut igen och jag fortsätter att tänka. Det regnar där ute på gatan
och från Gärdet hör jag en automobil surra.
Då öppnas dörren igen och Karl-Edvard kommer in. Han går rakt fram till mig
och säger kort och allvarligt:
--Pappa, jag är så ensam där ute i salen. Karl-Olof har gått och lagt sig
och jag har så tråkigt--kan vi inte be mamma ringa på efter en pojke till?
På den punkten står saken.
[Bild]