Det är ännu icke utrett varför bröder alltid slåss och gräla. Många försök
ha gjorts att finna anledningen till att just dessa bröder alltid kommo i
gräl och vilt slagsmål. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott
sig ha funnit den, då den plötsligt givit rum för en ny och svävande
förklaring av det hela.
Under många år började striden redan vid uppstigandet på morgonen och
fortsatte under hela dagen för att kulminera vid sängdags. En morgon hände
det att magasinsfrun i kvarterets hörna kom utrusande på gatan, stannade de
två bröderna och sade:
--Mina kära gossar, hur står det till i dag? Vad har hänt? Ni slåss ju
inte! Ha ni verkligen blivit vänner?
Pojkarna sågo generade ut, och då de kommo utom synhåll för den vänliga
frun röko de ihop igen med stärkta krafter efter en kort och pinsam vila.
Karl-Olof är familjens elegante herre. Han ägnar lång tid åt sin toalett.
Hans hår är omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och
hårvatten. Man känner honom komma på långt håll. Den doft han sprider,
påminner lätt om en andra klassens rakstuga i en mindre småstad.
I halsduken bär han gärna någon kråsnål och på sommaren har han ofta,
framför allt på aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hör
även vita, nypressade byxor och en kort käpp som bäres lätt och lekande i
högra handen. Så utstyrd går han till societetssalongen, där han med stor
överlägsenhet och elegans dansar one-step och boston med de sötaste och
finaste flickorna på ön.
Emanuel står i en dörr och flinar.
Astrid är 10 år. Hon har ljust hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant
än vacker. Hon vill gärna dansa med Karl-Olof och hon möter honom på
vägarna så att det ser alldeles tillfälligt ut. Och så skriver hon brev,
små lustiga brev som Emanuel hittar och läser upp högt för hela familjen
och för alla andra som vilja höra på.
Astrid börjar så småningom besvära Karl-Olof. Man pikar honom för henne och
man drar sig inte för att insinuera att de rent av skulle vara förlovade.
Karl-Olof börjar uppträda kyligt mot Astrid. Han gömmer sig då hon kommer
och han undviker att dansa med henne på Societen.
Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton
som illa döljer mycken list och ondska:
--Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka.
Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig.
Emanuel går vidare:
--Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig--för resten spelade hon tennis
med Tage i går.
Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras
ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt
dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa
som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet.
Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont--hennes fel är
alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar:
--Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för
dej--här jag rört dej, vad?!
Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon
sakta ned mot hamnen.
* * * * *
Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och
fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar
ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha
sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita
sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet.
Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal.
Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga
herrar som förakta dansens enkla nöje.
I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går
dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter
harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter
vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och
ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek,
utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta.
Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar:
--Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och
då svarade hon:
--_Jag dansar inte med småpojkar!_
--Ååååååå--och sen??
--Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon
var mallig! Hon är bara 15 år!
--Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni
det är rätt, ni andra?
Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt
om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem.
Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa
de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar
Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras
ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver.
Men i en dörr står Emanuel och flinar.
[Bild]