En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon springer inte på
vägen, hon kommer mitt i gräset bland blommorna och timotejen. Jag ser på
långt håll att det har hänt något, något mycket märkvärdigt, som måste
berättas.
Hon är mycket upprörd, då hon kommer fram. Alldeles röd i ansiktet av
ansträngning. Och ögonen lysa.
--Vad har hänt? säger jag, är det en orm eller en tjur?
--Nej, säger Anna-Clara, inte alls, utan två _riktiga_ sjöofficerare med
uniform, såna där som de stora flickorna dansa med på Sossitén kom och
_talade_ vid mej.
--Nej, så märkvärdigt, tänk. Vad sa dom?
--Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och
han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så
stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål
för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde
för två och femti och då kommer en _barkass_ med sjömän som rodde och i
aktern satt dom där _officerarna_ på en svart duk och dom styrde med ett
styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så gick dom i
land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde _honnör_ så här och
frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och då skratta
dom och bad mej hälsa pappa.
--Tackar, sade jag, vad hette herrarna?
--Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med _uniform_.
Denna sommar hade Anna-Clara bestämt att hon skulle gifta sig med en
tandläkare. Hon hade hört att de förtjänade så mycket pengar och tiderna
äro ju så dåliga. Men en dag ändrade hon tycke och sade:
--När jag blir stor ska jag gifta mej med en sån där.
_En sån där_ var en sjöofficer. Det låg ingenting nedsättande i
benämningen, det var bara en sorts förkortning.
--Varför just en sjöofficer, sade vi, av ett visst intresse för en blivande
måg.
--Därför att dom ä så snälla.
Jag tänkte: om tio år säger hon: därför att de äro så stiliga. En liten
flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.
En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjöofficer. Han var kapten på
en u-båt. Och det var något! Han var så förfärligt snäll och han visste
precis hur man skulle hantera en liten flicka.
Anna-Clara fick vara med om något så underbart, som att komma ombord på
u-båtens moderfartyg--hon undrade ett tag om den stora båten var riktig
mamma till den lilla. Hon fick titta på allting som fanns ombord och en
morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en motorbåt och fick
se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så, med ett, spolade
vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör som stack opp och så
försvann även det. Anna-Clara började frysa och hon blev rädd. Hon ställde
sig upp i båten och såg ut över vattnet. Hennes vän, kaptenen, var borta.
Tänk om han aldrig kom opp mer!
Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde
ingenting--sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det kändes
litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar över
ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med u-båten....
Någon ropar:
--Se! Och alla peka utåt vattnet. Där är han igen i vattenläge.
Anna-Clara far hem. Det är ännu tidigt på morgonen och uppe i land blåser
det inte så mycket som på sjön. Det är varmt och vackert men ändå är det
icke en vanlig dag. Morgonens stora äventyr bor ännu i hennes hjärta.
En dag får Anna-Clara ett långt brev från kaptenen på u-båten. Det är ett
vackert och roligt brev och hon läser det många gånger. Och tänk, inne i
brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld:
_Delfinen_. Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge. Ett
_riktigt_ mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och som
det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara
känner ingen flicka som har ett band med _Delfinen_ på. Hon måste ha mössan
var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha den i skolan.
* * * * *
Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men då vi
drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på ryggen och
tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha för sig på sina
stora bjudningar. Och så fick den snälla värdinnan se henne och så togs hon
in och blev mottagen som en riktig gäst som bara hade kommit litet för
sent. Hon satt på trappan till verandan och såg och lyssnade med alla sina
ögon och öron. Vad herrarna voro glada och röda och så de skrattade, nästan
åt allt vad de sade. Hon förstod inte vad de talade om, ända tills att den
unge doktorn sade något som kom henne att lyssna ännu mera spänt än förut.
Doktorn sade:
--En sak har roat mig här på ön--bland mycket annat, för all del--och det
är de unga damernas hattar, de små vita segelhattarna. Förr i tiden bar
riddaren sin dams färger i sin fjäderbuske, nu är det tvärt om--har den
unga kvinnan någon god vän vid flottan så bär hon hans båtnamn på sin hatt.
Här finns en ung käck fru--över hennes vackra panna lyser _Tapperheten_ i
eldskrift, här gå unga flickor med _Äran_ och _Manligheten_ och _Fylgia_ om
sina vackra lockar och häromdagen mötte jag i en barnvagn en liten flicka
som förskräckte mig, ty mitt i huvudet på henne stod plötsligt utan
föregående varning: _Clas Fleming_.
Allt det där är mycket vackert, men för mig har det något av adress. Tänk
oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som
skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vän i en affär, gick med en
hatt på vilken stod i guldskrift: _Karl August Perssons Garn- och
Vävnadshandel_ eller t. ex. _Oskar Johanssons Kött-, Korv- och
Fläskhandel_.
Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara föll
i tankar, och då vi gingo hem sent på kvällen stannade hon i mörkret mitt
på vägen och sade:
--Jag vill veta en sak.
--Vilken sak?
--Jag vill veta om det finns någon fläskhandlare som heter _Delfin_?
--Inte som jag vet--hur så?
Anna-Clara svarar inte, men jag förstår hennes oro och jag stillar den.
Hela sommaren bär hon Delfinens band på sin mössa och då hösten kommer,
lägger hon det i en ask och skriver på locket med stor och tydlig stil:
_Mitt vackra band som jag fick av den snälle kaptenen och sjöofficeren
sommaren 1917._
[Bild]