Framsynta män och kvinnor.
Nordboarnas spådomskonst framvisar äfven en mängd former. Ett par af
dessa stodo uppenbarligen i förbindelse med gudarnes dyrkan, medan de
andra synas hafva varit jämförelsevis oberoende af religionen.
Sålunda omtalas det ej sällan i sagorna, att man vid offring gick att
utfråga den eller den guden om ting, man ville veta.
Om den framstående höfdingen Torolf Mostrarskägg berättas det, att han
anställde ett stort blot, sedan han blifvit osams med norske konungen
Harald Hårfager och af denne fått befallning att antingen lämna landet
eller gifva sig i hans våld.
Vid offringen vände sig Torolf »till sin innerligt gode vän» gud Tor med
förfrågan om, hvilket beslut han skulle fatta. Och gudens utslag,
förmodligen sedt i offerdjurens inälfvor, blef, att han skulle
öfvergifva riket och draga upp till Island.
När han sedan på sitt skepp närmade sig detta lands kust, företog han en
ny handling, hvarigenom han ytterligare ville utforska gudens vilja.
Han kastade öfverbord de båda högsätespelare, som prydt hans gudahus i
Norge och hvarå Tors bild var utskuren. Och därvid gaf han det löftet,
att han skulle på Island bygga sitt bo där, hvarest dessa pelare flöto i
land.
Så snart de lämnat skeppet, drefvo de hän emot en fjord, och de »tycktes
då gunga hastigare fram än man väntat».
Guden lade med sina pelare till vid ett näs, där man sedan fann dem, och
i dess närhet reste Torolf sin gård.
Detta af nästan alla »landnamsmän» iakttagna tillvägagångssätt vid
bestämmandet af deras blifvande boningsplatser i det nya landet var
alltså af religiös natur.
Men man kunde också lämna gudarne åsido och låta död man gifva sig en
vink om, hvar det blifvande hemmet borde byggas.
När den gamle höfdingen Kväll-Ulf aflidit under färd till Island, lades
han i en kista och sköts öfver bord för att visa sonen Skalle-Grim vägen
till nytt hem; och detta restes sedermera i närheten af det ställe, där
liket landat.
* * * * *
Men mer än af gudarne och de döde kunde man af människorna själfva få
framtidsspörsmålen lösta, af dem nämligen, som man kallade framsynta och
om hvilka man trodde, att de af naturen ägde förmågan att se in i det
kommande.
Sålunda är största delen af den stora, berömda Nialssagan byggd på den
framsynte vise Nials tid efter annan meddelade spådomar och
framtidsvinkar; ja, sagan är i ej ringa grad en säkert och sakta
framskridande utläggning blott af dessa.
På samma sätt äro i de andra, _bäst_ utarbetade sagorna nästan alla
händelserna förutspådda af framsynta män och kvinnor eller också på
annat sätt förebådade.
Bland den otaliga mängd af framsynta personers spådomar, som sagorna
innehålla, men som endast sällan äga ett mera allmänt intresse, när de
lösryckas från den berättelse, hvari de utgöra ett viktigt led, välja vi
ett par exempel, hämtade från Olof Tryggvasons saga.
En gång seglade konung Olof söderut längs Sunnhördaland med sextio
långskepp, bemannade med mycket och vackert folk. Han lade med hela
hären till vid ön Moster.
Därå bodde en gammal man, numera blind. Han sades vara »mycket framsynt
och spåkunnig».
Konungen utvalde några män och gick med dem upp på ön. De trädde in i
den blinde gubbens hus, och på dennes fråga, hvilka de voro och hvart de
ämnade sig, svarade en af konungsmännen:
»Vi äro köpmän nerifrån landet, och äro ute på färd med våra varor.»
»Hvad hafven I att berätta mig», frågade gubben vidare, »om konung Olofs
eller hans mäns färder?»
De svarade, att han låg med hela sin flotta inne under ön.
Då suckade den gamle mannen högt, och han talade med ansträngning:
»Hå, hå — stor skada skall drabba oss, när vår konung drager härifrån,
ty det blifver Norges män en stor olycka att på en och samma färd mista
de fyra klenoder, som hvar i sitt slag äro de dyrbaraste i Norges rike —
så att deras likar icke förut här funnits.»
Då sporde samme man i konungens följe:
»Hvad är det för fyra klenoder, du säger vara så dyrbara?»
Och den blinde mannen återtog:
»Först nämner jag den, hvars värde faller alla lättast i ögonen och
hvarom alla klarsynte män mena ett och detsamma, när de säga, att ingen
konung i Norge varit sådan som Olof Tryggvason; och är det stor skada
att förlora en dylik höfding. Med så stor och gagnrik heder som han har
ingen tillförene här styrt allt folket. En annan klenod säger jag hans
drottning Tyre vara; om henne hör jag alla bära ett och samma
vittnesbörd: aldrig har förr i Norge lefvat en sådan kvinna, både hvad
vett och godhet beträffar. Den tredje klenoden är konung Olofs skepp,
Ormen långe, hvarom alla äfven hafva samma mening: ett sådant skepp har
ej förut blifvit i Norge bygdt. Som den fjärde klenoden räknar jag
konungens hund Vige, hvilken är till sin natur klokare och mera
värdefull än någon annan hund i riket. Nu är det att befara, att
detsamma sker, som så ofta skett: blott en kort tid njuter man och i en
fart mister man sedan just de dyrbarheter, som i sitt slag öfvergå alla
andra.»
Då vände sig konungen till sina män och sade, att man strax skulle vända
om till skeppen.
När de kommit utom dörren, yttrade den blinde:
»Sant är det dock att säga, att det är tungt att lida af ålderdom, ty
samma lott öfvergår de fleste åldringar: icke blott förslöas deras syn,
utan med blindheten förödes ock allt vettet. Jag skulle ej hafva ordat
så mycket, om jag blott vetat, hvad jag nu vet: att jag talat med konung
Olof Tryggvason själf. Och dock kan jag ej taga tillbaka, hvad jag en
gång sagt, fastän det nog är troligast, att I icke sätten lit till mitt
lösa prat — hvad likväl vore det bästa!»
Konung Olof vandrade sedan till skeppen med sina män; färden styrdes
söderut; och inom kort föll han i slaget vid Svoldern.
Drottning Tyre, som efter striden hittades, där hon låg dold under Ormen
långes däck, dog af sorg nio dagar därefter.
Skeppet själf togs i besittning af jarlen Erik Håkansson. Det gick sedan
alltjämt lutande och lydde ej styret.
Enligt somliga lät jarlen hugga ned Ormen; enligt andra lät han bränna
den.
Efter sin herres fall lade sig hunden Vige på en hög; han ville ej taga
emot någon mat utan lät den ätas af andra hundar, djur och fåglar.
»Tårarne strömmade från ögonen ned om nosen. Så begrät han sin gode
herre, till dess han dog.»
»Så sorgesamt», heter det, »förlorade norrmännen dessa fyra klenoder, de
yppersta i landet» — såsom den blinde gubben på Moster förutspått. —
Liksom konung Olofs fall förebådas i slutet af hans saga, så börjar
denna med en förutsägelse om hela hans lysande men korta bana.
Det är en framsynt kvinna, som där uttalar spådomen.
Gardakonungen Valdemars moder, heter det, var åldrig och så kraftlös,
att hon ständigt låg till sängs.
»Och dock var hon», såsom den kristne sagoförfattaren uttrycker sig,
»framsynt, ty hon var besatt af en trolldomsande såsom många andra
hedningar, om hvilka det berättas, att de kunnat förutsäga kommande,
okända ting.»
Den första julkvällen var det sed, att när konungens män tagit plats i
hallen, blef käringen, hans moder, inburen och nedsatt framför hans
högsäte.
Då förutsade hon, huruvida konungen och hans män hade någon farlig ofrid
att vänta, och äfvenså gaf hon besked om annat, hvarom hon tillspordes.
En julafton, då den gamla modern enligt vanan burits in i salen, frågade
konungen henne, om hon såge några utländske höfdingar eller härmän, som
traktade efter hans rike.
»Nej, min son», svarade hon, »hvarken ser jag någon skadlig härnad eller
annan olycka närma sig ditt rike. Men jag ser en stor och märklig syn.
»Borta i Norge föddes för icke länge sedan en konungs son, hvilken skall
fostras här i Gardariket, till dess han varder en fräjdad höfding. Ej
skall han göra ditt rike skada; förr skall han det freda och frälsa, och
på mångfaldigt vis skall han öka din ära.
»Omsider skall han återvända till sin fosterjord. Då är han i sin ålders
blomma, och han skall taga i besittning det rike, hvartill han är boren.
»Lysa skall han i stor glans och ära och varda en hjälpare för månget
folk i världens nordliga näjder. Och dock skall han blott en kort tid
vara herre öfver Norges rike.
»Bären nu bort mig», slöt hon, »alltför mycket sant hafver jag talat om
denne man.»
* * * * *
Denna siande ryska konungamoder visar sig vara andligen i släkt med det
slags kvinnor, som nordboarne benämde valor och som hade till särskildt
yrke att förutsäga »människorna deras öden, årens art och andra ting».
Det var ödet, som framför allt talade ur deras mun; det var dess vilja,
de förkunnade.
Hvad den skandinaviska Norden angår, synas valorna mycket talrikt hafva
uppträdt i Norge och på Grönland, hvartill de troligtvis kommit direkt
från Norge. På Island hafva de jämförelsevis varit mera sällsynta.
Dessa egendomliga, höga forntidsskepnader skola vi så taga i närmare
betraktande. —
I Torfinn Karlsämnes saga, hvars skådeplats är Grönland, finnes en af de
fullständigaste skildringarna af valornas operationer. Vi få här se en
vala, lifslefvande, i hennes egendomliga dräkt, med allt hennes
tillbehör.
_Valan Torborg._
På Grönland, berättar sagan, var svår tid. Blott ringa byte hade man
bragt hem från jakt- och fiskefärder; och somliga hade icke ens
återkommit till bygderna.
Då fanns där en kvinna, som hette Torborg. Hon var spåkvinna och vardt
kallad den lilla valan. Nio systrar hade hon ägt, alla spåkvinnor, men
nu var hon ensam vid lif.
Om vintrarne hade hon, liksom alla andra valor, för sed att draga
omkring på gästabud, och »i synnerhet bjödo de henne till sig, som ville
veta sitt öde eller hurudant året skulle bli».
Eftersom bonden Torkel på Härjulfsnäs var den ansenligaste mannen där i
trakten, ansåg man det tillkomma honom att skaffa besked om, när den
onda tid, som kommit på, skulle bättras. Och Torkel bjöd därför valan
Torborg till sig.
En afton infann hon sig, följd af den man, som var sänd henne till
mötes. Hon bar en blå kappa med snörband framtill, smyckad med ädla
stenar helt ned i skötet, glaspärlor om halsen och en svart
lamskinnshätta på hufvudet, fodrad med hvitt kattskinn.
I handen hade hon en staf, hvars knapp var inlagd med mässing och prydd
med stenar.
Om lifvet bar hon ett bälte, vid hvilket hängde en påse, full af fnöske
och annat elddon, och därtill en stor skinnpung, hvari de trolldomsmedel
förvarades, som hon brukade, när hon utöfvade sin konst.
På fötterna hade hon ludna kalfskinnsskor med långa remmar, å hvilkas
ändar lyste stora tennknappar. Händerna voro klädda i handskar af
kattskinn, hvita och invändigt ludna.
Då hon trädde in i salen, blef hon mottagen väl, såsom sed var att
mottaga sådana kvinnor; alla kände sig skyldiga att hälsa henne
vördsamt, och hon tog emot enhvars hälsning, allt eftersom denne
behagade henne.
Torkel bonde tog henne vid handen och förde henne hän till det altare,
man rest åt henne, och hvarå var bredt ett hyende, fyldt med hönsfjäder.
Härifrån lät han henne blicka ut öfver allt hans hus och folk; men ännu
sade hon intet.
Sedan måltidsborden blifvit framsatta, bjöds valan getmjölksgröt, och
hon fick hjärtat af alla de tillredda djuren.
Hon åt med mässingssked och knif af koppar med tvär udd och skaft af
hvalrosstand.
När aftonvarden var äten och borden tagits bort, gick Torkel bonde fram
till valan och frågade henne, hur hon tyckt det vara att se sig om där,
hur husets skick och folkets later tett sig för henne och när hon trodde
sig kunna gifva klart besked om det, som alla hälst önskade att få veta.
Hon förklarade, att hon kunde intet säga förr än nästa dag, då hon
sofvit där om natten.
När det lidit långt fram på dagen, blefvo alla de förberedelser gjorda i
salen, som hon sade vara nödvändiga för den säjds främjande, som hon
öfvat om natten.
Hon bad, att man äfven måtte skaffa henne några kvinnor, som kunde det
kväde, som hörde till säjden och som hette Vardloka.
Man sporde alla där i gården men fann ingen, som kunde det kvädet, förr
än man kom till den isländska kvinnan Gudrid, som nyligen anländt till
Grönland och blifvit upptagen i Torkels hus.
»Hvarken är jag trollkunnig», sade hon, »eller är jag spåkvinna, men min
moder Haldis på Island lärde mig ett kväde, som hon kallade Vardloka».
»Du är lycklig, som är så vis», sade bonden Torkel.
»Här företagen I något», återtog Gudrid, »som jag ej tror vara till
båtnad, ty jag är kristen.»
»Måhända», sade valan, »skulle du dock kunna vara folk till någon hjälp
här och likväl ej vara sämre för det; men jag håller mig till husbonden
Torkel för att få, hvad jag behöfver.»
Denne bad nu Gudrid ifrigt om bistånd, och till sist lofvade hon att
sjunga.
Kvinnorna slogo därpå krets om trolldomsaltaret, hvarå valan satt, och
Gudrid sjöng kvädet så fagert och väl, att ingen af dem, som stodo där
omkring henne, tyckte sig hafva hört något kväde sjunget med vackrare
röst.
Valan tackade henne för sången och sade, att nu hade många af de andar,
som velat skilja sig ifrån henne och ej längre vara henne lydiga, kommit
dit, och de hade funnit kvädet skönt att höra — så väl hade det blifvit
sjunget.
»Och nu», sade hon, »ser jag nogsamt mycket, som tillförene varit doldt
för mig och många andra. Jag kan säga dig, Torkel bonde, att denna svåra
tid ej skall räcka längre än öfver vintern; när det våras, varder året
bättre.»
Därpå vände hon sig särskildt till sin hjälparinna: »Men dig, Gudrid,
skall jag strax löna för den hjälp, du gifvit oss, ty jag ser
granneligen ditt öde. Du skall göra det ansenligaste gifte här på
Grönland, men endast en kort tid skall du njuta godt däraf, ty dina
vägar ligga ut till Island. Därute skall från dig komma en ätt, både
stor och god, och öfver din afkomma skiner så klart ljus, att jag ej
mäktar se ditåt. Hell dig, min dotter; farväl!»
Sedan gick husets folk fram till valan, den ene efter den andre, och
sporde henne om allt, som de hälst ville veta.
Svar gaf hon dem alla, och det var blott föga af hvad hon sade, som icke
slog in.