* * * * *
När den välbekante norske kämpen Orvar Odd stod i begrepp att lämna sin
fädernegård å ön Hrafnista för att tillsammans med sin broder Gudmund
draga upp till Finnmarken och därifrån vidare ut på äfventyr, vände sig
deras fader Grim till Odd och sade:
»Här ser du tre klenoder, frände, som jag vill gifva dig. Det är tre
pilar. De bära namn och heta Flög, Rämsa och Fifva. Jag tog dem en gång
från finnekonungen Guse. Af sig själfva flyga de tillbaka till strängen,
och allt, som de sändas emot, träffa de.»
Odd tog emot Gusepilarne och granskade dem. Han fann dem förträffliga,
ty spetsarne voro fästa till skaften med gyllene band.
»Många goda gåfvor har jag mottagit», sade han, »men inga, som synts mig
jämgoda med dessa. Haf stor tack, fader!»
Då bröderna kommo norr ut till Finnmarken, funno de uppe i land en mängd
jordhyddor; och dit begaf sig Gudmund en morgon med sitt folk.
De sprungo in i hyddorna och rånade kvinnorna, ty männen voro borta.
Kvinnorna blefvo utom sig af förskräckelse och ropade vildt.
När Gudmund och hans män om kvällen kommo tillbaka till skeppen, frågade
Odd:
»Hafven I varit i land i dag, Gudmund?»
»Ja», svarade denne, »och där tycktes mig vara mycket nöjsamt. I morgon
skall du göra oss följe dit.»
»Nej, det vill jag icke», svarade Odd, »ty ingen heder vinnes af att
råna kvinnor, och skola de nog vedergälla eder det omak, I dem gjort.
Strax i morgon vill jag fara härifrån.»
Efter en längre äfventyrlig färd till Bjarmaland[2], kommo de tillbaks
till Finnmarken och lade till vid samma plats, där de nyss varit.
Fotnot 2:
Landet vid södra och östra stranden af Hvita hafvet.
Som de lågo där om natten, fingo de höra ett väldigt brak, och som de
ordade om, hvad detta månde betyda, kom en ny och vida värre skräll, och
så snart denna tystnat, kom en tredje, som var ännu våldsammare.
»Hvad tror du, broder Odd», sporde Gudmund, »att detta kommer sig af?»
»Jag har hört sägas», svarade han, »att när två väder samtidigt gå i
luften och susa emot hvarandra, uppstå häftiga skrällar. Nu måste vi
rusta oss, som om svår storm vore att vänta. Det är finnarne, som rifva
sådan väderlek upp åt eder, för det I plundraden dem.»
Sedan gjorde de sig, enligt Odds föreskrifter, så segeldugliga som
möjligt.
De drogo upp sina ankare, och nästan i samma ögonblick bröt ovädret
löst.
Det var så kraftigt, att det genast dref dem bort från land, och det var
dem icke möjligt att använda roder. De kunde ej annat än länsa undan,
och alla, som kunde komma till, öste.
Så voro de i tjugo dygn oafbrutet i drift.
Till sist kallade Odd på sin broder Gudmund och bad honom kasta allt det
byte, de rånat från finnarne, öfver bord, »ty förr sluta vi icke vårt
kringtumlande», sade han.
»Men hvad gagn skola de hafva af allt det, jag kastar öfver bord?»,
invände Gudmund.
»Låt du dem sjelfva sörja för det!» sade Odd.
De togo då fram allt det byte, de tagit från finnarnes kvinnor, och vrok
det i hafvet, men så snart alla sakerna kommit öfver bord, drefvo de
först framåt längs den ena skeppssidan och sedan tillbaka längs den
andra, tills de alla samlats till ett enda bylte.
Därpå flög detta med rasande fart rakt emot ovädret och försvann ur
deras åsyn.
Samma dag detta skedde, skingrade sig dimman och sjön stillnade, och en
kort stund härefter fingo de land i sikte.
Alla undrade de, hvad detta kunde vara för land.
»Min tro är», sade Odd, »att vi kommit långt norrut, och efter allt hvad
jag hört af kunskapsrika män, håller jag för sannolikt, att detta månde
vara resarnes land. Men som vårt folk nu är svårt medtaget, återstår för
oss intet annat än att här söka hamn och hvila, hur det sedan än månde
gå.»
De närmade sig, och landet, som sträckte sig fram emot dem, syntes dem
vara ett näs eller en stor ö.
Där fanns en god hamn, hvari de förtöjde skeppen; och ofvanom den
utbredde sig en stor skog.
Sedan de slagit upp sina tält på däck, befallte Odd, att man skulle ro
längs land och utspäja trakten.
Och snart kommo männen tillbaka med den upplysningen, att man kommit
till en ansenlig ö, som var obebyggd men bjöd på mycken härlighet. I
skogarne funnos djur i mängd, och vid stranden varsnades hval, fågel och
en stor hop säl. Och det var fastland midt emot.
Odd bad sina män vara varsamma om sig.
»Hvar natt skola tolf man hålla vakt här på ön; med fiske och jakt skola
vi lifnära oss, och vi skola hålla oss så karska vi kunna.»
Och detta gjorde de.
En dag, när de vandrade in i skogen ofvanför hamnplatsen, fingo de se en
reslig björn. Odd sköt på honom och träffade honom: hvarpå han draps.
Sedan lät Odd uppstoppa huden, och djuret stöddes med spjälar, så att
det sträckte fram nosen och stod säkert baktill. Därpå lät han ställa
björnen på en klippa, som vätte inåt fastlandet, så att den blickade
ditåt.
En flat sten, hvarå eld kunde tändas, lades i dess uppspärrade mun.
Så uppehöllo Odd och hans följeslagare sig där i någon tid, och
esomoftast sågo de gestalter röra sig däruppe på fastlandet.
Många voro de ej, men så storvuxna voro de, att man förstod, att det var
resar.
Sent en afton såg man, att de samlats på ett näs å andra sidan sundet.
Då steg Odd jämte en af sina män ned i en båt och rodde tyst fram, tills
de kommit in under näset. Där höllo de inne årorna och lyssnade.
Däruppe vrålade en rese med grof röst:
»I veten, att några skäggbarn lagt till vid vår ö och att de där fälla
våra djur och göra annan fångst. Nu har jag stämt eder hit för att vi må
besluta deras död. Enär jag numera, såsom I veten, har ofrid med min
broder Bjalve, så kan jag blott egna ringa uppmärksamhet åt en sak sådan
som denna. Här sen I en gullring! Den vill jag gifva den, som rödjer
dessa skäggbarn ur vägen.»
Då såg Odd där nere ifrån båten, huru en kvinna reste sig uppe i
församlingen, ifall man nu kunde kalla henne en kvinna. Hon talade:
»Skyldiga äro vi, Bade, resars konung, att uträtta detta ditt ärende,
allra hälst som du bjuder oss en sådan lön. Denna färd skall jag fara,
om du vill.»
»Då är allt godt och väl», förklarade konungen, »ty du kommer att sköta
dig förträffligt — men sen I icke, att där sitta två skäggbarn nere i en
båt under bärget och lyssna till vårt samtal? Nu skall jag gifva dem en
sändning.»
I samma stund såg Odd en sten komma flygande rakt emot dem; och de
svängde båten som snabbast undan. Strax därefter kom en ny sten och så
åter en, som var så stor, att de häpnade och vattnet rök häftigt rundt
omkring dem.
Skyndsamt vände de om till ön, och om en stund sågo de kvinnan vada fram
genom sundet. Hon var väldig till växten och klädd i skinnkjortel.
Ohygglig var hon att se, och aldrig hade de skådat ett sådant lefvande
väsen förr. I handen hade hon en stor järnstaf.
Då gick Odd till bärget, där den uppstoppade björnen stod; han tände upp
eld i dess gapande mun och afsköt sedan en pil rakt igenom djuret och
hän emot trollkvinnan.
Denna hörde hvinet, såg pilen och tog emot den med flata handen; det
lät, som om den flugit i en sten.
»Mera torde det tarfvas», utropade hon, i det hon stirrade upp till det
skjutande odjuret på klippan.
Då tog Odd en af de förtrollade Gusepilarne och afsköt denna på samma
sätt. Kvinnan motade äfven den med handen, men den flög rätt därigenom,
in i hennes ena öga och ut i nacken och sedan tillbaka till odds
bågsträng.
»Det här var förtretligt», sade hon, »men fram skall jag icke desto
mindre».
Och Odd sköt af en ny Gusepil, som gjorde samma färd som den förra.
»Nu måste jag vända om», sade käringen; »det hade jag bort göra förr!»
Hon skyndade tillbaka, blind på båda ögonen.
»Nu lyster det mig veta», utbrast Odd, »hvar denna grufliga käring
hafver hemma; låtom oss ro efter henne fram till land igen».
Då Odd och hans följeslagare nått fastlandet, sågo de den stora kvinnan
styra sina steg upp bland fjällen.
De följde henne raskt; och snart klättrade de med kraft upp bland
klippafsatserna.
Till sist fingo de se en stor eld brinna inne i en klipphåla, och öfver
den sågo de en kittel hänga.
Elden upplyste hela hålan, men utanför var det mörkt.
Troll sutto i mängd å bänkarne längs hålans väggar; och en man, som
sannerligen icke var liten, satt i högsätet med en käring vid sin sida.
Det var en mångklok jätte. Och aldrig hade de sett sådana väsen förr.
Allt på honom var svart utom ögon och tänder, som voro hvita. Hans näsa
var ansenlig och så krokig, att den böjde sig helt nedom munnen.
Läpparne voro såsom torfremsor, skurna med skära; den nedre hängde ner
på bröstet och den öfre rullade sig samman in under näsan. Hans hår var
stort som barderna i Grönlandshvalens käft, och det höljde helt och
hållet hans bröst; och ögonen liknade två skogstjärnar.
Käringen, hans gemål, liknade honom så, som ett bär liknar det andra.
Jätten tog till orda:
»Hvar är Hårdskalle, vår tjänstekarl? Hvi sättes icke maten fram till
oss?»
»Jo, nu är jag här», svarade han; »och jag hafver bistra nyheter att
förkunna. Gneip, dottern din, har kommit hem, blind på båda ögonen; hon
är skjuten med två pilar».
»Det där hade hon kunnat vänta sig», sade den mångkloke jätten, »ty hon
ville göra det omöjliga; hon ville gifva Odd bane, honom, som ödet
tillärnat en ålder, högre än andra människors. Jag vet äfven, att finnar
sändt hit de människobarnen i akt, att vi skulle förgöra dem, men
alldenstund vi icke rå med sådant, vill jag gifva dem vind att segla
härifrån med — ej sämre än den, hvarmed finnarne drefvo dem hit till
oss. Men enär Odd skjutit dotter min med Gusepilarne, gifver jag honom
namnet Orvar Odd[3].»
Fotnot 3:
Pil-Odd.
»Ja, gif du oss vind, du allra uslaste karl!» ropade Odd därutifrån och
tog en af Gusepilarne och sände in den.
Jätten hörde hvinet och gjorde sig genast hård, men pilen flög dock in i
hans öga och for därifrån in under käringens ena arm och sedan ut under
den andra.
Hon spratt rasande upp härvid, for rakt på munskänken och slet honom i
håret; hvarpå alla trollen rusade upp från bänkraderna och klappade om
hvarandra.
Detta kunde man kalla ett sant trollkrakel.
Odd återvände sedan med sin följeslagare till kamraterna.
»Vind är oss lofvad härifrån», sade Odd, »och det är mig sagdt, att den
ej blifver svagare eller mera dräglig än den, hvarmed finnarne
förpassade oss hit. Görom oss nu redo till sådan affärd!»
De rustade sig så omsorgsfullt, de förmådde, styrde sedan ut från land,
och strax kom det vind, värre än någonsin.
Svårt vardt vädrets raseri: med storm följde både snöyra och frost, så
att hvarje störtsjö blef stående styf, sådan som den kom. Men Odd och
hans män klarade sig dock med mycken mandom.