_Sagan om Helge Toresson._
En sommar var den norske härsesonen Helge Toresson tillsammans med sin
broder Torsten Hadd på en handelsfärd norrut i Finnmarken, där de sålde
smör och fläsk åt finnarne.
Färden gick förträffligt, och när sommarn närmade sig sitt slut, vände
de hemåt och kommo så en dag med sina skepp till det näs, som hette
Vimund och där det fanns god skog.
Här gingo de i land och togo en del masurträ.
Helge kom då att vandra något längre in i skogen än de andra. Med ens
föll ett stort mörker öfver näjden, så att han ej kunde finna vägen till
sina skepp, och han varsnade tolf kvinnor, som kommo ridande fram ur
skogen.
Alla sutto de på röda hästar och buro röda dräkter, och deras betsel och
sadlar glimmade som af guld.
En af dem var öfverlägsen i fägring, och hon, den ståtligaste,
betjänades af de andra.
De stego af hästarne och läto dem beta i gräset. Sedan slogo de upp ett
vackert tält. Det var prydt med strimmor af skiftande färg, och guld var
inväfdt däri. De snidade hufvud, som sköto upp däröfver, voro förgyllda;
äfven stången, som reste sig i dess midt, sken af guld och bar en diger
guldknapp.
När kvinnorna rest upp tältet, satte de fram bord därinne, och
hvarjehanda förtäring vankades. Till sist tvådde de sina händer, och
både vattenkannan och fatet voro af glänsande silfver.
Helge Toresson stod där strax invid och betraktade alltsamman.
Då vände sig den ståtligaste kvinnan till honom och sade:
»Kom hit, Helge, och få dig dryck och mat här hos oss.»
Han gick då till dem och fann, att drycken var fin, maten likaså, och
kärlen voro vackra.
Då borden blifvit borttagna, redde man till hvilolägren, som voro mycket
praktfullare än människors sängar.
Den fagra kvinnan sporde då Helge, om han ville hvila ensam eller
bredvid henne; han frågade, hvad hon hette.
»Jag heter Ingeborg», svarade hon, »och är dotter af konung Gudmund å
Gläsesvallarne.»
»Då vill jag ligga när dig», sade han.
I tre nätter voro de tillsammans. När de efter den sista stego upp och
klädde sig, blef det skinande klart väder, och Ingeborg yttrade:
»Nu skola vi skiljas. Här får du två skrin; det ena är fullt af silfver,
det andra af guld. Dem vill jag gifva dig, men nämn för ingen människa,
hvarifrån de stamma.»
Kvinnorna redo bort samma väg, de kommit, och Helge vände åter till sitt
skepp. Hans följeslagare hälsade honom med glädje och frågade, hvar han
dvalts så länge, men han ville icke säga dem det.
Mycket gods hade de sedan med sig hem, och ifrigt sporde man Helge,
hvarifrån allt det silfver och guld kommit, som han hade i skrinen. Men
han ville icke säga det.
Så led tiden fram till jul.
En natt blef det ett underligt svårt väder; och brodern Torsten sade
till Helge:
»Vi skola stå upp och se om vårt skepp.»
De gjorde så och funno skeppet fast vid sitt ankartåg.
Det låg där lugnt med sina drakhufvud på fram- och bakstam och med
sidorna målade fagert ofvan sjö. Till denna dess utstyrsel hade Helge
användt en del af de skatter, han fått af konung Gudmunds dotter, men
det öfriga hade han låst ned i den ena drakens hals.
Då fingo de med ens höra ett väldigt dån, och två män susade fram på
frustande hästar och togo Helge bort med sig. Men brodern Torsten kunde
icke se, hvart han tog vägen.
Strax därefter stillnade vädret.
Torsten gick hem till fadren och förtalde honom denna stora, underbara
händelse. Och genast begaf han, Tore, sig till konung Olof och bad honom
göra sig underkunnig om, hvar sonen hamnat.
Konungen lofvade att göra sitt bästa, fastän det tycktes honom ovisst,
om han kunde blifva ung Helge till någon hjälp.
Det led fram till jul nästa år; och konung Olof uppehöll sig denna
vinter på Alrekstad. Så hände det sig åttonde dag jul om kvällen, att
tre främmande män stego in i hans hall. De trädde fram till honom, där
han satt vid bordet, hälsade honom höfligt och fingo en vänlig hälsning
tillbaka.
Det var Helge, som kommit, men hans två följeslagare kände man ej.
Konung Olof sporde dem efter deras namn, och båda sade sig heta Grim.
»Vi äro sända hit till eder», sade de, »af konung Gudmund på
Gläsesvallarne. Han skickar eder sin hälsning och därtill tvänne horn.»
Konungen tog emot hornen, som voro ett par ypperliga, guldbeslagna
klenoder.
»Konung Gudmund», fortsatte de båda följeslagarne, »ber eder, herre, att
I måtten vara hans vän, och fäster han sig mera vid eder mening än vid
alla andra konungars.»
Härpå svarade konung Olof intet, utan lät han blott visa dem bort till
deras platser. Sedan lät han fylla de mottagna hornen med god dryck, och
han lät biskopen signa den.
Hornen buros bort till de båda sändemännen, på det att de först måtte
dricka ur dem; men strax märkte de, att biskopen läst öfver drycken.
De reste sig upp, och stort blef stojet i hallen.
Drycken stöpte de ur hornen ned på golfvet; ljusen släcktes, och ett
hiskligt brak hördes.
Då bad konungen Gud se i nåd till dem alla därinne, och han befallte
sina män att stå upp och häjda allt detta oväsen.
Så tändes ljusen igen, och Helge och hans båda följeslagare voro
försvunna; men man såg tre män ligga dräpta på golfvet och bredvid dem
de båda hornen.
»Ett stort under hafver timat», sade konungen, »och bäst vore, att
dylika blefve sällsynta. Konung Gudmund är mycket trollkunnig. Den man,
som kommit i hans våld, hafver råkat illa ut, och ovisst är, om något
kan göras för honom.»
Därefter lät konungen hornen tagas i förvar. Man drack ur dem och befann
sig väl däraf.
Den bärgsklyfta ofvanom Alrekstad, hvarigenom konung Gudmunds män foro
sin kos med Helge, blef kallad Grimsklyftan, och det är ej rådligt för
någon att draga där fram.
Året gick, och åter kom en åttonde dag jul.
Då konungen var med sin hird i kyrkan och där åhörde mässan, trädde med
ens tre män fram till kyrkdörren, de två ropade in:
»Här bringa vi dig Helge, konung, och den stund vet ingen, när du sedan
släpper honom ifrån dig!»
Därpå försvunno de; och den tredje mannen stod ensam kvar.
Strax kände man igen Helge, och man blef varse, att han var blind.
Konung Olof sporde honom, huru allt hängde tillsammans, hvar han vistats
denna långa tid.
Och han berättade först, hur han fann kvinnorna i skogen, och sedan, hur
de bägge Grimarne frammanat ovädret för honom och hans broder, när dessa
tänkte bärga skeppet, och hur de därefter tagit honom med sig hän till
konung Gudmund på Gläsesvallarne samt sålunda bragt honom åter till
dottern Ingeborg.
»Hur trifdes du hos Gudmund?» frågade konungen vidare.
»Förträffligt», svarade han; »ingenstädes har jag funnit mig bättre.»
Konung Olof sporde sedan om Gudmunds lefverne och hans sätt att skicka
sig samt huru stort följe han hade.
Helge berömde kung Gudmund mycket och tillade, att hans män voro så
många, att han ej förmått räkna dem.
»Hvi foren I, alla tre, så hastigt ifrån oss förra vintern?» frågade
Olof.
»För era böners skull till Gud släppte Gudmund mig ifrån sig, och han
sände de båda Grimarne med mig till eder, på det att I måtten få veta,
hvad det blifvit af mig. Men därför jagade vi den gången så hastigt bort
ifrån eder, att det var emot Grimarnes natur att dricka den dryck, I
låtit signa. De blefvo rasande, enär de sågo sig öfvervunna, och sedan
dräpte de era män. Eder visade konung Gudmund i allt fall sin aktning,
då han sände eder hornen, och var det hans tanke, att I därefter ej
skulle så ifrigt fråga efter mig.»
»Hvarför har du nu åter lämnat kung Gudmunds hof?»
»Därtill är hans dotter Ingeborg skuld; hon kunde icke hvila när mig
utan anfäktelser, när jag hvarje natt låg vaken. Och mäst därför drog
jag mina färde. Dessutom ville kung Gudmund ej trotsa eder längre,
herre, när han fick spörja, huru gärna I villen hafva mig hit. Men om
kung Gudmunds egen höghet och om allt hans storslagna väsen kan jag icke
i få ord yttra mig — lika litet som om hans stora följe.»
»Hvi är du blind?» frågade konungen.
»Jo», svarade han, »vid mitt afsked ref Ingeborg ut mina båda ögon,
förklarande, att Norges kvinnor ej längre skulle af mig hafva någon
glädje.»
Därefter sändes bud efter Helges fader, och denne tackade konungen
mycket, för det sonen återkommit ur trollens händer.
Helge stannade hos konung Olof, hvilken sedan äfven hade med sig hornen
Grim i slaget vid Svoldern.
Äfven de försvunno — liksom Hvitingarne — från skeppet Ormen långe, när
konungen sprang öfver bord; och har ingen sett dem sedan.
* * * * *