Kännedomen om våra nordiska förfäders vidskepelse i tro och sedvänjor
förskrifver sig uteslutande från Eddorna och de isländska sagorna.
Dessa sagor äro visserligen nedskrifna, först sedan kristendomen blifvit
införd på ön Island, nämligen i det tolfte och de närmast följande
århundradena, och man kunde därför vänta, att författarne låtit på många
punkter sitt egna kristna åskådningssätt insmyga sig i stället för den
värkliga tankegången hos de hedniska folk, som sagorna skildra.
Men detta synes dock i mycket ringa grad hafva varit fallet.
I allmänhet böra de fornnordiska urkunderna anses såsom synnerligen
säkra källor, när det gäller att undersöka våra hedniska förfäders
vidskepliga föreställningar.
Det är ett ofta och lifligt debatteradt spörsmål, huru vida dessa hafva
sitt ursprungliga hem här i Norden eller om de äro lånade hos andra
folkslag och blott vidare utvecklade af nordboarne.
De nordiska folken foro vida omkring icke blott som vikingar utan äfven
som fredliga köpmän, hvilka kommo i mycket nära beröring med andra
folkslag, och många nordboar hade såsom väringar länge fast uppehåll i
den tidens kulturstater.
Det kan därför icke vara det minsta tvifvel om, att många af de
föreställningar, som framträda ur sagorna, alldeles icke äro
ursprungligt nordiska utan äro lånade ifrån skilda håll.
Emellertid bör det noga märkas, att den fornnordiska magien är af
väsentligt annat slag än den magi, som samtidigt eller senare härskade i
mellersta och södra Europa och som vi svenskar känna särskildt genom
Viktor Rydbergs berömda arbete »Medeltidens magi».
I denna magi, som har sina yttersta rötter i Österlandet, äro andarne —
d. v. s. immateriella, öfvermänskliga eller undermänskliga väsen — de
egentligen drifvande och värksamma krafterna, hvilkas hjälp trollkarlen
eller trollkvinnan måste förskaffa sig genom att besvärja och betvinga
de onda, dämonerna, och beveka de goda.
I motsats till detta slags magi känner den fornnordiska inga i egentlig
mening immateriella andeväsen.
Till den fornnordiska föreställningskretsen höra nämligen såsom
personliga icke-mänskliga väsen endast varelser af ganska substantiell
natur, hvilka äta, dricka, kunna få stryk och t. o. m. bli ihjälslagna.
Den besvärjelse, som förekommer, gäller icke andar utan tingens inre
väsen, hvilket behärskas af den, som känner det rätta ordet eller
tecknet.
Jag vill äfven här fästa läsarens uppmärksamhet på den nära förbindelse,
som finnes mellan den skandinaviska och den finska eller lappska magien.
I det följande förekomma talrika bevis på, huru man betraktade finnarne
såsom de största mästare i trolldom. Sålunda läto höfdingar ute på
Island t. o. m. hämta ditöfver finnar för att få dem att spå sig. Ja,
tron på deras synnerliga trolldomsskicklighet har bibehållit sig hos den
nordiska allmogen ända ned till våra dagar.
Stoffet till föreliggande arbete har visat sig vara så rikt, att, då jag
velat göra boken lämplig för allmänläsning, anförandet af alla ställen,
som för specialforskaren skulle hafva varit af intresse, omöjligen
kunnat ifrågakomma.
I alla händelser torde den, som i vetenskapligt syfte genomgår min
framställning, finna, att den erbjuder en betydligt rikare samling fakta
än den, som användts af den utmärkte forskaren Alfr. Lehmann, hvilkens
klara och grundliga undersökning af ämnet — i arbetet »Overtro og
troldom fra ældste tider til vore dage» — i väsentliga delar tjänat till
ledning för uppställningen af det följande.
Jag har trott mig bäst tjäna läsaren genom att låta ämnet passera för
hans syn såsom en följd af taflor, så troget som möjligt bildade efter
originalen och endast i mån af behof försedda med förevisarens
förklarande ord.
För den stora allmänheten i vår tid kan kännedomen af ifrågavarande
idékretsar icke anses likgiltig eller onyttig.
Genom att göra bekantskap med våra förfäders vidskepliga föreställningar
lära vi känna deras själslif från en af dess viktigaste sidor. Att de
nutida skandinaverna, oaktadt kulturens framsteg under trettio eller
flera generationer, ännu äga icke få beröringar med de gamles troslif:
det skall den snart finna, som genomser följande serier af bilder från
vår stams forntid.
Göteborg i september 1897.
_A. U. Bååth._