Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution
i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde
denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats
upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde
fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens
inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och
ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man
med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade
mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt,
byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar.
Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska
revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade
blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.
Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som
nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och
teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den
franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under
dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet
av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas
djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man
nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar
och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott
på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn --
oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han
icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina
första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen
under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit
till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare
full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat
grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att
pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få
se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt
eget namn utstruket från medborgarnas antal!" -- "Sublime Rousseau",
utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden
i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt,
"sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en
av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har
rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen,
han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom
hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn
gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo
till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella
statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult,
Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta,
i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen,
som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de
kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös
kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler
ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även
bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne
hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo
under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan
beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult,
och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna
med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt
innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat
humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna
hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till
kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av
nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens
vilorum.
Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung
Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för
sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända
till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske
filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda
bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta
hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och
Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand,
som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten
remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått
återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en
konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna
den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda
utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom
annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida,
vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla
fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin
egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras
händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en
ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och
älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till
Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins
-- efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire -- hos sin vän markisen
Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både
litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades
omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet
iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation.
Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som
ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland
konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio
systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av
repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även
till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av
densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas
av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för
mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin
ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.
Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av
kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda
prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse.
Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig
mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans
trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire
alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen.
Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud
att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till
Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan
släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats
till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det,
emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för
överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära
tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa
tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna
i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans
begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till
Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var
klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets
gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast
hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå
förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev
från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala
myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för
honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det
franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men
trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet
av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av
hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller
eftervärld att hedra hans minne.
Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens
försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières'
abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires
kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga
städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela
Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos
Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade
redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda
hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.
Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe
om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad,
därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom
hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift
med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell
tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev
verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en
mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden
Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon.
Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till
nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i
uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.
Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets
betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den
30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att
begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle
genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort
människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att
rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag,
då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet
åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av
kommentarier:
"Namnet _stor_ har givits Voltaire av hela det förundrade Europa."
"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när
alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."
"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de
största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit
fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i
vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla
slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen
gjorde det, proklamerat _att den som vältjänar sitt land ej har behov
av några anor_. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd,
som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för
familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans
namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur
vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade
offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som
tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den.
Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna _tankens
befriare_ samma ära som de visat en av frihetens grundläggare."
[Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]
På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu -- som
det tyckes enhälligt -- beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire
var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet
hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i
uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.
Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna
redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av
festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer,
tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste
arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant,
den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den
store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs
en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och
Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr
Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm
tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen
till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne,
och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade,
"understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han,
"borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma
till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd
att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för
denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos
och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren
för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att
så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort
sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i
Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på
sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en
viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault
erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken
på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett
minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med
orden:
"Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel
Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel?
La cendre de Voltaire en tous lieux réverée
Et fait de tous les lieux une terre sacrée:
Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."
Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra
den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var
icke oväntat -- alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta
till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det
märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i
stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère
från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och
som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt
eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom
t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen
"De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades
Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad
festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter.
Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver
en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga
invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att
göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att
blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära
en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer
och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men
vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère
helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med
de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris
100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu
hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet,
samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna
övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle
därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres
lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle
lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!
En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och
Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires
välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden,
som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas
hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade:
tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke,
eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire
var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna,
vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han
gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han
utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat
alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor,
som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta
de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro
uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice,
vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning,
ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin
tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om
Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina
fötter."
Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den
30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma
togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den
till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen
till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid,
när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades
processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där
den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning,
fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den
10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris
mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton,
stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte
dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat
från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar,
anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu
av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.
Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna
skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris.
Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick,
uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid,
att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen,
därifrån processionen skulle begynna följande morgon.
Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till
Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i
vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en
plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes
ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av
den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick
av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På
Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar
från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd
deviser och emblem -- mera i tidens smak än egentligen vackra eller
spirituella -- hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande
ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog
dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."
I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades
gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den
aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man
förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens
rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".
Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret
knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en
orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde
omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen
ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man
skulle bestämma festens firande till klockan 2.
I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning
om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.
I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde
sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter
skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter,
som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med
inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika
deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp
hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av
Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade
kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i
spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen,
bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens
intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från
1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen".
Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken
Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en
relief av fästningen -- de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt
till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit
med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna.
Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med
pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som
"Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första
nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan
sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var
beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens
medlemmar -- att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska
föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse
redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av
elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu
kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka
man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos
ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en
lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en
kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den
upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna
kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats.
Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister,
nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris
departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva
sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess
lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten
lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor
över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen:
"Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare,
diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt
och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne
inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och
"Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av
tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette,
och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska
masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor
prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens
och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från
kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en
bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.
Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen.
Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av
Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som
inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la
gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med
en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av
entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden.
Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV,
Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna,
stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där
gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från
sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar,
och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen
lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.
Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen
ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande
finnes överallt, men hans hjärta är här" -- detta för att angiva att
Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför
huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom
eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När
sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades
rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater,
på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens
färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita
klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens
symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände
kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till
ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester
av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla
dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas,
och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på
Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga
flickor följde efter dem.
Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den
nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man
hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro
omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna
hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83
års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som
föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och
försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför
teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte
sig kortegen åter i rörelse.
Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till
Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening
med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning
något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk
i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.
I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni
blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans
snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i
en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke
till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka
häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks
invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster
av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända
citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas
läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den
hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde
alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och
ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det
nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet
tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade
gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak.
Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på
denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av
Bastiljplatsen."
Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner
och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le
patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då
Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord
för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest
till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel.
Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt
Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid
talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given
för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter
samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och
segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var
det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och
frihetens fäder."
Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik,
nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de
Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var
undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande
form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan
angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd,
prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De
vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i
bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet
av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består
och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa
altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det
ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat
säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att
de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store
man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela
världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare
vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet
med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig
mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger
målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter
blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och
frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa
murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de
äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga
marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör
allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade
de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina
välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."
Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris
till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på
Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren
Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar
till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller
dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:
"Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har
sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver
natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna
mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin
mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen
skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I
en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur
gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd
med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom
Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog
sin början från Bastillen, _straxt efter middagen hant ej till
Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess
förbigång varade tre fjärdedels timme_. Jag blir förmodligen
snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig
beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var
äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade
med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och
sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på
hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En
sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en
man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af
Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires
buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig
storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod
åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans
öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande
de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt.
Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros
framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres
åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på
alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst
liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med
det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den
som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade
processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet
Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och
då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes
Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad
tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen
försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre.
Efter hand skingrade folket sig."
Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan
Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och
Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd
till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för
att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända
icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett
uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.