Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net
SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM
GENOM MINA GULDBÅGADE
GLASÖGON
[Illustration]
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
GENOM MINA GULDBÅGADE
GLASÖGON
AV
ALBERT ENGSTRÖM
[Illustration]
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920
Företal.
Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar.
Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla
med fnoskiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbindelsers s.
k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen,
bjuder jag på friska frukter från livets träd. Jag konstruerar ej
ihop konflikter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet
välvillig hjälp av författaren, förstås.
Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.
Som läsaren förstår av titeln använder jag numera glasögon. Jag bär dem
guldbågade för att ge den okunnige en liten antydning om min självaktning
och sociala ställning och — vilket är det viktigaste — för att bättre
kunna iaktta mänskligheten, där den traskar omkring på sitt lilla klot,
och nästa år ge den en om möjligt bättre bok.
Vidare har jag köpt en islandshäst för att, en modern centaur, snabbare
kunna röra mig mellan olika kulturcentra. Det börjar redan växa ut vingar
på den, och när de bli färdiga, darren då, diktare! Och kräla i stoftet,
kritik!
Utter.
[Illustration]
Roddar-Agust kom in i köket med en utter, som han sprungit fatt och
slagit ihjäl på isen. När handeln var uppgjord inbjöd jag honom att dela
min middag och han sade icke nej. Visserligen är abborrar ingenting att
bjuda en roslagsfiskare på, men han visste att en sup och en halv öl
skulle sätta bouquet på fattigkosten.
När en rospigg äter en abborre, stoppar han in den hel i ena mungipan
och benar den inne i munnen under det han deltar i samtalet, varefter
skelettet, vitglänsande och befriat från varje spår av kött, kommer ut
ur andra gipan. Jag kunde icke underlåta att uttrycka min beundran över
Roddar-Agusts färdighet i denna sport.
— Då skulle Engström si, hur uttern kan bena en fisk!
Hans tankar gingo fortfarande i utterjaktens tecken. Vi hade vänt och
vridit på den lyckliga händelsen, tills detaljerna magrat nästan till
osynlighet. Men Roddar-Agust var många uttrars baneman. Nu ställde han
sig på vidare basis och började tala om andra uttrar.
— Jo, han kan bena fisk, han! Ackurat som fisken skulle ha legat i
myrstack. Om ja har svuret nån gång, så va dä väl den gången ja kom på
fem uttrar på Harö Leje. Han vet att Lejet är slätt som en hand mä bara
en hög stora bumlingar mitt på. Ja skulle ut å ta opp skötarna en morron
å strök utmä sydudden å då fick ja si en hel massa benad fisk som låg
alldeles ve vattenbrynet. Ja stannade å funderade å rätt som de va fick
ja si först två uttrar, som liksom lekte me varandra oppe på berget, å så
kom två te å liksom körde bort di andra å så kom den femte. Han skulle
va liksom storgubbe för di andra, för di stank som ostmaskar omkring’en,
när han gav sej in i högen, fast dä hela skulle väl va som på lek. Å inga
byssa hade ja, min dåre! Men vind låg åt mej te, så ja tog ena åran, när
di liksom försvann ett tag, å smög mej opp, å dä va nära som på ett hår
att ja hade ränt ifatt två åv dom, men di slank in under bumlerna å där
låg di å visslade å fräste. Ingenting hade ja å stoppa te hålena mä å
ingenting kunde ja göra. Dä va då ja svor, Engström, undra på dä! Å då så
gnodde ja ner i båten å börja ro så han stog på ände å te sjöbon å hämta
byssa, men när ja kom tebaks, hade di gett sej i sjön, förstås, va dä
likt dä! Men två har ja skjutet där sen ätterpå, fyra har ja skjutet på
isen å fyra i vattnet — den här ä den första ja har slagit ihjäl. Tre
har ja taget i sax å en har ja skjutet oppi skogen ve Lindalsträsket. Ja
gick på spåret i snön, förstås.
— Hur många uttrar har Agust tagit livet av egentligen?
— Har Engström läst i Skreften om sanden i havet? Gör dä, Engström, så
får han en hum om minstingens en del utå dom ja har tage skinnet åv! Dä
finns inte så mycke herrskap i hela Östhammar som dom ja har klätt ut i
päls.
— Hur många uttrar blir det, om Agust får en halva, då?
— Ja, då får vi allt ta mä bå Öregrund å Tälje — tack ska han ha,
Engström, schål å tack, tack så mycke, dä här va goa meklamenter, sa
tjyven, drack ur körkvinet — men en utter sköt ja på ett riktigt
märkvärdigt sätt å dä ska han höra på noga, för ja har väl aldrig
hört tals om en utter som har blitt skjuten på så vis. Si dä va en
söndasmorron ja gick ut te Skaten å han hade ändå blåst ostlig så de va
ordentliga brott på var sjö som kom innanför Skathällen fast där var ju
lugnt i lä under Storkubben å solen hade just gått opp, så dä lyste grönt
igenom var sjö innan hon skummade sej å gick över — å tro mej eller
inte, så fick ja si i en sjö just när han toppade sej där grundet börjar,
två uttrar som lekte ini sjön. Ja d’ä sant som testamentet, varteviga
ord. Di precis lekte som ett par barn å stog rakt opp när sjön reste
sej å följde mä när han gick över, å så va di borta ett tag å så följde
di mä nästa sjö opp igen å välte över i brottet precis som om di slog
kullerbytta på lek som barnungar. Ja stog väl å titta på dä där en tie
minuter, men så tänkte ja: Ja kläpper väl te på Guss makt, å så kläppte
ja te på en just som han vände buken åt mej å stog rak som en knekt ini
sjön, å jädrar förbistra mej, kom han inte mä sjön oppi stenarna å dö va
han som ett lik. Å ja gnodde ut när sjön sög tebaks å högg’en i rompa å
tie riksdaler feck ja för skinnet å d’ä så sant som han sir mej levandes
här, Engström!
— Men tyckte inte Agust att det var synd om dom? Just när de lekte i
sjöarna och solskenet?
— Synn!! Om di där!! Han har väl sett hur en utter kan ställa te me en
strömmingssköt? Hade han skötar själv, Engström, skulle han inte tåla sej
själv för utter! Nej, tocka jäkla tjuvdjur ska döden dö, som Skreften
säger. — Men nu ska han ha tack för handel och vandel å näringar utå
alla di slag, Engström, ja ä rakt tvungen å gå å titta te ryssjerna ett
slag, å ska dä va, så ä ja inte så noga mä en gäddpinne eller en lake —
för här vet en då att en blir fägnad, tillade Agust med en menande, fast
förgäves inriktad blick på flaskan — Ja tack då å ajöss!
* * * * *
Själv har jag aldrig lyckats skjuta någon utter fast jag många
vintermornar väntat vid spår och gryt.
Men sent en sommarkväll för några år sedan kom min seglingskamrat,
löjtnanten, in och berättade att han fångat en utter, d. v. s. han
trodde att det var en utter. Han hade kommit från havet i sin kanot och i
mörkningen hört ett konstigt läte och sett en mörk punkt röra sig utanför
Loskäret. Han tog bort akterrumsluckan och paddlade ifatt djuret, grep
det beslutsamt om nacken, slängde ner det i rummet och stängde, innan
han hunnit undersöka vad det var. Och nu ville han ha min hjälp att få
ut det, ty hur mycket han än vände och vred och skakade kanoten, hjälpte
det ej. Nå, vi buro in kanoten i löjtnantens kök och började om arbetet.
Vi borde naturligtvis ha gått och lagt oss helt lugnt i stället för att
ställa till oväsen. Nu föreföll det som vore kanoten tom, vilket jag
också misstänkte, men löjtnanten försäkrade att ett djur fanns därinne.
Emellertid lyckades vi slutligen och ut sprang en tre à fyra månader
gammal utterunge, arg som ett bi, och det kan ingen undra över. Det var
litet svårt att infånga honom i det stora rummet, men då det väl lyckats,
lugnade han sig märkvärdigt hastigt och bet ej längre omkring sig. Och då
jag dagen därpå kom tillbaka hade han fått några strömmingar och föreföll
nästan tam. Redan samma kväll följde han oss på gården och landsvägen.
Jag telefonerade till min kamrat L., om vilken det är bekant att han
hyser ett i bästa mening levande intresse för allt skapat, således även
för djur, och frågade om han ville ha en levande utter. Jo, det ville
han gärna. — Nå, alltså gå Kalle Andersson, löjtnanten, uttern och jag
ombord på Hellas, sticka i väg söderut, runda Landsort och ankra inom
närmaste framtid utanför ateljén.
— Välkomna!
Och vi seglade. En oförgätlig resa blev det och detta var icke minst
utterns förtjänst. Utom vår egen proviant medförde vi naturligtvis
skaffning åt vårt fosterbarn. Vi ansågo att några strömmingar och småålar
borde räcka till vår första ankarplats. Vi hade icke reda på att man,
om man vill tämja en utterunge, bör ge honom kokt mat. Det första han
gjorde ombord var att utvälja en _secessus_ eller _latrina_, som de gamla
så skönt uttryckte sig. Han valde salongen alldeles nedanför trappan
till sittrummet, och han behöll platsen med en halsstarrighet, som
överträffade Karl XII:tes.
Han tycktes inse att han behandlades väl, lät sig tagas och smekas och
var nästan ständigt på rörlig fot. Han ville ligga mjukt och trivdes
endast på en av sofforna. Under nätterna höll han sig egendomligt nog
ganska lugn och fick i början ligga bakom min huvudkudde. Stundom hasade
han sig ned och lade sig bakom min rygg och jag sov, men uteslutande av
naivitet. Ty en utterunge är ej att leka med, något som vi snart skulle
få erfara.
Vi hade gått in i kanalen mellan Stora och Lilla Möjan för att
proviantera åt uttern, ty vårt förråd av ål höll på att ta slut. Han hade
levt av ål några dagar och vi undrade litet över att hans tacksamhet icke
riktigt motsvarade vår välvilja. Han började nämligen morskna till och
högg efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen fick för litet ål.
I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en orkanliknande storm och under
tiden gingo vi stundom i land. Uttern var alltid med och följde oss som
en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes till och med känna
motvilja för vatten. Han fick ål så mycket han orkade äta. Och sista
dagen i kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen för att locka
upp uttern till ett nytt ålmål på sittrumsdurken, gjorde han från till
synes vilande och hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära en
meters längd och högg välgöraren i överläppen. Tvärtigenom. Och hade han
fått tag med underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra genom
återstoden av livet utan överläpp.
Nu hade vi funnit vad det betydde att tro på en utterunge. Han förvisades
ögonblickligen till skansen, där han under återstoden av resan lyckades
förstöra ett reservsegel, åtminstone vad färgen beträffar. Vi hade
tydligen förvirrat hans begrepp med avseende på platsen för _secessus_.
Emellertid ankrade vi en dag _post tot discrimina rerum_ utanför L:s
ateljé och uttern togs i land. Hans första omtanke sedan han orienterat
sig var att utse _secessus_ i det rum, han tills vidare skulle bebo. Vi
hade avlämnat reskamraten, och vår mission var fullbordad.
I sitt nya hem fick han mera rationell kost och behandling än den vi i
vår okunnighet förmått ge honom. Han blev allt tamare och sällskapligare
och fortsatte naturligtvis med den fixa punkt han utsett vid sin
introduktion i familjen.
En gång då den nye ägaren tagit honom med i båt och hunnit långt ut
på fjärden, började uttern bli orolig. Och plötsligt gled han över
relingen, simmade tillbaka, sprang uppför backen till corps de logiet och
fullföljde sin avsikt därinne just på den punkt, som hans samvetsgrannhet
förbjöd honom utbyta mot någon som helst annan på denna jorden.
Man kan ju inte kalla honom _stubenrein_. Men det var en egenskap av
långt högre valör som tog sig uttryck.
Nå, uttern fick cementbassäng och levande fisk ibland och andra för
en utter behagliga förmåner, tills han en dag fick det bästa av allt,
friheten. Han fördes till en ö långt ute i havsbandet och fick gå som han
behagade, kom fram till stugan och fick fisk, försvann och kom igen och
försvann slutligen för alltid.
* * * * *
En utter i frihet är bland det graciösaste, elegantaste, härligaste
man kan se. Tro inte att han blir våt inpå kroppen, fast det ser så
ut. Emellan det glänsande våta yttre av pälsen och huden stannar ett
skyddande luftlager, då han dyker. Då människan en gång har erövrat
vattnet som en utter och luften som en fågel, då skulle jag vilja samla
ihop knotorna och leka med. Vi skola komma därhän och längre.
* * * * *
Jag anförtrodde dessa tankar åt min vän Roddar-Agust en kväll vid en
toddy.
— Ja, flyga mä maskiner, som di gör, dä kan så va, men ge sej i sjön
som en dåre, när en inte behöver, dä ä väl så galet så ja iss inte tänka
på’et. En kan nog dråsa i ändå, om en inte sir opp. Dä skulle va för
fiskets skull, menar Engström? Nää, så förbistra mej om di får mej te’et.
Men fiska mä tam utter dä går, Engström, å d’ä så sant som bibeln. När
ja va barn så fanns dä en gubbe på Gräsön, som hade två stycken, som han
hade fött opp sen di va så små som så här. Å vill han tro mej eller inte
så drog di hem fisk åt gubben så han ga faen i skötar å ryssjer å bara
satt å åt så han ble tjock som en grosshandlare å hade ändå över te å
sälja i Öregrund, saltad, förstås.
— Ja, Agust, och till slut blev han så tjock, så han kom inte ut genom
dörren.
— Kors tänk, har Engström reda på dä mä? Ja, den som läser i böcker, han
får då reda på allting. Men dä här ä dagande sanning, kanske inte att han
ble precis så tjock, men han tog aldri i en fiskebragd, å ut gick han
aldri, han hette ändå Mattson, Jan Mattson, å hans syster va gift i Harg
å hennes barn lever än. Å uttrarna låg i var sin hunnkoja å va precis
ackurat som gårdvarar, så dä va inte lönt å gå te gubben om nätterna, för
uttrar ä skarpbitna, fast di inte skäller.
— Nå, men har Agust hört om jägarn som gick vilse på Lövstaskogen?
— Naij!
— Jo, han gick och gick och till slut blev det kväll och inte en matbit
hade han. Så kom han till en kolarkoja och där lade han sig med sin hund.
Och på morgonsidan blev han förstås hungrig och hunden var hungrig också.
Kan Agust gissa, vad han gjorde?
— Naij!
— Jo, han hittade kolarns kaffekokare i granrisbänken och gick ut och
hämtade vatten i ett kärr. Så gjorde han opp eld och högg svansen av
hunden och kokte hundsvanssoppa och åt och blev mätt. Men vad tror Agust
att hunden fick?
— ??
— Jo, han fick bara benen, stackarn! Vad säger Agust om det?
— Jo, jag tänker på gamla båtsman Fånglina. Han ljög så styggt, så
han fick heta Lögnens Fader, så länge han levde. Men hade han levt nu,
så hade han allt fått kalla Engström för pappa, å dä gör ja mä, rättså
gammal ja ä! Schål!
[Illustration]
Israels jular.
Förra julen var en svår prövotid för gubben Israel. Han låg till sängs
hela helgen och blev smord i ansiktet med salvor av alla de slag och fick
inte så mycket som en kask en gång. Fruntimmerna gingo omkring i rummet
och glodde argt och fräste var gång han ville ha en klunk svagdricka. Det
var nätt och knappt att de höllo honom med matsnus.
Men själv göra och själv ha. Han kunde väl ha varit karl för sin hatt,
om han varit kurant och frisk, men när en är sjuk så är en, om en också
själv är orsaken till eländet.
Det var så, att — inte förra julen utan julen förut — Israel skulle
resa in till Östhammar för att köpa juldricka både åt sig själv och
andra. Det blev många kommissioner, brännvin åt den och konjak åt
den, och kryddor och socker och allehanda specerier. Hundra kronor
hade han med sig, för han är rik, snåljåpen, och största åket tog han
och båda unghästarna och så bar det i väg med bakvagnen fullastad med
drickeskaggar. Det var Matts Ers Johanna och Fredriksson och Pellas
Agust och Karlsson i Sörgårn som skulle ha juldricka. Och Jannes Petters
Johan, den fyllpoppan, skulle förstås ha konjaken. För att förbigå alla
andra med tystnad.
Allt gick bra tills Israel hade satt in hästarna hos Sjöbloms och gick
ut för att få sig en matbit. På krogen träffade han skeppar Östman från
Gräsön, som just hade lagt upp i Gävle och hade med sig styrman Åman och
tre matroser, Väddöpojkar allihop. Israel är snål. Han bjuder aldrig
förrän han blir full, men då bjuder han också. Och när Östman hade
bjudit, så Israel blev full, sade Israel till om toddy. Om en stund kom
kortleken fram och de började lyfta, först om tolvskillingar och sen om
femtioöringar, vilket gick med växlande lycka, tills Israel plötsligt
påminde sig sina kommissioner.
Sällskapet var livat och alla erbjödo sig att följa med till tappningen
för att hjälpa till att köpa svagdricka.
— Svagdricka, tvi faen, sade Östman. Ska du ha bröllop, efter du smäller
på med så starka saker till jul?
— Nä, ja ska ha blanning, sade Israel stucken i sitt innersta, där
snålheten satt som en lurande orm beredd att kämpa med stoltheten och
förlora.
Sällskapet tågade till Sjöbloms, hämtade hästar och åk, och så bar det i
väg till tappningen. Där bjöd Östman på öl över lag. Så bjöd Israel på en
omgång. Sen bjöd styrman på en, och pojkarna salade till en. Så skulle
Israels kaggar fyllas — en tredjedel öl och två tredjedelar svagdricka.
Israel och Östman smakade av blandningen.
— Tvi faen, sade Östman, d’ä för svagt, d’ä som modersmjölk!
Israel hade kommit i herrskapstagen och kommenderade: — Mer öl, har jag
sagt!
Det hälldes i mer öl. Israel och Östman och Åman och pojkarna smakade av.
— Tvi faen, sade Israel, d’ä bara lanken. Mer öl, har jag sagt! Och de
hällde och provade och provade och hällde. Israel började bli dimmig.
Östman skrek och skroderade om segling och _ax_ i båtar och pojkarna togo
snedsteg och hymlade åt sig spillöl ur hinkarna, som stodo under kranarna.
— Va ä klocka? frågade Israel och drog fram sitt fäderneärvda spindelur.
— Dä va en lustig dinka, sade Östman. D’ä ju ett tornur. Ska vi
kastbyta. Jag har en kronometare som går som lagen och profeterna.
— Ja ska ha imellan, ska ja!
Israel såg fyra visare när han tittade på sin klocka. Han stirrade slött
på Östman och Åman, flinade till och sade: — hupp — hick!
— Vi går till krogen igen, föreslog Östman. Där sitter nåra Gräsögubbar,
som jag ska bjuda på toddy, kom bara! Inte reser du hem i kväll, inte!
Kärngen träffar du väl när du vill och befaller. Sjåpa dej inte nu,
bondhyvel! Nu åker vi som herrskap till Sjöbloms — men betala ölet först
— — —
Sen minns Israel inte mer. Han vaknade på landsvägen. Det var svart som
beck i början innan ögonen hunno vänja sig. Men då upptäckte han var
han befann sig. Han passerade just Norrsunda by, han kände igen deras
nya lagård. Men det var fan vad hästarna voro ljusa. Vad hade hänt? Han
trevade i fickorna. Pengarna voro borta, klockan hade han gudskelov, och
kaggarna — han trevade akteröver — jo där fanns kaggar. Men släden såg
så smal ut. Och huvudvärk hade han så det blixtrade, och trött var han.
Han gäspade. Hå-åj-åj-a-a-ah!
Och så lurade han till igen, medan hästarna fortsatte sin lunk.
Bjällrorna pinglade och det kom snö.
När Israel kom hem i dagningen, befanns det att han hade bytt bort
unghästarna mot ett par spattiga överåringar. Släden hade han bytt bort
mot ett åk som han inte skulle vilja visa på en skogsväg en gång, och
i stället för sin gamla silverrova hade han fått en dollarklocka av
järnbleck, som inte gick, hur mycket man än skakade på henne.
Och i infickan hittade han en kvitterad räkning på lageröl från
tappningen. Han, som skulle köpa svagdricka!
De andra kommissionerna voro inte uträttade.
Då man har en käring, som spottar och fräser, vad heller som är, och en
dotter som blänger argt, och en måg som är ett fyllsvin och som man skall
vara en föresyn för — och så går och ställer till så här för sig, då är
man inte värd mycket i reda pengar. Och det fick gubben Israel veta och
äta upp det också. Han försökte borsta upp sig i början och visa att det
var han som stod för rusthållet och gjorde med sina pengar vad faen han
ville — ut, kjoltyg! — men kvinnfolket malde och malde och bevisade
vilket kräk han var. Han hade ju fått skänka bort alla kaggarna, för
ingen ville betala för annat än svagdricka, som ju var beställt — och
hästarna och släden och klockan — ja, när en är ett svin, så är en. Det
finns ingen hjälp för det.
Gubben Israels sätt att sköta kommissioner hade det med sig, att han inte
fick resa efter dricka förra julen. Det fick drängen göra i stället. —
Det hade smällt till och blivit kallt. Fjärdarna lågo och dagen före
julafton slipade Israel sina skridskor för att åka över till Medholmen
och hugga en julgran, som han sade. Men han hade helt andra uträkningar.
Han visste att han inte skulle få så mycket som en kask en gång under
hela helgen hemma utan att det skulle bli ett förskräckligt liv med
fruntimmerna, och mågen ville han inte supa med. Därför åkte han i väg
till Nedanby till häradsdomaren, som var hans kusin.
Han kom inte hem på kvällen och inte på natten heller. Kvinnfolken voro
över sig givna. De trodde att han åkt ner sig i Kvarnåoset.
Men vid tolvtiden dagen därpå kom han hem och släpade benen efter sig.
Han var blå i ansiktet och kunde inte tala för heshet. Han hade ramlat
omkull på isen och slagit skallen i och svimmat och legat som en död sill
hela natten i en vassbänk med näsan och halva ansiktet mot isen.
— Om ja hade varit full, då hade dä varit begripligt å förklarligt, men
jag fick bara ett glas roselikör inne hos häradsdomarn, å dä kan väl
ingen bli full å.
— Roselikör! sade dottern. Va dä likt dä! Ni stank ju brännvin som e
dranktunna, när ni kom hem! Å var har ni julgranen? Å va skulle ni i
Nedanby å göra? När ni sa dyrt å heligt, att ni skulle till Medholmen! Ni
ä just en — ja vill inte säja så fult ja menar! Så ni hör va ja säjer!
— Stå inte å bjäbbas mä dä fyllesvinet, sade modern. Han kan gärna ha’et
som han har’et! Hå hå, ja ja! E stackars kvinna har nog å bära på. Vyssja
barn å sköta fyllehunnar, d’ä hennes lott ifrån vaggan till graven. Men
d’ä bra i alla fall, så länge en har den otäcken i fållbänken, om han
också ä sjuk. Då vet en teminstingen att han inte ä ute å super å gör å
mä pengar. Tänk om han hade legat å dött ute på isen! Tänk sån en skam i
hela byn! Men du hade teminstingen fått åka som herrskapslik te körgårn
ätter dina spattiga fyllemärrar, din otäcking!
— Har ni grälat nog än? väste Israel.
— Gräla! Ja säjer bara dä som rätt å sant ä! Tycker du att du har buret
dej åt som folk? Tycker du att dä ä nåt te likt te å komma hem som ett
djur? Oppbränd i fjäset å nära halvdö å såna där ska Guss änglar bära
sin hand över emot stenen så att di inte förgås i synden och lusten!
Du borde tänka på din dödliga själ och allt efter ovantill är liksom
hedningarna som göra dock av naturen det lagen innehåller! Du lever en
liten tid och I sen mig icke, står det i Skriften! Dä borde du tänka
på, för snart kan Herren komma liksom en ljungeld och liksom ett stort
väder med furstar och resenärer och varda liksom en av dem och i åthävor
funnen såsom en människa full med nåd och sanning, ödmjukande sig själv
och vart lydig intill döden, ja, intill livsens krona! Gräla, säjer du,
ock ock ock, du tror jag haver utvalt den bästa delen, såsom I brukaden
den, såsom I icke brukaden den, men många äro kallade och få äro utvalda.
Jag har väl fått bära dagens tunga och hetta, å va skulle lagårn ha
varit om ja inte hade gått där dagligen och stundligen som den trogne
örtagårdsmästaren, som känner sina får, men I kännen icke mig. Och jag
har gjort det med fröjd och icke med suckan, ty det som ovanefter är
haver sin tid, men du är likasom det förbannade fikonaträdet som bär sin
frukt i sin tid och förslösar sina ägodelar i främmande land bland bolare
och horkarlar och all slemhet låter ibland eder icke ens nämnde varda,
utan hellre tacksägelse! Ock ock ock, om du baraste kunne få dina ögon
öppnade för tacknämligheten ibland dem som utvalda äro ibland tusen sinom
tusen som tacka och lova, ty det första är förgånget, si jag haver kallat
dig, jag är min och du är din! Ock ock ock — — —
— Du läser å går på som en kallpitör, väste gubben Israel. Ta hit
dricksmuggen, för kask får ja väl inte, fast ni sitter å lapar kaffe så
ni kan storkna. Men kommer ja opp ur den här sängen, så ska ja dansa en
vals mä er, så lever å lunger ska bli som mos i kroppen på er.
Israel fick sin mugg, drack sitt sura dricka och dåsade av, ty han hade
feber. Vaknade och somnade igen. Det var en jul att fröjdas åt!
Denna julen är gubben Israel kurant igen. Han går och funderar på
något sätt att lista sig in till Östhammar. Men han har inget giltigt
uppdrag, så det får väl vara. Han har resignerat och kanske insett att
det är klokast att stanna hemma och icke utsätta sig för en storstads
frestelser. Drängen sköter fortfarande om kommissionerna. Käringen
predikar och dottern ser sur ut. Mågen raglar in om kvällarna, stapplar
och bullrar i trappan, då han skall upp på kammarn, där han bor för sig
själv. Han får inte vara tillsammans med hustrun, ty hon är sur som ett
paradisäpple. Gubben Israel håller på att resignera.
— Nå, skall inte Israel in till stan till julen? frågar jag i bygatan,
där vi mötas.
— Nää, svarar Israel, hä blir ingenting å i år.
— Varför inte dä då?
— Jae, hä många skäl, hä! Ja ä för gammal, å så ä dä ett så syndigt liv
i stan, å så kostar dä pengar — å så ä dä di förbrännade fruntimmerna!
Engström ä ju gift själv, så han vet nog åv’et.
— Ja, ja, men nog reser jag in till stan och tar en hippa, när jag
tycker det passar. Ska vi inte resa in tillsammans? Jag bjuder!
— Hä hä hä, tycker nån dä! Ja — nä dä går inte, dä går inte alls dä.
För si dä ja super opp, dä finge ja äta opp hela året te nästa jul. Men
om Engström ville ta hem en liter åt mej så säjer ja inte nej, dä gör ja
inte. Men bevaran hemma hos sej själv, Engström, annars själ di’en. Ja
hade en liter i sjöbon, den stal drängen, en liter hade ja i stallet, den
stal drängen mä. En liter hade ja i birån, den stal kärngen, å en liter
hade ja i kakelugnen, den stal dottern. Men den enda litern som ja har
fått hatt i fre någe så när länge, den hällde ja opp i vattenkaraffinen
— di trodde dä va vatten, ända te dottern svalde ett drickesglas, så nu
ä dä förkylt som skepparn säjer! Hå hå, ja ja, va mänska får genomgå!
Men vänta han, Engström, tess han blir sjutti år! Då får han si att
fruntimmerna kan ta kål på honom. Di mal och di mal å kommer mä Guss ord
å evangelium å rässom dä ä så ä en dräng, när en skulle va hussbonne.
Ett kräk ä en, å ett kräk blir en å slåss tjänar ingenting te. Då kommer
di mä länsman å bibelspråk å paragrafer å fräser å jävlas och knävlas!
Giftermål å äktenskap, dä hör faen te, ursäkta ordet!
— Ja, men Israel skulle ha tagit tömmarna från början!
— Ja tog dom, Engström, men då släppte di efter å vart lena i mun å
fägnade som gårdvarar, å rässom dä var så hade di kapson på mej, för
ja var för släpphänt. Di rakt som sövde me å satte på munkorgen. En ä
ett kräk, Engström — ja, han ä ju gift själv — d’ä vackert väder i da
å vattnet har sjunkit, d’ä ett märkvärdigt väder i år, men dä ska ju
bero på kometen, tror han den ä farlig? Nä, kunne väl tro hä, hä bara
som luft, å varför skulle han slå ner just här i Roslagen, när dä finns
så många tyska å engelska å amerikanska land å slå ner på, å sjön, som
ä mycket större än land! D’ä bara dumheter! Å Portugal, som har blivit
bortskrämd från sitt land! Di sköt ju mä kanoner på honom, tänker nån
dä! Dä stog i Östhammars tidning att de skulle bli demonstration, när
Branting fyllde sjutti år. Men di bara hurrade å polisen tog några
stycken mördare, tänk vad di lever i Stockholm! Å d’ä väl inte stort
bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta!
— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi
inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi
dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig
rospigg behöver för själen. Är Israel med på det?
— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast
Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern.
Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet —
ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en
lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss!
Kolportörerna.
När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i
Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på
sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några
riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på
Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och
mycket riktigt, där låg _Fridolf av Harö_ och hade just slutat lossa.
Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på
krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var
onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre.
Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade
kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp
och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att
inte August höll på att få sig en styvfar.
August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare
gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne och
det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål.
Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon
låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte
August, medan de båda stegade Götgatan framåt.
Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var
tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började
äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson
plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August.
— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par
röster härute i kafét!
Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det
mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver.
— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den
där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de,
å röda är de i fjäset!
Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med
uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan.
— Är dom där läsare? frågade August med skäl.
— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade
tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för
Haröbor, förstås!
August hade redan ett beslut i görningen — att först komma underfund
med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt
tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han:
— Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på
en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy!
— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för
mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så
ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag
seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så
träffas vi alla fyra därute.
August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade
loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax,
menade August.
Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med
passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck
och improviserade ett litet föredrag med sång.
August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en
kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna
till och förgå sig i otid.
På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par
bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den
svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han
hade samma väg.
— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August.
— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam
Vestermans son?
— Det stämmer, det!
— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje,
synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran!
August gnisslade invärtes, men lade band på sig.
— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes
hopp om sin älskade son komma på skam.
— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men
hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt
hastigt.
På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när
skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick
ut att möta.
— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — —
Gumman såg litet generad ut.
— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du
ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det.
— Har morsan ont i magen, eller va är det om?
— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga, det har försiggått en
stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud
i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i
all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta
icke Jesus.
— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum?
Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: —
Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller
andliga ting.
Men nu brast det löst inom August.
— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger
jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg
— —
Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar!
Och gumman tjutande: — Agust, Agust, tänk på vad du säjer — — å, å, Gu
tröste mej! Komma hem som ett vilddjur — —
— Ska den där skojarn eller jag ligga här i natt? Välj bara! Sjung ut,
morsan!
Gumman åjade sig och betraktade pastorn.
— Min goda Lovisa, han lugnar sig nog, ty Gud har stävjat svårare
sinnen än hans. Jag går, ty friden vill jag och icke striden. Jag kommer
tillbaka i morgon bittida. Nu går jag och vilar hos broder Sjöberg.
Guds frid, goda Lovisa, och Guds frid även åt dig, förvillade son av
fadershuset!
Pastorn avlägsnade sig majestätiskt.
Det var tur att han gick, ty August hade redan börjat niga och göra
luftsprång.
— Är det sant, som dom säjer, att I skall gifta er med den där? Sjung ut
bara!
— Å, kära Agust!
— Ja, sjung ut och tvärt på skivan!
— Sir du Agust — —
— Ja eller nej!
— Sir du Agust lille, d’ä så att — —
— Ja eller nej!
— Agust lille, hör på mej — —
— Godnatt då, morsan, jag går väl ut och lägger mej i byn. Alltid finns
det något hål för mej. Ajöken, morsan!
Och August gav sig av med långa steg. Nere i backen stannade han och
ropade: — I kistan ligger tyg till brudklänningen, ajöken!
* * * * *
August var borta i två dagar, och gumman var över sig given.
Men tredje dagens morgon kom han tillbaka. Han kom och väckte gumman, var
lugn och fridfull och bad henne inte vara härsken. Han skulle visa henne
en lustighet. — Är pastorn hemma? frågade han.
— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten.
— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön.
Gumman blev vit om nosen och traskade med.
Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från
byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande
uppbyggliga tavla:
På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty
han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen
slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med
armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en
gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen.
Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena.
Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon
vart förstummad.
Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten _Fridolf
av Harö_, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det
uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och
att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp,
innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig.
Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring
för livet!
Och de löpte till skogs.
När kvällsbåten lade till vid Harö brygga smögo två slokörade stackare
ombord för att antagligen icke återvända till ön i brådbrasket.
Men den kvällen firades en fest i änkan Vestermans stuga.
Det är underligt, vad fruntimmer kunna glömma lätt.
Nihal.
Trots mina vänners varningar hade jag åter givit mig ut på strövtåg
nedåt dockorna. Jag hade gjort det många gånger förut och aldrig blivit
antastad. Hur ofta hade jag inte hoppat på ett arbetartåg vid Fenchurch
street station och följt med ända till Blackwall under studier i
Londonslang och samspråk med typer av de mest skilda valörer. Men i dag
var det söndag och helgdagar skulle vara särskilt farliga.
Jag steg av vid Millwall junction och letade mig fram till ingången av
East India Docks. Jag klev på. En jättelik bobby ställde sig i min väg.
— Har ni något jobb här? frågade han.
— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera.
Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora
ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu
sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt
för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte
och luften glödde. Underbara dofter stego ur dammet och silade sig
ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället
satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt
verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en
trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes
den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och
jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de
höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa
syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från
östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till.
Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och
vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också
försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra
magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter
mig.
— Hallo!
Jag stannade.
En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta,
genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig
hastigt.
— Ge mig litet tobak, sir!
Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men
tog fram tobakspungen och gav honom en hand full.
— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på _Bangkok_?
— Nej!
— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men
han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår
ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett
par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha
haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir!
Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan.
— Å, ge mig ett par shillings, sir!
— Ge er i väg, bara!
Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som
passade där i dockorna.
— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men
ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen
ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln
därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på
Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling.
Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen
och kavlade upp sina svarta skjortärmar.
Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan
tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde.
Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra
hörnet av magasinet. Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln.
— Vad står på?
Jag förklarade situationen.
— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan
ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir!
Han följde mig till utgången.
— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men
gå inte in på smågatorna!
Jag tackade och gick.
Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna
och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag
släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men
vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag
kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag
måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints
church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste
anstränga mig för att inte falla i sömn.
Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som
lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i
mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt
klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar
inramade hans friska och rosiga kinder. På bandet omkring hans gula
sjömanshatt stod i guldbokstäver _Lethe_.
— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag.
— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig?
— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött.
— Åjo, åjo, kom bara! Kan du inte ta fatt mig?
— Kanske jag inte är så trött ändå, tänkte jag, och pojken såg så
bedjande ut.
— Nå, spring då!
Han sprang och jag följde honom. All trötthet var borta. Vi sprungo ett
varv runt kyrkan och så ut på gatan förbi Poplar station. Han sprang som
en hare. Jag förvånade mig att en så liten kunde lägga i väg med sådan
fart. Jag ansträngde mig emellertid och tycktes vinna på honom. Som en
pil satte han över gatan och in i en gränd, vek om hörn, sneddade över
nästa gränd och in genom en öppen dörr, den jag i hastigheten tyckte
vara en portgång. Innan jag hann betänka mig, stod jag inne i en liten
halvmörk kammare. Dörren slogs igen efter mig. Pojken var försvunnen.
— Ha ha ha, äntligen har jag dig! Stig fram och sitt, gentleman!
Då mina ögon hunnit vänja sig vid den svaga belysningen i kammaren,
upptäckte jag två personer, en gammal gumma, som satt och stickade eller
sydde på en pall i ett hörn, och en mörkhyad karl, som låg på en säng.
Det var gumman, som hade välkomnat mig med de mystiska orden. Hon var
klädd i en trasig kjol och en ännu trasigare kofta, som nödtorftigt dolde
en smutsig, mager barm.
— Vad är meningen? frågade jag. Släpp ut mig genast!
— I sinom tid, sir, i sinom tid ska vi kasta ut resterna, och mycket
blir det väl inte kvar, när Nihal har behandlat er en stund. Nihal!
Nihal! Stig upp och hälsa på gentlemannen här!
Karlen i sängen gäspade och sträckte på sig. Så svängde han benen över
sängkanten. Nu såg jag att han var malaj, ehuru klädd i europeiska,
snygga sjömanskläder.
— Salaam, Sahib!
— Vad är meningen med det här? Öppna ögonblickligen, annars — —
— Vad annars?
Han steg upp och såg mig in i ögonen: — Känner ni inte igen er härinne?
Se er omkring noga. Leta i ert minne. Minns ni för 13 år sedan en natt
här, bara 10 minuters tid, men tillräckligt för mig att minnas!
Han talade pidgin och jag måste anstränga mig för att förstå.
Jag såg mig omkring i rummet och jag mindes. Mycket riktigt, där
fanns den svartnade blodstrålen på väggen över sängen! Och där fanns
drottningens porträtt med sina blodstänk!
För 13 år sedan gick jag i dessa trakter en natt under beskydd av _mr
Moser late of Scotland Yard_, för att studera det London, som främlingar
vanligen ej få se. Här i den sängen hade Jack the Ripper skurit halsen av
ett av sina offer och blodet hade sprutat på väggen ända upp till taket.
Samma gumma satt där den gången också, och i sängen låg en karl, som drog
täcket över ansiktet, då vi stego in. — Var ogenerade, sade mr Moser, då
gumman visade tecken till förskräckelse. Det är ingen häktning den här
gången! Vi pratade med gumman väl en kvarts timme innan vi gingo ut på
nya äventyr.
— Nå, minns ni nu? frågade malajen.
— Jo, jag minns, men varför håller ni mig kvar och hotar mig? Det
besöket var väl oskyldigt, om något. Släpp ut mig genast, annars skjuter
jag!
Han tog ett hopp som en tiger och grep om min handlove med en järnhand,
kände på mina fickor och skrattade.
— Haha, utan revolver! Skjut ni lugnt på bara, medan jag lagar i ordning
grejorna.
— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän
nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag
lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig.
Gumman kraxade fram ett skratt.
— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig.
Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här
är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med några
andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och
var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den
största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade
dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med
hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han
ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör
detsamma nu — —
I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i
nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och
något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i
ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så
hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder —
— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat
dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag
vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men
var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det
har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp.
Halka.
Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och
blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både
på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på
kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste
stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också,
fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner
sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som
var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen,
tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i
sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat
sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag
inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat
roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes
över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn
kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför
Johan Svensons. Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till
havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan.
Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom
inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag
var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska
röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om
den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna
köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla
sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon
var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om
söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika
mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och
dö.
Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var,
emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där
också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är
han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp
själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från
_Jupiter_. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far
sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles
hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt
fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant
herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och tullvaktmästare Sjöblom
och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning
för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna
lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka
vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet
på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen
bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna
sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också.
Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena
handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med
fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade
blåst döda käringar i luften.