_Lillemor Jönsson!_
Ärade Fröken! Ni har alldeles rätt i alltihop men har fått den
världsliga nåden galen.
Detta slag av nåd är nämligen av många slag.
_1:o_ ha vi den kungliga nåden. Denna sönderfaller i tvenne
underavdelningar:
a) sådan, som tilldelas hyggliga människor, vilka icke behöva bättra
sig. Denna nåd består stundom i ordnar, vilka vid festmiddagar och andra
livets högtider hängas utanpå hjärtat. Ju flera ordnar en varelse har,
desto bättre människa är han. Detta är nämligen alldeles sant;
b) sådan, som tilldelas ohyggliga människor, vilka bättrat sig. Nåden
består då av ett papper, som dock saknar bankvärde.
_2:o_ ha vi »hennes nåd», ett tilltalsord, som kom till en gång, då
gamle kung Gösta klappade en ung hovdam under hakan. Hittills har det
använts uteslutande i fråga om mognare damer av blått blod. Nutilldags
mottages det med nöje även av damer ur hästhandlareadeln. Däremot säger
man aldrig »hans nåd», icke ens till adelsmän eller verkliga ädlingar.
Deras nåd är nämligen uteslutande hennes nåd, vilket beror därpå att det
svenska ridderskapet--på fem undantag när--ända sen Gustav III:s tid
stått under toffeln.
_3:o_ förekommer även min nåd och din nåd, vilka i regel icke äro mycket
värda. De äro i alla fall icke brukbara på en gång, enär de aldrig
trivas ihop.
Till slut finns det en hel del nåd, som det är en ren nåd att slippa.
Ett undantag härifrån utgör vår nåd, som Ni får gratis. Fröken lilla,
behåll den gärna som ett minne för livet!