För en tid sedan reste jag till Köpenhamn. Jag skulle dit och vända. På
båten träffade jag en bekant. När vi gingo förbi danska flottan tittade
vi på pansarfartygen.
--Hör du, sa' han, jag begriper egentligen inte ... men, inte kan det
vara järn till dom alltihop? Det är fysiskt omöjligt. Di skulle ju
sjunka.
--Kära du, inföll jag, det vet du väl, det är det inte heller. Det är
järn ner till vattenlinjen, som ju också är skottlinje. Sen är hela
fartyget undertill klätt med kork.
--Kork!? Vad menar du med det? sa han och såg misstänksam ut. Varpå jag
tydligt förklarade att det _måste_ vara det lättaste av allt för att
bära upp järnkolosserna. Ergo var det verkligen kork.
--Ja ... ja, det har du ju förresten rätt i, mumlade han efter en stunds
funderare och tillade: Det är ju egentligen märkvärdigt. Men det har jag
aldrig tänkt på förut.
Så blev det landgång och vi skildes åt för den dagen.
* * * * *
Det gick så en månads tid tills häromdagen, då jag kom in i hallen på
hotell Mollberg i Hälsingborg. Jag var inte väl kommen in förrän H.--han
hette så--kom rusande mot mig, av uppsynen att döma något irriterad och
hotfull.
--Hör du, vad var det där för nåt nonsens du slog i mig på båten? Vad
menade du med det? Var det din mening att driva med mig?
--... båten?... nonsens...? Vad menar du med detta? inföll jag och såg
mycket ovetande ut.
--Du behöver inte göra dig till, fortsatte H. Du minns nog att du ville
inbilla mig att där var kork i botten på pansarbåtarna. Men den lögnen
lyckades inte ... nu så mycket så du vet det, svarade han i en något
stolt ton som om han med ens hade besegrat den onde.
--Lögn, sa jag med eftertryck och tog H. ner på ett par stolar. Hör du,
vem har inbillat dig att det är lögn?
--Jo, det skall jag säga dig, sa H. Jag träffade häromdagen vår
gemensamme vän ingeniör Å. Och han sa jag skulle hälsa dig att det var
en evig lögn.
--En evig lögn, upprepade jag, tog en djupt allvarlig uppsyn och
förmanade H.: Hör du, du känner synbarligen inte Å. riktigt, det hör
jag. Han skojar med alla. Du kan väl begripa att när jag säger en sak,
så är det sant. Tror du mig inte, så kan du gå över till marinen när du
kommer till Köpenhamn och fråga. Förresten kan du väl själv begripa att
där _måste_ vara kork i botten; annars skulle dom ju sjunka!
--Ja ... ja ... det var det jag sa Å., replikerade H. Visst f--n skulle
dom sjunka! Ja, du skall inte misstycka. Jag har aldrig trott att du
inte talade sant. Det är ju förresten alldeles tydligt att där måste
vara kork. Och när jag kommer till Köpenhamn i nästa vecka skall jag
dessutom gå bort och höra.--
* * * * *
Så kramade vi hand och skildes åt. Nu har jag ingen lust att träffa
honom mer. Nästa gång skjuter han.