(1910).
Vid genomseende av det av redaktören personligen lämnade referatet,
vilket redaktionen av hänsyn till hans kroppskrafter icke ansett sig
böra vägra införande, hava vi funnit, att han beklagligt nog råkat göra
en del förbiseenden och överdrifter, vadan vi tillåtit oss supplera hans
referat med följande riktiga skildring av färden:
Hit kom extratåget med ett 50-tal Malmöbor, tyngda av allvar från livets
handel och vandel, mest handel, och här steg ett nytt 40-tal på, rysligt
allvarliga och högtidliga. Det såg till en början trist ut, tills vi
upptäckte den ende humoristen i hela skaran, biskop Billing, vilken i
själva verket är den roligaste biskop, som Sverige haft sedan
smålänningarna underläto att skona Tegnér från kallelsen till Östrabo.
Vi passerade Eslöv och Hässleholm och fäste föga avseende vid de
hyllningar, som vederforos oss å båda dessa hållplatser, tills vi
äntligen nådde smörgåsserveringen mellan Hässleholm och Bjärnum. Här
utfördes ett vackert arbete i den mänskliga odlingens tjänst. För vår
del hunno vi med 5 smörgåsar, överingenjör Montgomery tog 9, i anseende
till hans större kraftstation.
Vid Bjärnum stucko vi ut huvudet och tackade 66 kommunalordförander, som
beredvilligt givit möte för att beundra oss alla.
Så voro vi i Majenfors och lärde oss kraftstationen. Av den hade vi icke
begripit mycket, om icke kyrkoherden Roslund från Landskrona förklarat
det. Nere i ett underjordiskt hål sitter en mölla, som driver vattnet.
Vattnet går upp i en elektricitetsmaskin och blir positivt. Härigenom
verkar det på en hop trådar och bråte, som mest äro till för syns skull.
För att bereda sysselsättning åt så många överingenjörer, ingenjörer,
underingenjörer, övermaskinmästare, maskinmästare etc. som möjligt, äro
en massa maskiner och konstruktioner uppförda. De se mycket bra ut. Rör
man vid dem i vardagslag, så osar det katt. Detta kallas för elektrisk
energi, vilken därpå föres ut på långa ledningar, genom vilka i
framtiden en ny stiftsindelning blir möjlig.
Detta gladde pastor Lysander från Malmö, enär han då hoppas bli biskop.
Det kan han förresten gott passa, till, ty han vet allt sen han var nere
i Amerika. Där jagade han bufflar, vilka äro 4-benta. Nu jagar han
Värner Rydén, som går på 2 ben.
Då vi gingo tillbaka till hållplatsen voro vi mycket hungriga.
Redaktören Österdahl i Malmö stoppade fickorna fulla av en
samhällsvådlig svamp. Hans tillstånd lärer i dag vara betänkligt.
Så foro vi till Knäred, väl bekant sen en del år tillbaka. 88
kommunalordförander voro oss här till mötes och sjöngo för oss. Vi
sjöngo tillbaka. I ett väl format anförande erinrade en trälleborgare
dem om traktens betydelse. Här, från höjden av deras berg, blickade
århundraden ner på dem. 30-åriga krigets avslutande genom freden i
Knäred mellan Karl XII och Napoleon vore för alla tider en lysande
bragd, vars storhet de aldrig finge förglömma. Sedan vi tagit dem alla i
hand och de högtidligen lovat att vara minnesgoda, fanns icke längre
någon anledning att kvarhålla dem, varför vi reste på decauvillen till
Bassalt.
Detta såg betänkligt ut. Vagnarna höllo på att kapsejsa, vadan vi
flyttade de mera vägande, såsom stadsnotarie Heyden från Lund, redaktör
Hägge från Halmstad samt ingeniör N. Gust. Åberg från Malmö m. fl. över
till högersidan. Så pep tåget och gick. Men rätt som det var
tvärstannade det vid en stupande brant, med det lodräta berget på ena
sidan och floden tvärbrant under oss på andra sidan. Det orkade icke
längre, entan fram eller tillbaka.
Det resonnerades icke länge. 17 av de närvarande släpptes i floden, där
de med lekande lätthet simmade till Knäred. Vi fortsatte.
Så stannade det bums. Det kunde icke mer. De mera ädelt tänkande hoppade
av och drogo i lokomotivföraren, som höll i lokomotivet. Det lyckades
alldeles förträffligt. På det viset släpade vi hela tåget till Bassalt,
som vi icke tittade på. De övriga begagnade vår frånvaro till att
inviga kraftanläggningarna. Vid vår återkomst luktade vi tydligt på
kanonröken att något varit på färde.
Så åto vi middag. Mitt emot oss satt d:r Ninian Wärnor. Han drack ut all
champagnen och skylde på oss. Vi hade det riktigt trevligt.
Vi hörde många bra tal. Statsministern tyckte vi om. Han talade som en
karl. Men vi voro ängsliga, då han ideligen knyckte på huvudet. Om han
hade tappat det! Låtom oss icke tänka oss följderna.
Så foro vi hem. Det var rätt fridfullt i kupéerna. Lektor Edw. Lindahl
och Arbetets redaktör debatterade en kommunal dagsfråga så livligt att
vi måste gå emellan och bilda skiljenämnd. Det gick som det alltid går.
Kontrahenterna blevo vänner men grälade på oss.
Av förekommen anledning meddela vi härmed att vi frånbedja oss alla
anbud till inträde i skiljenämnder.
Vid återkomsten till Lund gingo de bättre av oss till hemmets härd.
Somliga drogo till Grand. Om deras öden är oss ingenting vidare ont
bekant.