nog -- af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?
LOUISE
stirrar framför sig med tårfyllda ögon.
KAMRERN.
Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte
någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en
vänskap så gammal som vår har djupa rötter -- -- och tjugo års
tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis
för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.
LOUISE
skakar på hufvudet.
KAMRERN.
Detta gäller Louise -- inte mig. _Jag_ kan inte tänka mig större lycka
på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra
af Louise mer än Louise sjelf vill ge -- -- det tror Louise mig väl om?
Jag önskar bara, att jag hade rätt att -- -- med min tillgifvenhet -- --
-- ge Louise det stöd, som -- -- --
LOUISE.
Det kan aldrig ske.
KAMRERN
reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande med
sin rörelse; stannar så framför henne igen.
Är det -- -- ^med ansträngning^ -- någon annan?
LOUISE.
Ja.
KAMRERN.
Då ber jag om förlåtelse -- men -- ja, blif inte ond -- men -- ^med ett
förplågadt uttryck^ -- kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?
LOUISE.
Jag visste ju inte -- och -- -- det är inte som kamrern tror. Jag kan
inte tala om detta -- -- jag _kan_ inte -- det -- det är så förfärligt
-- --
KAMRERN
ser på henne med en lång, medlidsam blick.
Jag har pinat -- -- förlåt -- -- det skall aldrig hända mer. Men -- --
fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?
LOUISE.
Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.
* * * * *
BREFBÄRAREN
knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref.
M:lle Louise Strandberg! Var så god.
LOUISE
skyndar fram och griper det; häftigt upprörd.
BREFBÄRAREN.
God middag!
Går.
* * * * *
LOUISE
håller brefvet framför sig, liksom tveksam.
KAMRERN.
Jag generar väl inte?
LOUISE.
Åh -- nej. Men om kamrern tillåter -- -- ^går bort till fönstret, bryter
brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela
ansigtets uttryck förändras.^
KAMRERN
efter en stund.
Jag hoppas det är goda nyheter!
LOUISE
vänder sig om.
Åh -- förlåt mig -- -- jag glömde -- --
KAMRERN.
Det var goda nyheter -- det syns.
LOUISE
sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af dämpad
lycka.
Godt eller ondt -- -- allt ligger i framtidens hand.
KAMRERN
pekar på brefvet.
Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.
LOUISE.
Är kamrern ledsen på mig?
KAMRERN.
Ack -- nej.
LOUISE.
Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med
natt på alla sidor -- -- och så plötsligt hört en röst som ropat mitt
namn ur mörkret -- -- långt borta.
KAMRERN.
Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. -- ^En
smula bittert.^ -- Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise
aldrig.
LOUISE.
Förlåt mig. Jag är så tacksam -- -- så riktigt af hjertat tacksam -- --
--
KAMRERN.
Om jag kunde -- på något sätt vara -- -- till minsta tjenst.
LOUISE
räcker honom sin hand.
Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha
mina affärer om hand.
KAMRERN.
Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken.
Penningarne äro ju disponibla, och -- --
LOUISE.
Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan
kommer jag till kamrern och rådgör -- innan jag reser -- --
KAMRERN.
_När_ reser fröken Louise? Och hvart?
LOUISE.
Jag vet inte _när_ ... i morgon ... eller om några dar. -- -- Till
Paris.
KAMRERN.
Gud gifve lycka på färden. Farväl.
Går.
* * * * *
LOUISE
öppnar dörren till köket och ropar.
Botilda.
BOTILDA.
Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.
LOUISE.
Nej, Botilda, det har han inte.
BOTILDA.
Inte? Men hvad i Herrans namn är det då? Hon är ju alldeles förändrad.
LOUISE.
Är middagen färdig?
BOTILDA.
Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?
LOUISE.
Jag är hungrig. Har du något godt till mig?
BOTILDA.
Jag har inte gjort annat, se'n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon
skulle tycka om -- och hon har knappt rört den.
LOUISE.
I dag ska' du få se på annat.
BOTILDA.
När gick kamrern?
LOUISE.
Nu nyss. Hör -- Botilda -- -- jag reser min väg om ett par dar.
BOTILDA.
Jesses hvad är det nu för konster, hon har för sig? Hvart ska' hon resa?
LOUISE.
Till Paris.
BOTILDA.
Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön
nu när det regnat i 14 dar -- -- tänk ett sådant djyp.
LOUISE.
Tag nu in maten, så är du snäll.
Botilda försvinner i köket.
IV.
Paris, följande år, en afton i April.
Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor,
gobeliner, studier _i ram_, m. m.
I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står
en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett
pianino.
Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården
utanför, dit glasdörrarne stå öppna.
Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma
kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.
Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i
ateliern.
LILLY.
Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk
småstad, än stanna här i Paris.
VIGGO.
Hur är det möjligt? -- Det stolta, fria lifvet härute -- --
LILLY.
Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer
det mig.
VIGGO.
Är du en sådan liten harunge?
LILLY.
Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag
tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då
vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket -- -- det
hjelper. ^Trycker sig in till honom.^ Då tänker jag på dig och önskar,
att du vore hos mig.
VIGGO
smeker henne.
Stackars min lilla harunge! -- -- Hvad är det egentligen, som hon är så
rädd för?
LILLY
hviskande.
Kärleken.
VIGGO
muntert.
Så-å? Det har jag aldrig märkt.
LILLY
stryker med handen genom hans hår.
Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är
olyckan.
VIGGO.
Jaså! Det är en olycka.
LILLY.
Inte att jag _tycker_ om dig; men att jag inte kan _låta bli_.
VIGGO.
Skulle du önska, att du kunde _låta bli_.
LILLY.
Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte
heller bry mig om dig.
VIGGO.
Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig -- -- rätt mycket, till
och med.
LILLY.
_Nu_ ja.
VIGGO
kysser henne.
Ja just nu!
LILLY.
Men i morgon?
VIGGO.
Troligen i morgon också.
LILLY.
Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara för.
VIGGO.
Kan _du_ det?
LILLY.
Jag _tycker_, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än
ni män.
VIGGO.
Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska -- -- det ligger nästan
alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle
ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha!
männen äro flyktiga!» -- -- Men historien lär oss, att det fins flyktigt
och trofast folk både bland män och kvinnor.
LILLY.
Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de
flyktige.
VIGGO.
Alltid?
LILLY.
Ja, eftersom _en af dem_ alltid tröttnar.
VIGGO.
En sådan liten pessimist! ^Skrattar.^ Och så menar du, att eftersom du
sjelf är en mycket trofast liten tös, så ...
LILLY.
Du får inte göra narr!
VIGGO
smeker henne.
Kära barn! Hur kommer du på så dystra tankar?
LILLY.
Åh, jag har exempel nära till hands.
VIGGO.
Erna och Henrik?
LILLY.
Ja.
VIGGO.
Hvad vet du om dem?
LILLY.
Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och
oerfaren. -- -- Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna -- --
VIGGO.
Hvad är det med henne?
LILLY.
Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till
det. -- -- Tror du, att hon håller af honom?
VIGGO.
Hvad tror du sjelf?
LILLY.
Hon har blifvit så underlig på den sista tiden -- -- Ja, det började
strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig --
-- ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.
VIGGO.
Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du
har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall
då också taga på den med en smula förstånd ... Jag menar: man har då en
viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli
älskad tillbaka. Inte sant? ^Slår armen kring hennes lif och lutar sitt
hufvud mot hennes bröst.^ Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken
är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa
lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af
ömhet och klokhet.
LILLY
kysser honom på pannan.
Det skall också jag -- --
* * * * *
LOUISE
kommer inifrån sofrummet; då hon får se paret på chäslongen, vill
hon draga sig tillbaka.
VIGGO
tar sakta sin arm bort från Lillys midja.
Louise!
LOUISE
småleende.
Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle störa.
VIGGO.
Du stör oss inte. Fråga Lilly -- gör hon?
LILLY.
Nej. Inte Louise.
VIGGO.
Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. -- -- Sången derutifrån låter så bra
på afstånd. Och här är så vackert, härinne.
LOUISE
sätter sig.
Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre än någon annan.
LILLY.
Åh, det är minsann inte svårt att se!
LOUISE.
För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni
-- -- För mig är det själen, doften af det hela -- -- det, som gör detta
rum till mitt _hem_.
LILLY.
Det der förstår _jag_, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för
att kunna känna -- -- Jag menar så der, att man håller af hvarenda
möbel, som en kär vän -- derför att den varit vittne till -- --
VIGGO
afbryter.
Vet du hvad vi talade om, när du kom?
LOUISE.
_Talade_ ni verkligen?
VIGGO.
Ja. Men det var ett gammalt tema.
LOUISE.
Om kärleken?
VIGGO
nickar.
Lilly är skeptisk.
LILLY.
Åh fy dig!
VIGGO.
Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att
kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid -- --
LILLY.
Viggo! Det är riktigt skam af dig.
LOUISE
lägger sin hand på Lillys panna.
Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så klokt -- --
VIGGO.
Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?
LOUISE.
Nej. _Jag_ tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af
nyponblommorna vid vägkanten -- -- om man också vet, att morgondagens
vind skall sopa dem bort.
LILLY.
Jag kan inte låta bli.
LOUISE.
Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara
älskad! -- -- Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar --
kanske inte -- i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.
VIGGO.
Det der är hvad man kallar filosofi.
LOUISE.
Ja, men inte pessimism.
* * * * *
HENRIK
kommer med dyster uppsyn in från trädgården.
LILLY
sakta till Viggo.
Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss
gå.
De gå ut i trädgården.
HENRIK
sätter sig på chäslongen.
Åh, Louise, jag är så olycklig.
LOUISE.
Hvarför ska' ni plåga hvarandra.
HENRIK.
Det är ju inte jag!
LOUISE.
Jo, du är svartsjuk.
HENRIK.
Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig
och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så
straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.
LOUISE.
Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju
också -- --
HENRIK.
Hon är grym, hon är kall, hon är hård.
LOUISE.
Nej, hon är god.
HENRIK.
Mot alla andra -- bara inte mot mig -- derför att jag älskar henne -- --
och derför att min kärlek gör mig vek.
LOUISE.
Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf
velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.
HENRIK.
Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt
manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.
LOUISE.
Är en man alltid sådan?
HENRIK.
_Jag_ är inte sådan. Men annars -- -- Ifall han inte träffar på en
kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med
glödande tänger -- -- Sådan är _hon_! ^Böjer sig ned och snyftar.^
LOUISE.
Stackars barn! Du blir aldrig någon man!
HENRIK
knyter händerna.
Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står inte ut med dethär.
* * * * *
Erna och Bergström komma från trädgården, glada och upprymda,
blossande på cigaretter. Efter hand komma flere konstnärer in och
bilda konverserande grupper på golfvet. Sången har tystnat.
BERGSTRÖM.
Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och måla naket ute.
ERNA.
Du är tokig!
BERGSTRÖM.
Snick snack! Det ska' bli någe' styft må du tro!
ERNA.
Hvad ska' det bli då?
BERGSTRÖM.
En naken pojke, förstår du!
ERNA
skrattande.
Han fryser ihjäl.
BERGSTRÖM.
Asch -- -- han är delvis klädd i pels.
ERNA.
Delvis klädd i pels? ^Skrattar.^ Hvad skall han föreställa?
BERGSTRÖM.
Det vete fan -- ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp!
-- Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.
ERNA.
Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min tobak är slut.
BERGSTRÖM.
Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe
hjerteblod, det vet du.
ERNA.
Tack. Jag föredrar tobaken.
Bergström sätter sig ner på en stol och rullar cigaretten.
LIND
i det han kritiskt skärskådar Allands byst.
Styf karl! Ja, gu'bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag
dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart
färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då
han gör någe' styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i
går.
JOHANSSON.
Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på,
att monsieur Alland stänger sin dörr.
LIND.
Kan man inte undra? Är jag kanske inte också -- -- Kunde han inte ha
godt af ett råd -- --
Allmänt skratt.
BERGSTRÖM
lemnar Erna cigaretten.
Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta' råd af dig!
LIND.
Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde
honom uppmärksam på ett och annat -- --
* * * * *
I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in. Han
studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men då han ser
sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise och helsar.
ALLAND.
Jag kommer kanske olägligt. Jag visste inte, att ni hade främmande.
LOUISE
förlägen.
Det är min fosterbror Viggo, som firar födelsedag -- --
ALLAND
vänder sig till Viggo, som står i dörren till trädgården.
Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni firar er födelsedag.
VIGGO.
Tack.
ALLAND
helsar på Lilly, som står vid sidan om Viggo.
God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har
träffat er här en gång förr.
LILLY.
Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har
haft den äran att bli föreställd för er!
ALLAND.
Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni
kom utifrån -- Jag mins hur rödblommig och frisk ni var -- -- riktigt
förtjusande -- --
Bergström, Johansson och Lind gå fram och helsa på Alland.
BERGSTRÖM
skrattande.
Så märkvärdigt! Vi talte just om er, monsieur Alland, då ni kom.
ALLAND.
Då talade ni väl illa om mig?
LIND.
Ah, hur kan ni tro det!
ALLAND.
Det gör en kollega alltid.
JOHANSSON.
Ja men _ni_ är ju hors concours.
BERGSTRÖM.
Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som
ni håller på med.
ALLAND.
Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att _någon_ ser hvad
jag har för händer -- ^med ett fint småleende^ -- och naturligtvis
allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.
LIND.
Jag ber, jag ber!
VIGGO
ute i trädgården; knackar i bålen.
Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett glas med den sist anlände
gästen!
Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af
Erna, som blir sittande orörlig.
* * * * *
HENRIK
som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården.
Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för
Bacchi skull?
ERNA
vänder sig bort, utan att svara.
HENRIK.
Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står det illa till med samvetet.
ERNA.
Låt mig vara i fred.
HENRIK.
I fred med ditt onda samvete? En skön duett!
ERNA
vänder sig emot honom.
Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i humör att tåla dina dumheter!
HENRIK.
Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma
sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?
ERNA.
Gå din väg!
HENRIK.
Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig
sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har
tålt det alltför länge -- akta dig nu, för nu bits jag!
ERNA.
Så bit då, om du törs, din byracka!
HENRIK
knyter händerna och far emot henne; hejdar sig.
ERNA.
Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.
HENRIK.
Jag slåss inte med en kvinna.
ERNA.
Nej, åtminstone inte med en som är starkare än du.
Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas.
* * * * *
LOUISE
kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik.
Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk
på det!
ERNA.
Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hålla sig i styr och
gå.
HENRIK.
»Den der herrn!» -- Hvad tycker du, Louise?
LOUISE.
Tyst, tyst! Inte skrika!
HENRIK
utom sig.
Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif -- -- derför har hon
under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete -- --
ERNA.
Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och sätt aldrig er fot inom min
dörr!
HENRIK.
Jag skall sätta dig i gapstocken i stället -- -- Jag skall brännmärka
dig -- ska' du få se -- ditt -- --
LOUISE.
Henrik! -- --
ERNA.
Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet,
att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp -- -- Jag har aldrig så
tydligt som nu sett, hur nesligt det var -- --
HENRIK
kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg
emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut.
* * * * *
LOUISE
ser efter honom.
Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?
ERNA.
Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet --
--
LOUISE.
Ja, men -- -- detta är ju -- ^sätter sig hos henne^ -- Säg mig
uppriktigt, Erna lilla -- älskar du honom inte längre?
ERNA.
Ack du -- Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en
menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En
menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.
LOUISE.
Men det visste du ju förut.
ERNA.
Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så,
att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det
fans bara en i verlden, som jag tänkte på -- -- Men det, som en gång
hade dött, kunde icke åter väckas till lif -- -- Du har kanske hört
talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg
att dö -- för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans
armar derför, att han just gick och suckade för mig -- -- --
Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk -- inte sant!
LOUISE
stryker öfver hennes hår.
Stackars, stackars Erna!
ERNA
drar sig undan.
Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra -- -- då märkte jag
min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud
-- -- och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! ^Reser
sig upp och går mot dörren.^ Adjö!
LOUISE
skyndar efter henne.
Hvart går du? Du är så upprörd och -- --
ERNA.
Jag måste ut härifrån -- härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma
luft som han. Jag hatar honom -- med rätt eller orätt -- det bryr jag
mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig
hans intresse -- aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan
krossa min panna emot, men aldrig rubba. -- -- Men jag skall fram! Jag
skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk -- -- ^I en
snyftning.^ Åh -- om jag vore en man! Åh -- om jag vore en man! Men jag
blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar -- -- ^Rycker
upp dörren till entréen och störtar ut.^
* * * * *
Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården.
LILLY.
Gick Erna?
LOUISE.
Ja.
VIGGO.
Hvarför gick hon?
LOUISE.
Hon mådde inte riktigt bra -- hon var så nervös och -- --
LILLY.
Jag får lof att gå till henne!
LOUISE.
Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft -- --
Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i
dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i
ateliern.
VIGGO.
Henrik är också borta. Det har väl varit ett uppträde igen?
LOUISE
sakta till Viggo.
Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga -- --
eller hvad du vill -- --
VIGGO
nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar
arm och drar dem med sig.
Låt oss få en sång till. En fosterländsk -- -- som väcker
hemlandsminnen.
BERGSTRÖM.
Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons Vårt land?
JOHANSSON.
Jaha! ^ropar^ Sångare!
De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att
stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon
hastigt förbi honom ut till de andre.
* * * * *
ALLAND.
Hvad stod på? Hvarför gick fröken Walldén?
LOUISE.
Åh -- här var ett uppträde -- mellan henne och Henrik Rydberg.
ALLAND
sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen.
Var det ingenting annat?
LOUISE.
Jo -- storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara på det?
ALLAND.
Naturligtvis -- om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället,
hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i _mitt_ paradis?
LOUISE.
Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag -- -- Festen skulle ha
varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård -- -- och så frågade
de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag _kunde_ inte säga nej.
ALLAND
skrattande.
Nej, det kunde du väl inte -- -- Men vet du, hvad jag hade tänkt?
LOUISE.
Nej -- hvad?
ALLAND
tar upp ett par biljetter.
Taga dig med till operan i kväll.
LOUISE.
Det skulle ha varit roligt!
ALLAND.
Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min
kräsna lilla prinsessa vill ha det.
LOUISE.
Ja, men nu stanna vi hemma i stället.
ALLAND.
Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!
LOUISE.
Hvarför måste du gå?
ALLAND.
Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!
LOUISE.
Det bryr jag mig inte om. ^Nedslagen.^ _Skall_ du verkligen gå?
ALLAND.
Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste _jag_ taga
vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. ^Betraktar
henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram
emot henne och hviskar.^ Jag _går_ således med de andre. Men jag kommer
igen -- --
LOUISE
nickar emot honom, småleende.
ALLAND.
Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken -- -- och så
skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur --
som arbetat hela dagen -- ligger på chäslongen och hvilar -- --
LOUISE.
Går det lätt för monsieur att arbeta nu?
ALLAND.
Ja.
LOUISE
nickar upprepade gånger.
Det visste jag.
ALLAND.
Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga
frågor, intet bråk -- och ingen jämmer för det jag håller dig borta från
min atelier.
LOUISE.
Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf ber mig.
ALLAND.
Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar beveka mig genom din blidhet.
LOUISE.
Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel.
^Skrattar.^ Men det skulle vara mycket svårt för mig.
ALLAND
ser ut i trädgården.
Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår
mig således ingenting annat än att säga farväl. ^Reser sig upp, bugar
sig och tar hennes hand, som han kysser.^ Adieu, fröken Strandberg!
^Hviskande.^ A bientôt!
Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga
farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma
in, och taga farväl under sorl och skratt.
BERGSTRÖM
till Johansson.
Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att jag märkte det?
JOHANSSON.
Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra -- inte sant,
Viggo? Det var han, som sjöng falskt?
VIGGO.
Det hörde jag inte.
LIND
som håller på att säga farväl till Louise.
Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick -- vi få sällskap.
ALLAND.
Det skall bli mig ett stort nöje.
De gå.
BERGSTRÖM
till Lilly.
God natt! Är Erna gången?
LILLY.
Ja, hon mådde inte riktigt bra.
JOHANSSON
bugar sig för Louise.
Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström
sjöng falskt.
LOUISE.
Jag tyckte, det lät mycket vackert.
BERGSTRÖM.
Jag bryr mig inte om att försvara mig -- -- det var han sjelf som inte
höll sig uppe -- -- det är just hans svaga sida, både som menniska och
konstnär, att han inte kan hålla sig uppe -- -- ^Bugar sig för Louise.^
Tack för i afton!
JOHANSSON.
Och du vill klifva högre än vingarne bära -- ^I dörren.^ -- Godnatt här,
allesammans! ^Går.^
BERGSTRÖM.
Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få sällskap. ^Skyndar efter.^
De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom
Viggo och Lilly.
* * * * *
LILLY.
Jag undrar om Erna är kommen hem.
VIGGO.