Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera
väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och
sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens
Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och
grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra.
»Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till
jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av.
Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit
svårt att resa som tredjeklasspassagerare på _den_ båten – så elegant
och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och
smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att
tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka
farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis
Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman
och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång
tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på
den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så
mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om
också inte så mycket, därute.
Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess
underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall,
så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna
det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig
vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser
man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan
smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan
fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket
nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl
liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som
något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.
Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det
inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till,
men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror
jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:
»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den
långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära
sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag
kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att
betala hemresan med. Så känner jag det!»
Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man
skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir
intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller
sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga
utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en
stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt
till resan hem.
Man reser dit och lär sig längta.
COPYRIGHT 1923 BY
ESTER BLENDA NORDSTRÖM