I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att
jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när
jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många
förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» –
d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City
och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i
Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en
ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället
därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig
mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så
måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i
stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande
hettan.
Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för
att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när
jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade
på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av
fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens
hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge
på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och
vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande.
Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte
trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem
ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men
om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han
fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som
körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat
var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall.
Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare
sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och
ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat
namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok
från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina
verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och
hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade
tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det
fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton,
arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en
obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig,
som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon
och log välvilligt med alla sina vita tänder:
»Have a lift, sweetheart? – Vill ni åka me, hjärtat mitt?»
»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen
kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades
jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och
placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att
denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte
sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll,
och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar
oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig
tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast
med ganska smala snören _bundet_ vid chassit, och allt annat var i stil,
i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de
allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om
man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt
sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre
ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och
krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig
och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget
nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och
stänkskärmarna voro ruiner.
Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja
uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i
alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man
satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det
berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet,
och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville
det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var,
ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft
den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och
nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig
bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång,
fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte
absolut ljudlöst förstås.
»Neej», sa jag, »det kan man inte säja precis!»
Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som
en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade
amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade
förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden
skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte
jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i
hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste
amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen
var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi
rätt i diket, _nu_ barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången
med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att
det ingen fara var.
Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men
kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag
lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.
»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart,
allright.»
»Jaså!» sa jag och trodde, att jag gjort ett djupt intryck på honom.
Efter en stunds tystnad sa han:
»De kallar jag alla flickor.»
Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så
kortvarig.
»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande
Wesley Barry, filmhjälten.
»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och
antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade
språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål.
Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt
övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och
mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast
att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt
att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och
svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi _raglat_ fram förut,
så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och
i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att
ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt
skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra
den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa
rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte
vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet
skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick
fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller
stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den
fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara
några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma
internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat
tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och
skred till verket med vana och ackuratess.
»Darn the old fool!» var allt han sade. – Må tusan ta den gamla idioten!
Och jag vet, att han menade bilen och inte mig.
Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade
med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det
var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett
förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var
ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början,
innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade
alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade.
Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så
när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med
övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra
bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev
livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade
just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan
han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med
rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och
allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till
slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom
»rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som
han bjudit henne på och tagit henne med på.
»Certainly, Sid!» sa jag allvarligt. »Absolut, Sid.»
»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande,
men bittert.
»I den här bilen?» frågade jag.
»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av
karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och
vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»
Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också
delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista
modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet
med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en
bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så
är det.
För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig
själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända
till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag
med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade
gång på gång:
»Well, I’ be hanged, I’ll be hanged!»
»Varför?» frågade jag milt. »Varför vill ni bli hängd, Sid?»
Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta
hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig
i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en
människas hjärna. _Gå_ till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta
upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända
till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter
till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur
många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när
han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.
»Hur ska man hoppa på tåg då?» frågade jag.
Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag
har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min
rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på
bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om
jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för
ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så
goda, att jag begraver det första i glömskans djup.
Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en
liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och
högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter
göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.
Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende,
fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:
»So long, sweetheart!»
Sen dränktes alla ljud i en öronbedövande kulsprutseld.