ni götar, nu tog jag Filip Knutssons huvud. Och vid andra hornstöten
säger jag: ni svear, nu upphörde helge Eriks ättling att leva.
Jarlen och hans mor logo mot varann på det sätt, som var eget för
Folkungarna. Det var en hastig, ljudlös glimt mellan läpparna och i
ögonen, som fort vändes åt båda sidorna. Därefter återfick ansiktet
genast sitt vanliga mörka uttryck.
--Välsignelse följe dina vägar, läste hon över honom, också om du gör
ont... för barnets skull. Jag är som uven i skogen, jag älskar ingenting
på jorden utom min egen avkomma.
--Ja, Valdemar är ett gott barn, viskade han, och Magnus talar redan
som den torraste lagbok. Han kommer att stödja brodern, när han snavar,
ifall jag bara rustar honom med en smula makt. Det blir ett präktigt
brödrapar. Snart har jag lagt riket i ordning för dem. De ha bara att
sitta i sina hov och höra på sina spelmän och rådslå med sina guldsmeder
och vävare och akta sig att göra någon för när. Det är tillräckligt.
Hela landet skall genljuda av deras lov. För mig är grovarbetet och de
hårt dömda gärningarna. För mig blir kanske brännmärket i nödens elvte
timme. Bli de rättskaffens, komma de att hårt döma den gamla jarlen, som
ännu var nog lågättad att göra låga gärningar... Skulle det också smärta
dem att högt tadla sin egen far i salen, skola de ändå göra det sedan,
när de sitta i stillhet vid elden. Det förlåter jag dem.
Osäkert och vacklande reste hon sig upp, och trevande med de sotiga
fingrarna utefter bonaden pekade hon på en liten sköld, som hängde på en
krok.
--Det är Valdemars sköld. Med oss må det gå, som det kan, bara vi hålla
den skölden så blank, att änglarna kunna spegla sig i den... Och nu
skall du bära mig upp på torntaket, så att menigheten en sista gång får
se oss samman, innan du rider din väg. Låt mig försöka att sätta på dig
brynjetyget... Ack, det var visst för mycket lovat, så tungt som det är!
Men bältet skall jag spänna... som det också står i visan om skön
jungfrun.
Han hade stigit upp, men när hon skulle hjälpa honom, sjönk hon mot
hans axel, och han måste sätta henne ned på bänken. Därvid kom han att
trampa bergmästaren på skägget. Han hade alldeles glömt bort honom, och
det bekymrade honom heller icke det ringaste att ha haft ett så
enfaldigt vittne.
--Tag här hela torsbocken, karl, och stoppa den under förskinnet,
gycklade han och föll in i samma brusande och förbryllande munterhet som
nyss. Gå så ned och ställ upp dina män och låt dem svärja huseden. Är du
ändå inte nöjd? Har du ändå något på hjärtat?
Bergmästaren låg ännu som en hopfallen säck och hade icke förstått
mycket av det, som blivit sagt. Men hela tiden hade han grubblat på, hur
han skulle ställa sina ord för att komma fram med sitt viktigaste
ärende. Det förvånade honom själv, att han, som i sin bygd alltid gällt
för att vara så fritalig och rak, under en enda timme på Bjälbo redan
hade lärt sig att ljuga och krypa.
--Jo, kära jarl, försökte han att börja och tog mod till sig. Det är en
smådräng där nere, som smugit sig ut i skogen och kanske blivit
borttagen.
--Ett russin mindre på fatet bryter inte ett gästabud.
--Det må vara sant, men antingen han nu är tagen av dvärgarna eller han
gått vilse, kunde han bli räddad, om vi ringa i klockan.
--På skärtorsdagsafton?
--Det är livsstraff att då röra klockan. Jag vet det, kära husbonde.
Jarlen slöt det ena ögat och nickade åt honom.
--Jag skall lära dig att nyttja list, min goda bergsman. Locka ett
oskyldigt barn att ringa! För ett barn finns det inte något högre straff
än sju par ris på långfredagsmorgonen i stället för ett. Och det får det
tåla.
Bergmästaren skakade på huvudet, men jarlen vände honom ryggen, och han
förstod, att det icke lönade fresta lyckan två gånger. Därför makade han
sig baklänges ut i yttre kammaren. Först där steg han upp och rätade på
sin värkande rygg.
När han kom ned, stod Magnus nyfiken och väntande med de andra i lä
utmed kyrkväggen. En av de små Algotssönerna höll en fackla, ifall det
skulle bli jarlalöfte på att någon fick bränna av halmen, som var bunden
om klockkläppen. Klockan hängde i den låga stapeln framför dem, och
solen hade redan sänkt sig ända ned i skogshultet.
Röken från facklan sotade en lång strimma på kyrkväggen. Men längre upp
kastades den åt sidorna, så att ett högt svart kors uppskildrades av
sotet.
--Se där tecknet, varnade bergmästaren och alla bugade och korsade sig,
påskens heliga tecken! Ve i livet, ve i skärselden, den man, som i afton
rör klockan. Det kan endast ett menlöst barn, ty ett sådant hör
himmelriket till och kan till färdestraff bara få sju par ris på
långfredagsmorgonen. Men betänk er väl, ni småsvenner. Jag ser, hur
oroligt Algot Brynjulvsson skakar på huvudet. En ärlig lärmästare som
han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er späda kropp ännu
aldrig smakat. Det blir en bläddrig och blodig rygg, som inte på dagar
kan bära kläder.
--Det är jag, som skall göra det, svarade Magnus med ögonen tårfyllda av
skrämsel. Han försökte rycka till sig facklan, men Algotssönerna ville
icke släppa skaftet.
--Låt honom få facklan, befallde Algot Brynjulvsson, och hans långa
västgötamun kröktes belåtet. Säll kallar jag den unga konung, som har en
sådan broder.
--Ja, för min broders skull! mumlade Magnus oavbrutet under hela vägen
fram till stapeln. Och ännu då halmen flammade upp kring klockan och han
virade om handen det rep, som var fäst i kläppen, fortsatte han att
upprepa sitt halvsnyftande: för min broders skull!
3.
Innan ännu det första klämtslaget hade hunnit att ljuda, släppte Magnus
repet med ett glatt anskri.
--Se, se! ropade han, ännu darrande efter sin förskräckelse och pekade
mot skogsbrynet. Valdemar är inte tagen av dvärgarna. Han har bara varit
ute med Gistre Härjanson och smådrängarna för att fånga påskskatan. Det
är honom likt. Vi borde ha tänkt därpå.
I skogsbrynet hade det i en hast blivit svart av folk, som sjöng och
larmade. Både skallgångskarlarna, bergsdrängarna och finnarna hade
slutit sig till den skara av påskfirande ungdom, som de stött på i
skogen. Valdemar var lätt att känna igen, där han hoppade och dansade
framför de andra i fagerröd mantel och vitbrämad mössa. Bakom honom
sprang Gistre Härjanson, lekaren, med den fångade påskskatan, som ännu
hade snaran om fötterna och flaxande rycktes hit och dit i luften.
Somliga hade över sig bockhudar med hornen på eller stora skråpukar av
trä och vax. Där hoppade fiskhuvud, paddor, ulvar och björnar, men de
flesta hade lindat armar och ben med röda trasor och klätt sig till
djävlar. En djävul kom löpande före de andra och ryckte till sig
facklan, som han stack fast mellan käftarna i sitt galthuvud. Sedan bar
det i väg med lågor och gnistor om trynet. Magnus flydde med avsky och
fasa från klockstapeln och gömde ansiktet i Algot Brynjulvssons kläder.
Små flockar av getherdar och vallkullor började nu också samlas på de
andra höjderna. I början stodo de bondblyga och försagda. Togo de ett
par steg framåt, stannade de strax igen, dumma och främmande för varann.
På det viset höllo de på en lång stund, men hur det gick till, kommo de
slutligen ändå upp på kyrkvallen samtidigt med skaran från skogen. Och
där fingo de mål i munnen.
Både präst och klockare höllo sig undan på en sådan kväll, men liksom
genom en hemlig överenskommelse satt nyckeln i kyrkdörren. Det var
gammal sed. Så snart lekaren hade sparkat upp dörren, rusade skaran in i
besinningslös bärsärkagång. Den trähårda tukt, som under hela det långa
året tryckt deras nackar med sitt ok, föll i små smulor som murken ved.
Allt det, som de tvungits att ära och böja sig för, kappades de nu om
att skymfa. De föreföllo druckna utan att vara det, ty bruket bjöd, att
de nu skulle slå sig lösa, och somliga kavlade upp ärmarna och spände
från bältet som för att börja ett envig med osynliga väsen. Deras
stridslust var sammanavlad av trots och skrämsel och blandades med
hemlig tro på de bannlysta och förbjudna gamla växtgudarna och
vädergudarna, som outrotligt levde kvar i urmarkerna. Där fanns knappt
heller en enda, som inte någon gång hade mött dem. Lövkvinnor och alfer
hade ryckt vedyxan ur deras händer eller brutit pilen tvärt av på deras
båge. De hade haft systrar eller kärestor, som blivit borttagna eller
släpade in i berget. En gubbe hade ännu läppen kluven av en sten, som en
jätte kastat efter honom. De kände makten hos den eld, som de försiktigt
måste bära med sig in i skogen till nyröjningen, och de åkallade den med
besvärjelser, vilkas mening de hade upphört att förstå. Det var
sejdspråk som dvärgen Jorgrimme fordom mumlat över sin trolltrumma och
husfäder och husfreyor över sina plogar eller vid slakt och bak. De hade
sett åskan bränna deras lador och torka deras åkrar. De hade märkt, hur
kvinnor, som varit dem likgiltiga, plötsligt fått en sådan häxmakt över
dem, att de varken kunde äta eller sova. De hade i stormnätter hört
flåsande hästar slå hovarna i stugtaken, och på stigar, där de i åratal
hittat, hade de en dag plötsligt gått vilse.
--Vi glömma er inte, ni väldiga i skogarna, sorlade de i sjungande ton,
halvt jämrande, halvt hotande. Nej, vi glömma er aldrig, och nu skola vi
göra er goda mot oss för hela året.
Gnisslande i näsan härmade de den kristna mässan, och de vildaste
sprungo fram för altaret och satte sig ned och orenade.
--Jesus Kristus, ropade de. Är du gud i landet, så visa din makt genom
att sopa rent efter oss!
Skrattet ekade genom den lilla lantkyrkan. De trodde lika fullt och
fast på Kristus som på valvet över deras huvud, men några gånger under
årets lopp måste de förneka honom för att muta och blidka ondskefullare
makter. Redan nästa dag skulle de åter tillbedja honom som förut och
flytta på kulorna i radbandet, men nu hetsade de upp varann med det
vågsammas lockelse och ivern att tävla. De rädda kröpo bakom de
modigare, puffade dem i ryggen med tummarna för att jaga på dem och
skrattade i öronen på dem. Slutligen nedtog lekaren från väggen ett högt
träkors, som brukade användas till att bäras framför liktåg. Det lade
han mot altarringen. Sedan räckte han Valdemar en av bergsmännens
hammare och befallde honom att korsfästa påskskatan.
Valdemar insöp de andras yrsel. Deras hånande trots spred sig i hans
ådror och slickade om hans hjärta som eldslågor. Han såg ut som en ung
åskgud, där han svingade sin hammare, smal och fager med ljust flygande
hår.
Den pinade fågeln öppnade och slöt sitt svarta gap och väste hest. Under
knuffningar och stönanden framräcktes från alla sidor fingrar, som
försökte att få röra vid korset, och så begynte alla i vinande fart att
läsa besvärjelsen.
--Skamfågel, skamkulla, häda och flaxa, skratta och kraxa, dö för våra
synder och flyg till den blå kullan, till Hel!
Valdemar höjde korset och bar det framför skaran ut ur kyrkan.
Armarna sviktade, ty korset var tungt. När han kom ut på vallen och åter
ämnade börja att springa, var han nära att stupa i en öppen grav. En
unken liklukt mötte honom.
--Vad är detta? frågade han och tog förskräckt ett steg baklänges. Men
sedan böjde han sig framåt för att kunna se ned i graven. Då såg han,
att det låg en hop bruna och förruttnade barnlik där nere, men ett litet
barn var ännu vid liv och kved sakta.
Lekaren gick fram till kanten och knöt handen över den mörka gropen. Han
darrade i alla lemmar, och hans ansikte arbetade, utan att han på länge
kunde få ett ljud över sina läppar. Till sist gjorde han sig i ordning
att stiga ned och tog stegen, som låg vid sidan.
--Du frågar, vad det är! sade han. Lyckliga, menlösa barn, du vet det då
inte! Vad det är? Det är den nya makt, som smyger sig efter oss in i
hemmen och ut i markerna och sliter tungan ur munnen på oss och hjärtat
ur brösthålan och befaller oss att vara döda som stenar. Var äro nu de
raka och stolta bondkvinnorna, var männen, som stodo med sin båge vid
gårdsgrinden och trygga svarade för egna gärningar? Jag missunnar dig
din ovetenhet, unga herre, och jag skall säga dig, vad det är. Det är
bergsmännens järn, som blivit utsmitt till kedjor, medan din farmor
kläder dig i pärlor och mård. Det är kvävd jämmer. Det är tusen små
ödlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger över oss och
frustar förruttnelse i våra näsborrar. Det är vårt folks torra och
rättfärdiga lag, Valdemar, lagmännens och jarlarnas storverk, din fars
ögonsten.
Han lyfte upp det halvdöda barnet, som var ett flickebarn, och höll den
lilla framför sig i luften.
Det var första gången som Valdemar såg en mö utan kläder. Han stod en
stund stilla och såg på henne. Det förundrade honom, att hon icke var
fridare.
--Själv har jag också en gång legat i en sådan grav, fortsatte lekaren.
Det är lag, att om härjare varit i landet och några barn födas efter
deras våldgästningar, skola dessa under påskveckan sättas i en grav till
att omkomma. Därför heter jag också Härjanson. Vill någon med en gåva
till kyrkan lagfästa ett sådant barn, är det medgivet. Men hur många ha
råd till en sådan lek! Jag vet heller inte vilken barmhärtig människa,
som tog mig själv ur mullens käftar. Jag vet bara, att för min börd har
jag fått förakt. Jag är korsvägen, som ingen går förbi utan att kasta en
sten. Blir jag dräpt, ligger jag ogilld. Jag är olyckan, som aldrig får
hoppas på barmhärtighet.
--Jag kan inte lida att höra den lilla kvida, stammade Valdemar.
--Så tag upp henne du. Ung fosterfar. Här räcker jag henne åt
vallkullorna, som nog skola sköta henne åt dig. Och hon skall heta Yrsa
Härjandotter.
Valdemar nickade och såg, att ett par vallkullor lindade in barnet i en
trasa och buro bort det. Han hade blivit alldeles blek. Han kröp ihop
och vek mer och mer baklänges och försökte att få skydd under
bergsmännens armar, men från alla sidor blev han gripen och fasthållen.
Från alla håll linkade det fram nya skepnader och trevade efter en
tumsbredd av hans kläder till att taga fast i. Det var sjömän, som
slagit skepparen, och därför mist ena handen. Det var tjuvar, som
snattat en måle malt eller ett förskinn och därför fått örat bortklippt.
Det var lagköpta hustrur, som varit sina husbönder otrogna, och därför
fått näsan avskuren. Alla de lemlästade stackarna hade någon stympning
att visa honom och berätta om, och några strödde jord på sitt huvud.
--Har du ingen hjälp också för oss? klagade de. Ser du, vi strö mull
över våra hjässor. Vi veta, att vi äro stora syndare. Vi äro inte mer än
människor.
--Ni skola inte göra honom illa! ropade de små vallkullorna och ryckte
nyfiket i den pälskantade mössan eller trädde fingrarna genom hans lena
hår. Den ena kysste honom på kinderna och slutligen på munnen.
--Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lever på lingon och mjölk,
sade hon. Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring
påskelden i så mjuka sockor? De klampa ju inte.
Han lyftes i trängseln, så att han icke längre kände marken under
fötterna. Lekaren tog fast om hans hand och böjde ut fingrarna och höll
dem mot korset, som han hade släppt.
--Du skall alltid vara med oss, ropade den väldiga stämman. Och du
skall bryta sönder kedjorna. Du skall alltid trampa på dem. Du skall
trotsa. Svärj, att du gör det, svärj vid korsskatan, vid Djävulen,
svärj, svärj!
--Jag vill er ju alla så väl, viskade Valdemar förskrämt och knappast
hörbart. Men så blänkte det till i hans ögon.
--Ja, jag skall alltid trampa på kedjorna, sade han.
Då kom skaran åter i rörelse och drog honom under högt jubel med sig
utåt fältet. Algot Brynjulvsson sprang fram ur sitt gömsle och ropade,
att ingen ostraffat finge röra ens vid kläderna på en kronad konung. Och
med lärda ord sökte han förklara, att jarlen icke rådde för lagar, som
voro äldre än han och som de besutna bönderna blivit ivrigast att hålla.
Men ohörd trängdes han tillbaka igen mot kyrkväggen och stod där med
Magnus under kappan som en fågel med sin unge under vingen.
Så snart Valdemar märkte sig fri, fick han åter färg i kinderna, och
förskräckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den första
gången i livet som han fann sig obevakad, och han kände, att dessa
stackare i grund och hjärta voro lika stora barn som han själv. Korset
med påskskatan svängdes nu av andra. Han fattade den vallkulla om livet,
som hade kysst honom, och dansade med henne framåt över åkerstubben.
Medan detta pågick, voro stalldrängarna sysselsatta med att lägga alla
vagnsskaklor i kors. Uppe i tornköket släckte småpigorna elden och lade
rakor och kvastar i kors, så att de icke själva under sömnen skulle
kunna sätta sig gränsle på dem och fara på häxritt.--Se, se! ropade de
till med ett anskri och pekade på de gula molntapparna. Nordanskogs
bland fjällen ha de glömt att binda klockorna. Det är häxorna, som rida
på de flygande klockorna!
De stodo darrande hand i hand med vidöppna ögon.
I inre kammaren höll Birger jarl på att kläda sig i brynjetyget för att
bryta upp. Då och då stannade han vid gluggen och mumlade om uråldriga
sedvänjor, som kyrkan icke rådde på och som han icke vågade trotsa,
allra minst under en sådan upprorstid. Ett folk bestod icke bara av
människor utan också av människor med djurhuvud, och någon gång behövde
man rasa och ropa.--Jag är glad, sade han, att åtminstone mina egna
söner ligga och sova nere i tornkammaren på vardera sidan om sin
läromästare med det färskskurna påskriset på väggen.
När han blev färdig, tog han modren under armbågarna och förde henne
framför sig till trappan. Där lyfte han henne på armen och bar henne upp
på det flata torntaket, och det var icke någon tung börda.
Vakterna skyndade sig att vika åt sidan, och det blå jarlabaneret, som
med sitt folkungalejon över tre snedbalkar hela dagen varit höjt, slog
och piskade i vinden. Nedifrån steg ett oredigt mummel. Det var de äldre
och förståndigare bergsmännen, som ställt upp sig och svuro huseden.
Många av menigheten skyndade också till, när de upptäckte det mäktiga
husbondfolket på tornet.
Jarlen såg med välbehag och stolthet över sina ägor, de fetaste och
bördigaste i landet. Åt alla sidor bredde sig i vinterskymningen de
kulliga östgötafälten, där rika skördar grönskade under skaren. På Folke
Filbyters hög brann påskelden, och bockhornen och de smällande
träsulorna hördes lång väg. Korset stod mitt i lågorna, och när
bullerstenarna, som voro inlagda i bålet, rullade utför sluttningen, då
dundrade det i högen.
Jarlen satte Ingrid Ulva på tornkransen, men behöll armen om hennes liv.
Hon böjde sig ut över menigheten och höll upp Valdemars lilla lätta
sköld.
--Se här, vad jarlen lämnar i mitt förvar! ropade hon så pass högt, som
hon ännu förmådde. Det är er konungs sköld, ett barns sköld, blank och
skinande utan fläck. Klar morgon lovar stor dag. Måtte folkungadygd en
gång bli ett ordstäv i Norden!
4.
Ingrid Ulva blev död, och jarlen förgjorde sina fiender. Det frö, som
asagudarna i sitt väldes afton hade lagt i jorden, fyllde sin
bestämmelse, och folkungaträdet överskyggade nu hela landet. Knut den
heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas ättesköldar hängde
på grenarna som erövrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring
stammen med hopp eller förskräckelse till vart sus i lövkronan. Bådade
det ont, fanns ingenting levande i landet, som fick sin ro sparad.
Härskri och härblåsning jagade då boskapen från betet och räven från
lyan. Ax och örter förtrampades, fiskarna i vattnet sågo långa
tjugusessor ro fram över deras huvud och sjunka och bli stående i
bottendyn. Men åren gingo fort, och det kom andra tider. Harporna
spelade i bjälbosalen och golvet låg där så tjockt täckt med enris och
örtablad, att tyngsta järnmän kunde gå med ljudlösa steg.
Valdemar växte upp, och han var den enda av bröderna, som hade ärvt den
äldsta ättefadrens ljusa hår. Han hade också ärvt mycket av hans lugna
godmodighet och hans tycke för skogsmän och andra vilda sällar. Han
älskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en dröm
och hörde bara fågelkvitter. Inga bördor tyngde honom hellre, ty fadren
bestämde om allt och utförde allt och tålde inga motsägelser. Han
hämtade åt honom från Danmark Sofia, den mördade Erik Plogpennings
dotter. Och som han själv ju var änkeman, tog han änkan efter mördaren
och brodern konung Abel. De båda kvinnorna kysstes med kalla läppar, men
vana att se galgar och stupstockar på var backe, spillde de inga
överloppsord på det förflutna.--Måtte han finna mig fager!--Det var
Sofias enda tanke, då hon red Valdemar till mötes. Och han fann henne
också ganska frid och var glad åt att få sitta hemma i frustugan och
icke längre behöva ängslas för andra kvinnors skull.
Valdemar flyttade kring på olika gårdar allt efter olika årstider, men
jarlen trivdes bäst på sitt Bjälbo. Han var dock mån, att allt skulle
ställas efter utländsk hovsed, och när han kom på gästning, mångdubblade
Valdemar prakten för att behaga honom. Jarlen satt då vid hans vänstra
sida och bar också en guldkrona liksom han, fast oansenligare och lägre.
Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess nöjdare
ljusnade den fruktades panna. De yviga hårlockarna hade åter vuxit fram
vid hans tinningar och förblevo alltid lika svarta, trots hans höga
ålder, och hans glättighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett
annat vin än det, som tappas på fat, ur segerlyckans och maktens
skummande livssaft. Han förtrollade kvinnorna med sitt ridderliga skämt
och männen med sina korta och kärva domsord i alla frågor. Ofta glömde
han alldeles, att han var gäst. Då rättade han bordssvennerna och
befallde mitt i en springlek, att den skulle avbrytas. Eller också
genomströvade han hela kungsgården från loft till stekarhus, synade
räkenskaperna, avskedade och straffade och höll räfst med vem han mötte.
Valdemar fann det också riktigt, att han själv och hela hans hus
förblevo under fadrens ris. Men i hjärtat uppspirade hat mot allt tvång,
och hemligt började han längta efter den gamles död.
Han drömde om den dag, då han skulle få kasta den varma högtidsmanteln
och visa sig sådan han var. Han glömde heller icke, att jarlen var den
dröjande skuggan av en tid, då Folkungarna ännu måste rivas om makten
med blodiga fingrar, och det var honom en plåga att följa med på
lagfärder och ting. Väl hörde han till och med allmogen välsigna jarlens
många fridstadgar, men var lag, även den visaste, klang till sist för
hans öra som ett hammarslag på en handklove. Var det då icke nog, att
dessa lagar äntligen blivit till? Skulle de nu hakas fast vid hans
kungliga kläder och slamra efter honom, var han visade sig? Han kände
sig först fri och nöjd, när han åter var på väg hem till frustugan, ty
där trivdes han. Kvinnorna sågo efter honom från gårdsgrindarna, i
synnerhet de halvvuxna, och de kände ett stick i bröstet, ty han hälsade
alltid på dem förtroligt och bekant som på systrar. Han satt rosig och
frisk på hästen med sitt gula, böljande hår och sina mörka ögon. Och han
såg så oskyldig ut som ett fromt vaxljus på Menlösa barns dag.
En höst hade jarlens nya husfru rest till Sönderjylland, och sönerna
beslöto att samlas i den nybyggda hovgården vid Bjälbo för att förströ
den gamle. Den låg ett stycke från kyrkan i en lund nere vid den
vassrika Tåkern.
Första dagen sovo alla ut efter resan. Den andra åto de sig mätta efter
sovandet. Men på den tredje skulle den mångfrestande herr Svantepolk
anföra en vapenlek efter utländsk sed. Han var den, som hade den största
erfarenheten i en sådan sak, och han steg upp redan med solen. Några
tjuvar hade kort förut blivit hängda just på ängen, där leken skulle
hållas. Innan han skar ned dem, lät han binda in deras kroppar i säckar,
så att de icke skulle falla sönder. Ännu yr i huvudet efter mjödet på
natten, glömde han att låta bära bort säckarna, och de blevo stående
bakom hasselbuskarna vid sidan. Det gjorde, att de i stor mängd samlade
flugorna, som fortfarande kände lukten men icke längre kunde sätta sig
på kropparna, i stället med fördubblad envishet slogo ned på allt, som
kom i närheten. Som vinden låg bortåt, märkte herr Svantepolk dock
ingenting i början utan klädde sig lugnt i sin präktiga rustning och
fäste som alltid på ringhuvan den linnelapp, som hade tillhört hans
hjärtas fru.
Ett rep blev uppspänt kring rännarbanan, och äntligen kallade de första
hornstötarna åskådarna till samling. Jarlen kom med glättig och het
färg på pannan och bar framför sig på båda händerna ett långt isgrått
svärd.