Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och
store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt,
för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i
sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:
1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin
drägt, men aldrig öfver sitt stånd.
2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som
sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de
lemna tillträde hos sig.
3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med
de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet
och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i
våra miner, ord och handlingar.
4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos
de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem
aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor;
eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana
personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man
vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras
önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande
ordet _godhet_ till _bevågenhet_, _ynnest_, _nåd_.
5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större
frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den,
ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.
6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att
bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt,
dels gör det dem ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord.
Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om
upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog,
så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att
endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring
af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig
ha fullt förstått dem.
7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken
till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas.
Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma
dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt
oskickligt är det, om en _ung_ man vill bispringa med råd.
8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast
för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta
jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa
omständigheter oförenlige med städade seder.
9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar,
om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom.
Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken,
att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att
befalla.
10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke
uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.
11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter
man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton;
men i sådant fall utan uppskof.
12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig
dervid.
13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är
bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man
lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes
hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka
den.
14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så
låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot
honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad
heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.
15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman.
Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi,
utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga
papper, eller aflemna ett visitkort.
16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så
afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.
17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till
höger.
18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom
allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar,
bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin
gång.
19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig
ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna
dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.