1. Man iakttage noga de timmar, då visiter göras och emottagas på
stället, der vi uppehålle oss, och underrättar sig om det rådande bruket
dervid.
2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln
då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.
3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra
första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast
och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter
öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och
boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss
till sig.
4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det
oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention;
man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den
främmande förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare
låter man ensam bjuda honom.
5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill
bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan
betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som
förorsaka oreda.
6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse
af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst,
dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant
eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde
personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen
ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa
och vittnar om bristande lefnadsvett.
7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss
underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening
särskildt.