I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess
medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och
förhålla sig så, att man icke misshagar!
1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare,
måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma
sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd;
mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer
högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare,
meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och
värdighet.
2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan
omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt,
utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen
i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar
värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt
oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.
3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde,
äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.
4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så
nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant
med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.
5. Värd och gäster böra visa fryntlighet, glädtighet och godt lynne; de
måste hafva interesse för allt, som göres eller säges, och karlarne i
synnerhet draga försorg, att fruntimrens önskningar städse förekommas.
6. Man vare språksam i sällskap; men akte sig att ställa någon viss i för
mycket ljus, enär man derigenom kunde omärkligt kasta skugga på de öfrige.
7. Man tillskynde ingen den förtret, att se sig fördunklad eller
tillbakasatt i ting, hvari han tror sig ega företräden, äfven om dessa
icke hade något egentligt värde, eller vore nog grundade.
8. I fruntimmerssällskap tale man aldrig eller högst sällan och högst
försigtigt om skönhet och fulhet hos personer af andra könet.
9. Man söke att utmärka sig mer genom artighet, än att glänsa med
kunskaper och förstånd. Man gifve hellre andra tillfälle att tala, än
att man talar sjelf, och undvike särdeles att visa sig som granskare och
menniskokännare.
10. Man måste se på den, med hvilken man vexlar ord, och af höflighet
visa sjelfve pratmakaren uppmärksamhet.
11. Man tale ej om frånvarande, såframt man ej kan säga godt om dem; men
väl tage man frånvarande personer, då ovänliga omdömen om dem fällas, så
mycket i försvar, som står tillsammans med sanningen och med umgängets
reglor, hvilka förbjuder stark och lång motsägelse. Äfven berömme man dem
ej öfverdrifvet, emedan sådant kunde förolämpa sällskapet.
12. Man vise vid allt hvad som säges uppmärksamhet; men särdeles när
man talar med vissa personer, och mest då, när andra undandraga någon
en i början visad uppmärksamhet. Också förgäte man icke, att i samqväm
är själsnärvaro en oundgänglig egenskap, på det man ej må råka i den
högst obehagliga förlägenheten, att vid svar, som måste gifvas, blifva
villrådig, begå misstag, eller göra sig löjlig.
13. Talar man till hela sällskapet, så fästar man icke blickarne på någon
viss person, utan man vexlar med dem; längst kan man dermed dröja vid
hufvudpersonen, eller den, som föranledt samtalet.
14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort,
eller dervid taga sig något att syssla med.
15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke
märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min,
helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal
löjligt.
16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke,
stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man
tränge sig derföre aldrig in på andra.
17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en
hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.
18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en
anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och
uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt
sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara
alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.
19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett
blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.
20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt.
Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.
21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och
inbilska yttranden undvikas.
22. Man uttrycke sig klart, tydligt och kort, utan stolthet eller
sjelfberöm.
23. Man rätte sig noga efter den införda titulaturen, hvarpå de fleste
menniskor sätta stort värde.
24. Man vare höflig med urskillning. Man rätte sig härvid efter rang,
börd och omständigheter. Att bemöta en person lika höfligt som en annan,
om båda äro af mycket olika rang, förolämpar den högre, och gör den
ringare lätt öfvermodig.
25. Tankspriddhet i sällskap ger anledning till ofördelaktiga omdömen och
anmärkningar.
26. Man sitte ej med vidöppna, utsträckta ben, samt undvike öfverhufvud
hvarje oanständig ställning och all maklighet.
27. Vid kyssning, der denna måste förekomma, och vid omfamning, vare man
ej för brådskande och oförsigtig, emedan en mängd löjliga och oangenäma
händelser här kunna förefalla. Kyssen bör endast ske med en lätt
snuddning bredvid den andras mun, icke med våta eller öppna läppar. Bland
karlar och i sällskap borde detta dock afläggas; det har mycket emot sig.
28. Vid handkyssning följes det antagna bruket. Medgifver detta frihet
och val, så bör det sällan förefalla, ty det är den största artighet, som
kan visas mot en dame; man bör derföre icke slösa dermed.
29. Man undvike noga, att i sällskap sysselsätta sig med sin egen och
andras klädsel och grannlåt, eller vilja förbättra något derpå.
30. Befinner man sig vid dörren, och är en annan i begrepp att stiga in
eller gå ut, så fordrar höfligheten, att man träder något tillbaka och
väntar tills dörren åter är ledig.
31. Underhåller man ett samtal, och en tredje kommer dertill, så bör man
i korthet underrätta honom om samtalsämnet, och sedan lugnt fortfara.
32. Man börje intet högt samtal, om det blott kan interessera några få,
emedan dessa då ej kunna deltaga deri, men likväl hindras att tala om
annat.
33. Har man att säga något i tysthet åt en annan, så begagne man ett
ögonblick, då samtalet mellan de öfriga är lifligast; man undvike dervid
en leende uppsyn, emedan de öfriga kunde tro att vi tala om dem. Denna
misstanka undviker man äfven, genom att dervid icke fästa ögonen på någon
i sällskapet.
34. Man vare, äfven mot ringare, utmärkt höflig. Vi nedsätte icke vår
värdighet om vi tillbjude eller sjelfve framsatte en stol åt någon person
af ringare stånd, än vi sjelfva, som besöker oss, eller, om ingen annan
främmande är tillstädes, gifve honom första platsen vid bordet och den
första tallricken. Den första uppmärksamhet och höflighet tillkommer
alltid gästen.
35. Man snusar blott i förtroligare kretsar, och äfven der sparsamt, med
iakttagande af all möjlig snygghet.
36. Första bugningen tillhör värdinnan och värden. Der handkyssning är
bruklig, visar man värdinnan denna attention; men att gå runda laget
omkring och kyssa handen på alla, är en löjlig småstadssed.
37. Man aktar sig att spotta på golfven, särdeles i rum med bonadt golf
och der mattor äro utbredda.