Till menniskans _yttre_ räknas billigt äfven dess _klädsel_. Den låter
oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.
De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla
oss i verldens aktning, äro _renlighet_, _ordning_, _smak_,
_öfverensstämmelse_, _enkelhet_, _nätthet_, _tillbörlighet_.
Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på _renlighet_
i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra
medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag
eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning
och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande
anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda
orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej
mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje
öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande
bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.
Särdeles bör man vara mån om _rent linne_. Derförutan blir äfven den mest
tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om
linnet är hvitt och rent.
Lika vigtig är _ordning_ i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att
man äfven i sina göromål är ordentlig. -- Härtill fordras, att allt hos
oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting
får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se
på noggrannhet och anständighet.
Till _smak_ i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men
att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet
med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets
vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.
_Öfverensstämmelse_ består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne
passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra
förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden,
helsan o. d.
_Enkelheten_ i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt,
brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och
mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska
färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt
m. m.
Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt
med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi
på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren
ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter.
Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn
betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.
_Nättheten_ bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen
i dess rörelser eller dölja en vacker vext.
Det _tillbörliga_ består deruti, att klädseln ej är beräknad på
uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och
förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.
Undvikas bör i klädseln allt _sällsamt_ och _besynnerligt_, allt
_theatraliskt_ och _fantastiskt_. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta
bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt
och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har
någonting bättre att uppvisa.
Det _besynnerliga_ i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet,
dels deri, att man klär sig som _fremling_ i landet och alldeles emot den
rådande drägten.
_Sällsam_ och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld
på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter
döljer dess goda former i öfverlastade veck.
_Fantastiskt_ klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom
vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och
tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i
sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom
på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre
år klär sig likt en yngling o. d.
Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot
sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky.
Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när
deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.
Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för
fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter
personen.
I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så
att man alla dagar kan synas snygg och anständig.
Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för
anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss
vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.
Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot
och förhöja bäst dess drag.
Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i
förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att
man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men
aldrig sådan, att man måste blygas derföre.
Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra,
hvilka icke äro så rikt och väl klädda.