Dessa indelas vanligen i den _gående_, _stående_ och _sittande_.
Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:
1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd;
mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.
I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för
dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar,
i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar
sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder
sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge
förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och
skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter
upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.
4. Vid den _gående_ bugningen, som göres, då man går förbi flera
personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed
golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och
tilltaga med kroppens böjning och lyftning.
5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna
förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en
viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare.
Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.
6. Vid den _stående_ bugningen, som sker, när någon, som står tätt
framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt,
är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten,
eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt
vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om
den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen
något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra
denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven
märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter
hvarandra.
7. Den _sittande_ bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning
af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels
i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon
person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i
sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår
sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars
besök vi sittande mottaga.
8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med _hufvudet_ och
_handen_. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en
karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare,
med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och
minen blir mer vänlig och leende.
Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man
föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet
och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom,
och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket
förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang
betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles
uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet;
den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss
åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt
är dervid nödig, för att undgå förseelser.
Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till
sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta
sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det
synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla
andras bekostnad.
Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles
bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt
förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör
således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste
högaktning.
9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på
armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.
I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten
antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller
öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte
öfverrocken, kappan, o. s. v.
10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare
allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig
och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju
förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.