1. Man tale _grammatikaliskt rätt_! Språkriktigheten försummas tyvärr
alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra
bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och
Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik,
men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks
reglor och derföre utan tvekan begå misstag och fel deremot. Ofta har
detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål
rent och rigtigt.
2. _Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka
sig på modersmålet!_ Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många
fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och
bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens
sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga
fremmande uttryck.
3. _Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma,
äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck!_ Man faller som yngling
lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap,
der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra
visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa
sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här
bryter man således i _ett_ andedrag mot flera reglor för ett godt
lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende
genom _uttryck_; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas.
Endast den i själsodling långt framskridne _mannen_ kan det tillåtas, att
i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.
I fråga om uttalet och den egentliga _tonen_ meddelar jag läsaren
följande reglor:
1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande,
stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom
näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller
galande, men ej heller doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte
sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda
kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet
i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid
förbättras.
2. _Tonen_ bör vara möjligast _ren_, d. v. s. vara klar och skär. Man
läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan,
om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid
en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör
icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare
dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.
Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t.
ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge
med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt,
som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut,
tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda,
utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens
renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.
3. Tonen bör ega nödig _fyllighet_, d. v. s. icke vara matt, gäll,
barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man
göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare
tonerna.
4. Man bör utbilda tonen till _fasthet_; ty en osäker, bäfvande,
rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda
instrumenter, bidraga härtill.
5. Man bemöde sig om tonens _modulation_, eller _omvexling_ och
mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till
känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger
talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta
betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna,
hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.
Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en
sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till
mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och
rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant
ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de
talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de
plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid
noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt
_modulerad_. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der
känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton
och beräknande eftertryck.
Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en
sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola
föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de
ej åtminstone halft deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster
bidraga härtill.
I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar
sig, vid uppläsningen besinnas.
Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i
sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande
deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.
6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt _tonvigt_ på allt, hvad man
yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat
på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper,
som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig
tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för,
att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och
omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den
fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva
alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga
och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten,
det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen
tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad.
En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet
oförmärkt på det, som säges.
7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras
ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar
man ofta mer, än med de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men
blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet,
uppriktighet och öppenhet.
8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka
bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om
oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens,
stolthetens och skrytets ton.
9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten
att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af
det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på
berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse;
andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna
finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i
behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de
förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda
sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.
En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst
och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl,
alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt
stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.
Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning under tillsyn af
vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att
förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.