Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock
med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem
bör jemväl höflighet och artighet förbindas.
_Höfligheten_ eller _Belefvenheten_ är det synbara bemödandet, att så
uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom
vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är
_artighet_.
Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner,
ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der
omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.
_Höflighetens blickar och miner_ måste fullt öfverensstämma med våra
känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i
vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att
vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det,
som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt
öfvertygade om vårt deltagande.
Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill
gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig
och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga,
att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få
icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess
dårskaper.
Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga
om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och
undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den
grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och
synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och
osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt
ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet,
kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva
bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves
hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem,
och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och
dela deras fåkunnighet. Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa
den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen
af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i
slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit
tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och
omständigheter skyldig.
_Höfligheten_ ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i
förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man
ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom
tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och
dylikt.
Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon
öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven
begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit
dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt
samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel
mot etiketten och ceremonielet m. m.
Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton;
ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om
möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill
hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på
skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers
företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig.
-- Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse.
Hans blickar uttrycka med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt,
högmod, hån, misstroende eller lömskhet; -- dessa blickar såra starkare,
än ord och handlingar.
_Höflighetens språk_ är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara
någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig
om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock
är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan
sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes
komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.
Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den
höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller
icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra
förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos
någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida
omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda
bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar.
När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje
närvarande gerna gillar det.
Den _ställning_, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är
hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att
man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige
har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han
sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet: kortligen han
beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss
bevis på sin aktning.
Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så
dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser
önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit
oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed;
han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan
vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka
honom derför. -- För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han
förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan
behaglig för den andra.
Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och
dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de
vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.
Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig
förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl
röja blygsamhet, men icke fruktan. -- Ögonens ständiga nedslående,
sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör
mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap.
-- I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den
bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet,
än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka
aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk
underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes
billiga förakt.
Deremot kan äfven den högt uppsatte, -- när han ser för sig en person
med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad,
icke förgäter sitt eget menniskovärde -- icke annat än skänka honom sin
aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje
artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas
af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen
att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom
i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som
blott i det yttre skiljer oss från honom.