Den första frukt af menniskans inre och yttre kultur är ett _stadgadt
uppförande_.
Man menar vanligen, att _stadga_ endast klär den mognare åldern, och att
den egentligen blott är en prydnad för mankönet. Den är dock rätteligen
en egenskap, som länder hvarje ålder och kön till heder och beröm. Man
älskar ett _stadgadt väsende_ hos ynglingen och jungfrun; det behagar
tillochmed redan hos gossen och flickan, om det framgår ur deras
personlighet, och ej är följden af pedantiskt förtryck å föräldrars sida.
Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som
fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf.
Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är
blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.
Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man
tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i
blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den
yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under
ordet _stadga_. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom
hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke
försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att
lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss
tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning
aldrig kunna oss betagas.
En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan
att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning
för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning
tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck
med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.
En följd af och ett kännetecken till _stadga_ är, att man i ord och
gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig
till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals
anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas,
än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar.
En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna
sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar
sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken
hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig
ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes
kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett
luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.
Den _stadga_, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven
känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt
deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig
känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar
henne blott föga spelrum.
I _stadgans_ karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste
öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra
en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till
öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla
i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att
pratsjuka, barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en
medmenniskas brister, ega för henne något intresse.
Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka
deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning
tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för
dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko
bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning.
Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk
skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon
begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes
uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas.
Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon
skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.
Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är
icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt;
den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken
sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad
efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller
sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden
kräfva.
Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande;
man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de
ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och
affekter; hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon
vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.
Den _stadgade_ menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej
fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har
hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera
i handlingar, än i ord.
Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men
yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är
bergfast.
I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja
fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger,
skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att
verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon
i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin
hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke
märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för _nyfikenhet_. Vid
otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke
bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och
synes icke höra på sällskapet.
Motsatsen till stadga är _vekhet_. Många unga personer tro sig blifva
omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos
könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall
handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel,
det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.
Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att
_förskona_ sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad
person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig
i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg,
dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad
skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom
förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan
hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.
En _stadgad_ person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men
bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt
skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck,
i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och
kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och
väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är
följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som
vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen
ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp,
ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga
på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om
vintern behöfver sin värma i öfverplagg.
Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att
från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet
om _Grekerne_, att de lade synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar
i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett
_gymnastik_ som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att
bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att _Romarne_,
sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad
se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid
deras anblick, att _mannens fägring_ består i en stark och vig kropp, som
derjemte röjer värdighet och behag.