En _rak ställning_ är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad
menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler
att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt.
Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten -- dessa
alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp
och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den
utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin
hållning i yngre år.
En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall
derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må
gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig.
Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så
ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det
hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga,
angenäma, raka hållning.
Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud,
bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra
derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta
hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka -- allt bevis på
förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.
Äfven _medlersta delen af kroppen_ bör äga en fri och otvungen ställning;
anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.
_Händernas_ rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga,
men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och
löjligt böra följande oskick betecknas:
1. _I sidan stuckna armar._ En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man
får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten
qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk,
utstyrd i en ny jacka.
2. _Händernas ständiga gnidning._ Det ges menniskor, som icke veta,
hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att
alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och
att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar.
Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit,
gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.
3. _Rakt nedhängande armar._ Man ser ofta personer stå temligen länge i
sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma
personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned
af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt;
kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan,
hvars armar räcka ända till knäna. Det ligger något vidrigt i denna
ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.
4. _Tuggning på naglarne._ Vi torde blott behöfva nämna denna ovana,
äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen: