Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra
sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen
angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att
upptäcka deras goda egenskaper.
Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning
och förhållanden, är _öppen_, men icke oförskämd. Det är en blick, som
väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder
fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En
menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt
i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är
förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick
åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad.
En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott
okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen
öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.
Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och
lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring, icke i hvarje sekund
dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en
annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet
är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse
för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi
äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.
Lika nödvändig är också en _blygsam_ uppsyn och blick för en person
med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla,
tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta
hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags
misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men
vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid
blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.
Äfven _gladlynthet_ får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten
blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår
blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i
den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. _Sokrates_ led mycket,
men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.
Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och
angenäm _uppsyn_, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet,
välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi
smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan
min göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för
oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något
tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.
Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss
densamma? Jag svarar:
Hjertats _förädling_ och:
de personers _efterliknande_, som hafva denna min.
Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga
och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande,
menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi
måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska
sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi
arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola
blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega
varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag
i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla,
renhet i tänkesätt, med ett ord: _dygd_, såsom grundsats och vana, måste
hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.
Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af
en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar,
olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så
mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet
och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett
förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår
dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till
större delen, eller ofta, blifvit rönt.
Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan
förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i
detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna
kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.
Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och
blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte,
deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln,
till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget;
om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda,
afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva,
oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af
det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot
hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi
snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds
uttryck.
Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning,
betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers
uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de
dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt
eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt
och älskvärd sällskapsman.