Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera
än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp
i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten
om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike
generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela
hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar
av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv
politiker, intrigen var hennes livsluft -- för henne fanns ständigt nya
mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.
Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev
försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade
några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den
sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening
blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan
var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin
karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid
såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig
kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade
ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav
hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning
kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade
en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals
och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk,
ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som
Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en
alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa,
och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.
Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket
visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel
mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill
juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka
för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och
hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid
i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva
politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.
Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom
var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt
för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde
han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans
syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne
ingift i något av de europeiska furstehusen.
Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer
självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta
sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av
Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos
Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför
anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats
trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i
december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.
Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det
egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid
Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var
född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden
stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd
rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det
gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt
utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten
i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade
löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina
gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram
på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer
i sin krigarhatt, vördnad och respekt -- soldaterna stannade ett
ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den
ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära
ideal. Glad drog han ut att kämpa -- för Frankrikes ära, för Napoleons
eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.
Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet
och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen
och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa
uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig
upp och spela en roll.
Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat
och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande
ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen,
som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina
spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats
handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och
hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen -- det har
nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått,
att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse
med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han
var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon
understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt
eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg
att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra
äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna
rike.
Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående
förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats
karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl
antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon,
som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast
troligt -- hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom
systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.
Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han,
efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll
befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien
skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax
att placera den -- år 1802 under en tre månaders permission i Paris
köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i
januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel
du Gouverneur.
Denna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över
trupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös
ställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett
furstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett
rike att styra över.
De närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline
sålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon
och därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om
medlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en
hjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine,
som Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon
av hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern
Fouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under
åren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom
kunde skaffa sig och -- vilket kan synas som en ironi -- sin make
några fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen
Bonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais,
var Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis
och Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom
kejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led
svåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så
förtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse
med att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde
hon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned
avsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid
så pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans
förnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline
erhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade
henne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp
Joséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad
madame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet,
att Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på
väg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan
Napoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar.
Caroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att
skilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde
hon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga
misstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade
de båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras
äktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna
väckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.
När år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars
delade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och
Murat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna
gåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att
få Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var
det beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna,
kunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock
var känd som sin tids skickligaste diplomat.
Preussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till
Frankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon
sig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder
med tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806
storfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna
Murat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons
vasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène
Beauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre
svängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära
Frankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och
diplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att
hon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga
inblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall
tronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare
ingen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två
gossar och två flickor.
Den 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och
den 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform,
prydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de
nya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av
Frankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst -- han var såsom
de flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.
Men prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon
fann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken
han började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att
huvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och
roffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik
bragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher,
som vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men
då han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder
han erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt
utrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente
i Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. "Ni
bör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg,
Berlin och Wien", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns
varningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen
av Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska
Pommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på
annat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära
honom trohetsed.
Förhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre,
och som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto
mer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas
och intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller
sin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom
pinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för
att få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig
som angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja
sig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris
bodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som
genom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen
voro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder,
som, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock
respekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga
strävanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I
december 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon,
som i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och
nu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin
broders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som
det nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne
att vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan.
Marie-Louises utstyrsel, innehållet i den "corbeille de mariage",
som Napoleon enligt urgammal fransk bröllopssed skulle överlämna
till henne, hästar och ekipage, allt överlämnades åt Carolines något
pråliga smak att utvälja. I Stuttgart växlade de båda svägerskorna
den första omfamningen, men efter blott ett par dagar var öppet krig
förklarat dem emellan. Redan under resan kunde Marie-Louise i sorgsna
epistlar hem förlälja, hur Caroline berövat henne allt, som kunde
påminna henne om hemmet -- t. o. m. hennes lilla favorithund skickades
tillbaka och Caroline åter beklagade sig för vem som ville höra på
över sina vedermödor, men njöt icke desto mindre ända till djupet av
sitt ärelystna hjärta av att vid den första taffeln i Compiegne sitta
à-trois med sin bror och sin nya svägerska. Vid den nya kejsarinnans
kröning hade Caroline den av henne högt skattade triumfen att slippa
upprepa sin tjänstgöring vid kejsarinnesläpet, vilket uppbars av de
övriga nya svägerskorna.
Men redan före dessa angenäma tilldragelser hade Carolines mödor att
förbättra sin och Murats position som suveräner krönts med framgång.
Hon stod alltjämt på vakt om något tillfälle skulle yppa sig. När
Louis och Hortense visade tvekan och motvilja att intaga Hollands
tron, skyndade Caroline att erbjuda sig och Murat i deras ställe.
Emellertid var det Murat, som denna gång gjorde sig förtjänt om deras
befordran. Det var huvudsakligen hans förtjänst, att Napoleon kunnat
erövra Spanien, och när sedermera Joseph från Neapel flyttades till det
nyerövrade landet, ansåg sig Napoleon ej kunna förbigå Murat, så mycket
mindre som Caroline ej lämnade honom någon ro. Därför uttalade Napoleon
också det villkoret, att makarna Murat ej vidare skulle förekomma
i Paris. För att göra det så svårt som möjligt för dem att i Paris
uppträda med kunglig ståt tillhandlade han sig av dem Hôtel Thébusson.
Även Elysée-palatset och deras jaktslott i Neuilly önskade Napoleon
komma i besittning av, och när Caroline, som ytterst ogärna ville
avhända sig ett lysande residens, begärde sexton miljoner för dessa
domäner, styrde Napoleon rätt brutalt om ett tvångsbyte. Han övertog de
båda slotten, varifrån Caroline ej ens fick borttaga sina juveler eller
personliga tillhörigheter, samt lade i stället några smärre landområden
till deras rike.
Att Napoleon räknade på att Caroline skulle vara sin make till hjälp
vid styrandet av Neapel, visar ett brev av den 2 maj 1808, vari
Napoleon meddelade Murat, att denne blivit utnämnd till konung.
"Med en hustru som eder", skriver han, "kan ni lugnt avlägsna er om
kriget kallar er till min sida. Hon kan mycket väl sköta regeringen."
Carolines insats i styrandet av Neapel skulle emellertid komma senare;
under sin första drottningtid vistades hon endast kortare perioder
i sitt rike och uppehöll sig, trots Napoleons obenägenhet därför,
mestadels i Paris, där hon var ledaren av kejsarhovets nöjesliv, gav
baler och komponerade kadriljer. Genom att få hela Paris att tala om
sig och hovet behagade hon Napoleon, som just önskade, att hela världen
skulle sysselsätta sig med honom och hans omgivning, varjämte hon
alltid hade klokheten att visa honom ett glättigt ansikte. Emellertid
berodde Carolines obenägenhet att vistas i Neapel även därpå, att
Murat på inga villkor ville ge sig sken av att såsom regent stå under
sin gemåls inflytande -- han fruktade för parallellen med Elisa och
Bacciochi. Caroline åter drog sig icke för att intrigera mot sin man,
och i Neapel skapade hon bakom dennes rygg ett litet parti, som gick
hennes ärenden.
Murat förverkligade i Neapel samma principer som de övriga Bonaparterna
i sina länder, nämligen att icke styra med fransmäns hjälp. Detta
förbittrade mycket Napoleon, och i sina brev påpekade han, att han ej
kunde lyssna till Murats försäkringar om förtroende och vänskap, då
hans handlingar tydde på raka motsatsen. "Ni har omgivit er med män,
som hata Frankrike och vilja fördärva er. Det ni skriver till mig står
i alltför skarp kontrast till edra handlingar. Jag skall av ert sätt
att handla kunna se, om ert hjärta ännu är franskt."
Då det ryska fälttåget förbereddes, skyndade Murat att göra sig
Napoleon så bevågen som möjligt för att därigenom skaffa sig ett
överbefäl, och Caroline sändes till Paris för att för Napoleon uttrycka
Murats känslor av undergivenhet och underkastelse. Hon förstod också
nu att insmickra sig i hans förtroende -- Napoleon visade henne alla
möjliga ärebetygelser, hon fick bo i Tuilerierna -- och så småningom
lyckades hon intala honom, att Murat ej hade några planer för egen
räkning, ja, hon lyckades så fullkomligt i sin mission, att Murat med
Napoleons tillstånd i maj 1812 själv kom till Paris. Emot de favörer,
som Caroline hade lyckats utverka för Murat, hade emellertid Napoleon
utbett sig ett rätt märkligt vederlag, det nämligen, att Murat skulle
avlägsna från Neapel och sända till Paris sin närmaste man och sitt
trognaste stöd i Neapel, Maghella, den av hans män, som också var den
mest entusiastiske för befrielsearbetet i Italien.
Först nu, under Murats bortavaro, fick Caroline tillfälle att visa,
att även hos henne bodde något av den bonaparteska dådkraften. Hon,
som hittills sysslat med sina intriger och små äventyr för att själv
komma fram eller skaffa en gunstling ett ämbete eller penningar, hon
tog nu ej blott till skenet men även i verkligheten regeringstömmarna
i sin hand. Visserligen hade Murat vid sin avresa förbehållit sig
avgörandet i alla viktiga angelägenheter, men då underrättelserna från
krigsskådeplatsen voro mycket sparsamma, inkräktade detta icke nämnvärt
på Carolines självbestämmanderätt. Det visade sig nu, att hon i likhet
med Elisa var i besittning av verkliga administrativa talanger. Hon
utvecklade under denna tid en förvånande kraft och klokhet, och
tillståndet i riket förbättrades betydligt genom en klok skatte- och
reformpolitik. Hon underhöll flitigt förbindelsen med centralregeringen
i Frankrike, men samtidigt blygdes hon icke att genom att närma sig
Napoleons fiender, främst Österrike, där hon i Metternich trodde sig
kunna påräkna säkert stöd, förbereda Neapels frigörande från det
franska överväldet.
Murat på sitt håll tyckes hava burit på liknande planer. Det är ännu
för forskarna en outredd fråga, huruvida Murats taktik mot Napoleon
blott var den trolöse äventyrarens, eller om den nyvaknade idén om ett
enat, självständigt Italien blivit så rotfast hos honom, att han i sig
själv såg främst en kämpe för dessa strävanden och således haft ett
ideellt-praktiskt skäl att skilja sin sak från Napoleons.
I varje fall, när Murat trodde sig märka, att Napoleons stjärna var
i sjunkande, började han försiktigt och i hemlighet närma sig hans
fiender. Väl tillförde han vid början av 1813 Napoleons här 30,000 man,
men kort därefter återvände Murat utan Napoleons tillstånd till Neapel,
och i april 1813 trädde han för första gången i hemliga underhandlingar
med England och Österrike. Det förefaller emellertid som om Caroline
motsatt sig Murats planer, om ej av systerlig tillgivenhet, så därför
att hon alltjämt litade på Napoleons lycka. Denne inledde också med
Caroline en lång korrespondens, av vilken framgår, att även Caroline
fördömde sin mans handlingssätt -- man vet också, att hon icke vågade
visa Murat dessa brev.
Men efter slaget vid Leipzig i oktober samma år fortsätter Murat öppet
sina förrädiska planer, och nu synes även Caroline besluten att vid den
befarade katastrofen rädda så mycket som räddas kunde. Medan Eugène
Beauharnais trofast motstod de förbundnas försök att locka honom över
på sin sida, gick Murat i januari 1814, mitt under brinnande krig, över
till fienden, däri numera styrkt av kejsarens egen syster.
Ja, i ett brev av den 15 januari 1814 meddelar han lugnt Napoleon, att
han undertecknat ett fördrag med Österrike, samt tillägger: "Jag har
underhandlat med dem som en jämlike, jag har vetat intaga och behålla
min rang bland alla de spillror, som täcka Europa". Är detta ren dumhet
eller blott en vanvettig självöverskattning?
Napoleon kunde blott giva hans handlingssätt ett namn och skrev
till Fouché: "Konungens av Neapel uppförande är skamlöst, och för
drottningens finner jag ej ord. Jag hoppas få leva tillräckligt
länge för att kunna hämnas mig själv och Frankrike denna förfärliga
otacksamhet."
Under 1813-års fälttåg hade Murat engång vid ett krigsråd i våldsamma
ordalag farit ut mot Napoleon samt sagt sig ångra, att han ej lyssnat
till engelsmännens förslag; han hade då kunnat vara lika mäktig som
konungen av Preussen och kejsaren av Österrike. Den råbarkade Davoust
hade då öppenhjärtigt påmint Murat om vilken skillnad det var mellan
konungar av Guds nåde och den, som fått sin krona i gåva av Napoleon.
Efter sitt förräderi skulle Murat också få erfara hur rätt Davoust
haft. Ty vid Bourbonernas återkomst till Frankrike började dessa genast
arbeta på att återinsätta Murats fiende, konung Ferdinand av Båda
Sicilierna, i hans rättigheter. Redan innan Napoleon lämnat Elba hade
Murat och Caroline därför återförsonat sig med honom.
Under de hundra dagarna få vi bevittna slutkatastrofen i Carolines och
hennes makes ärelösa kamp om Neapels tron. Murat bryter upp mot Rom,
uppmanar Italiens folk till kamp för sin frihet, men blir slagen av
österrikarna och måste fly till Frankrike. Caroline söker uppehålla
sin makes herravälde i Neapel, men måste vid engelsmännens anfall
utrymma landet, och snart äro hon och hennes barn österrikarnas fångar
i Triest. Så efterhärmar Murat i ett huvud löst företag sin kejsares
och herres försök att återvinna sitt välde, landstiger med en handfull
soldater i Calabrien liksom Napoleon vid Saint-Juan-viken, blir
tillfångatagen och arkebuserad.
Under sin forne älskare Metternichs beskydd fick nu Caroline och hennes
barn en fristad i Österrike, där hon under namn av grevinnan av Lipona
bosatte sig först i Wien och sedan i Triest. Hennes levnadsvillkor
tyckas ej ha varit gynnsamma; man vet, att hon efter julirevolutionen
hos franska regeringen anhöll om understöd, då Ferdinand IV konfiskerat
hennes egendom, och man beviljade henne även en årlig pension av
100,000 livres. År 1832 slog hon sig ner i Florens, där hon dog den 18
maj 1839.
Så glider bort i historiens glömska den engång lysande drottningen
av Neapel, så förgäten som endast den kan bli, vars hela livsmöda
offrats för medelmåttiga, egoistiska syften, ty till och med
Carolines mångomtalta äregirighet hade man något att förebrå,
nämligen dess kompletta brist på storhet eller djupare mening.