Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra
därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes
utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten
man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom
händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans
naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna,
konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den
dystre, ensamme mannen.
Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte
förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan
tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt
sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig
Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern
skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum
och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid
höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten.
Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att
Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man
bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten
hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke
så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt
pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska
studier, ty Louis skulle bli artillerist, -- det var för Napoleon det
vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början
store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och
det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar,
tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både
under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i
Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till
Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han:
"Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en
karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och
befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det:
"Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är
en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa,
begåvning, stadig vandel, godhet -- allt. Nu, när jag ej mera har honom
hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt,
att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra
samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans
vackra utseende och älskvärda natur.
Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och
intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet,
begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller
ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade
han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort
visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade
han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna,
kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans
ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde
omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig
själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för
honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera
hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet
i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för
Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens
för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis
däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av
sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet
i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på
något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första
upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans
egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons
flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och
var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod
och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde
honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde
ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid
Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon
sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades
i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna
depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general
Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens
mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på
oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.
Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och
lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de
förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande
hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och
var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades
honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna
tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och
Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man.
Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker
och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon,
som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som
förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen
sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då
Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något
lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro
avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om
det lyckliga fredsslutet.
I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna
till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter
till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en
klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos
sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet -- vilken
senare förstördes av kopporna -- och i synnerhet av hennes melankoliska
väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand,
men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort
Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att
glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga
kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800.
Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en
andra upplaga utkom år 1814.
För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda
lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis
blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända
såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev
skvadronchef.
Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som
öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där
han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till
Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att
Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i
egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet
att sända Napoleon och hans här undsättning.
Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, -- han blev
efter brumaire utnämnd till brigadchef -- visade han samma bristande
intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad.
Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom
hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta
en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i
henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental
och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande,
han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet,
där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna
vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära
och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller
upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt
den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten
och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl
ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det
blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var
grundläggaren till hela riktningen.
I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur
och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det
resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig
sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma
gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad
och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders
minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på
ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett
eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger
icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna
ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd?
Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det
bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på
jämförelse med andra onaturligt stegrats.
Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och
det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense
Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes
många talanger -- hon var litterär, sjöng och målade -- hennes utsökta
elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne
och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och
sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra
av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända
på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis'
pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense
med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha
tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han,
att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få
barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor.
Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes
för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna
styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja
hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om
ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse
med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej
någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis
var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att
fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen.
Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt
understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning,
flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget
mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt
tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd --
många hava betygat att han var god och vek -- men redan hans yttre
måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte
kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet.
Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde
därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen
mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en
ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen
av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig
giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802
firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna
om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.
De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men
deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett
yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet
räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som
hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av
förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en
ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad
på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en
badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin
moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var
Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en
badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att
först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit
varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt
ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i
varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern,
som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla
svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos
sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser
infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras
första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden
för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan --
själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra
månader -- var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att
vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet
eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt
uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet -- det finns
många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare
fått tillgång till -- faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för
att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade
med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av
att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke
blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse
med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt
övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att
avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen
att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var
hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan
makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades
en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den
älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.
Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre
upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades
han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av
hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom
till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den
av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons
frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte
sig under denna tid ett palats och ett lantgods -- efter revolutionen
fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning.
På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här
tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen
Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i
förhållandet mellan de båda makarna.
Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga
förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av
hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket
kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan.
Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd
att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller
förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid
en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning.
Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande
betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som
blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt,
bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault
för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den
under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i
den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning
bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda,
kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget
gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.
När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än
motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten.
Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ:
när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott
arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna
att fullfölja vad han påbegynt.
Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje
koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark
nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av
preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta
ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta
folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen,
att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta
land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade
i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig
hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i
Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den
självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i
Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då
han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att
vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit
honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska
republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i
att förstöra detta folks fria författning.
På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas
till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där
det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara,
som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess
kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till
härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna
lysande hederspost.
Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge
och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det
smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet
mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för
Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för
eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk
olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den
bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår,
kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken
följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett
lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan
avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske
och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och
hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner
och sina lärare -- ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon
den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och
musik, teckning och målning.
Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket
gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen
uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning
för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis'
son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara
älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som
ville välja sig en konung.
Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev
proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i
Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga
hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold
utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av
Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de
holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis,
i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att
Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike.
Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet
av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde
avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade
om två helt olika ting -- i Napoleons tal låg endast en kort befallning
att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett
uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende
opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han
där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över
dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett
främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka
han ville arbeta.
Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde
regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras
författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I
detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.
Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid
varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag
itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar
i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början
favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en
mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt
räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors
organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt
började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat,
och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till
Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris,
där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med
vid Austerlitz.
Det goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge.
Napoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen
berodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart
visade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon,
ställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns
inflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons
boykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet
var varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som
förr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet.
Napoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani
och konungen själv var "le premier smogleur". En annan tvistepunkt,
som för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen,
var, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar.
Dessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken
och förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det
led desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin
vanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att
Napoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde
med hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den
grad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne.
Snart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon
uttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under
Louis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död
lät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis
med att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon
klagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin
armé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom,
att han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej
kunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat
efter förhållandena i Holland. -- "Om man modifierar Code Napoléon",
säges brodern ha svarat, "så är det ej mera Code Napoléon." Louis
vägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan
förbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och
viktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han
tillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i
Holland.
Även beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej
överens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han
anhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa,
angivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt
att gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den
förmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter
laglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera
av dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga
badresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget
land. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta
huvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev
mycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga
officiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste
uppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet
residerat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i
Amsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.
I början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa
en stor hjälpkår såsom förstärkning till "la grande armée". Louis
nekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper
till Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa
Jérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han
var tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens
sida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk
landstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen,
och därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade
sig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade
armé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper
under general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av
holländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga
fienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet
och svaghet -- ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna
var i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra.
Då han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka
honom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste
Louis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon
honom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt
avsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans
yngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att
besätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig
i rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar
om att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av
sina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig
Hollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin
son. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på
väg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt,
att Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var
urståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare
införlivat med Frankrike.
Louis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i
Teplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska
annekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att
återfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse,
där han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans
bundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade
honom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom,
där han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och
beskyddare, Pius VII.
Att Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig
förlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär
av Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann
sig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.
Hortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine
i Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise
räddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade
furstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade.
Den älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att
få behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var
Joséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes
eget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig
ånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet
ropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen
Hortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons
ädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de
allierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons
fall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig
först till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd
av den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna,
misstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz,
där hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där
omsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades
genom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne,
och vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som
tillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog
också Hortense på Arenenberg.
Louis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han
sysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten,
bland dem "Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de
Hollande", i tre band, samt "Observations sur l'histoire de Napoléon".
Med åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde
oavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom
anledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de
italienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste
sons revolutionsförsök.
Då han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno
för att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska
konspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.
Hade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se
sin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat
hälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången
genomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.