kuverten, som lågo på hans skrifbord. Hon tog ut kortet ur ett af dem och
betraktade med ömma blickar det kära namn som prydde det:
+---------------------------------------+
| |
| Karl Gustaf Adalbert Andersson |
| |
+---------------------------------------+
Så där såg det ut, och fröken Serafia undrade hur länge det skulle dröja,
innan ordet »fru» framför detta namn skulle beteckna hennes person.
Plötsligt fick hon en genialisk idé. I jämt trettioåtta sekunder tvekade
hon, sedan sprang hon in i sitt rum och plockade beslutsamt fram en ask
visitkort på hvilka stod:
+--------------------+
| |
| Serafia Person |
| |
+--------------------+
Därefter satte hon sig inne i Karls rum, och stoppade ett af sina egna
kort i hvart och ett af kuverten, tog sedan på sig hatt och kappa och
gick till posten med hela härligheten, fastän det kostade henne öfver två
kronor i porto.
När Karl kom hem, undrade han hvart korten tagit vägen, och frågade sig
för. Serafia rodnade när hon underrättade att hon skickat af dem och
omtalade sedan efter någon tvekan, hvad hon »på skämt» gjort.
Karl bleknade.
»Är det riktigt sant, fröken Serafia?» frågade han.
»Jaa då!» svarade den älskliga flickan. »Herr Andersson blir väl aldrig
ond?»
»Ond?!» kved Karl svagt. »Kors i herrans namn, nu ä’ vi ju förlofvade!»
»Älskade Karl, det kommer så plötsligt,» skrek Serafia och slog armarna
om hans hals. »Men jag är din, din för evigt.»
Naturligtvis var Serafias mamma där i det rätta ögonblicket för att
välsigna dem och tala om för Karl att hon länge anat, att han i hemlighet
älskat Serafia, så att Karl blef både förlofvad och gift.
Han lär för rästen nu gå och samla till en biljett till Brasilien.
En middagsbjudning.
Mr Swanson var en mycket elegant ung man. Han använde mycken och
välluktande pomada i håret, rökte cigarrer med maggördel -- naturligtvis
utan att taga af gördeln -- och var ständigt klädd efter senaste modets
allra vansinnigaste föreskrifter. Det säger sig själf, att han stod i
manufakturaffär, och han var, enligt den gängse åsikten bland de små
modister och brodöser där han sökte sitt umgänge, en fulländad gentleman.
Mr Jackson, född Jakobson, stod i sybehörshandel och var i allt sin vän
mr Swansons like.
De båda herrarna voro oskiljaktliga och den kroniska kassafeber som
behäftade dem båda, var det enda som hindrade dem att lefva lifvet så som
de miljonärssöner, som på gatorna susade förbi dem i sina automobiler.
Ty att lefva högt var deras högsta längtan, och de byggde tillsamman
luftslott om ett par miljonflickor, som skulle komma in i butikerna
till dem för att köpa en docka tråd, bli kära i de sköna och eleganta
expediterna och gifta sig med dem.
Det var ju inte något orätt i att de drömde drömmar, men det okloka var,
att de någon gång omnämde dem för en eller två af de kalla, smarta
amerikaner, som voro deras kamrater i butikerna.
En vacker vårförmiddag, en af de första dagar, då solen lyckats
genombryta molnen och skänka ett stänk af hopp om kommande sommarljus,
ringde det på Swansons telefon.
»Hallå! Är det Swanson? Jo, det är Jack! Fina nyheter, unge man! Fått
löneförhöjning i dag och jag tycker, att vi skulle fira den med en
middag, en riktigt _fin_ middag på West Hotel, sådan som vi ska’ äta
hvarenda dag när Hon har kommit. Hvad tycks?»
»Men ha vi råd till det?» vågade Swanson invända.
»Råd! Certainly! Löneförhöjningen är så god som skänkta pängar och den
får springa. Jag bjuder! Vi träffas på West.»
En stund senare pinglade helvetesmaskinen i sybehörshandeln och Jackson
efterfrågades.
»Jack? Hur mår du i dag? Skulle inte litet prima föda smaka? Jag har
tänkt se dig på en liten utsökt middag i dag på mitt gamla vanliga mathål
West Hotel. Kommer du?»
»Prata inte smörja, Swanson!» uppmanade Jackson. »Jag äger ju inte en röd
cent.»
»Men jag! En större kofva har ramlat ned på mig och därför anser jag, att
vi för en gångs skull ska’ lefva som gentlemän och frottera oss mot vårt
blifvande umgänge. Kommer du med, annars bjuder jag någon härtig af mina
bekanta.»
»Visst sjutton kommer jag,» svarade Jackson ifrigt och hängde upp luren,
för att minuten därefter nonchalant anmärka till en af sina kamrater i
affären:
»Min vän, baron Vere de Vere från Paris är i sta’n, och vill nödvändigt
se mig på middag på West. Egentligen är jag upptagen af en dam ur
societeten, men han var så envis, att jag måste lofva att komma.»
Några minuter efter sex steg Swanson in i West hotels stora musikhall
och satte sig där att vänta på Jack, som en stund senare anlände. Fast
besluten att spela hemvan på stället steg Swanson upp och gick emot sin
vän med glad öfverraskning målad i sitt ansikte.
»Nej se tjänare, old boy!» utropade han. »Tänkte jag inte att jag skulle
träffa dig här. Hur lefver världen med dig?»
Och Jackson, som genast var inne i situationen, svarade släpigt och med
en »förnäm» nasalton:
»Very well, thank you! Roligt att se dig. Eftersom vi träffas så här
apropos, kanske vi skulle ta en bit mat tillsamman. Eller hur?»
Genom en tyst öfverenskommelse nämndes inte ett ord om bjudningen, utan
de resonnerade under middagen om väder och vind, teatrarnas senaste
succéser, varietéernas nyaste divor och sådant som de kunde antaga, att
ett par världsmän skulle samtala om.
Det blef en god middag. Fyra rätter, ett par sorters viner, till sist ett
glas cham och så kaffe och likör. Swanson njöt och beundrade sin vän
Jackson. Jack njöt också, och undrade hvar Swanson fått pängar från.
Till sist slog uppgörelsens timma och vaktmästaren kom med notan. Han
lämnade den till Jackson.
Jackson lämnade den obesedd till Swanson, som kastade en flyktig blick på
den och sände den tillbaka öfver bordet till Jackson.
Jack kastade nu också en flyktig blick på den, ryste åt summan och gaf
den tillbaka till Swanson.
Då blef Swanson irriterad, och frågade hvafasen han skulle med notan
till, och den väluppfostrade vaktmästaren drog sig diskret utom hörhåll.
Men icke ur synhåll.
»Du skall betala den, naturligtvis!» upplyste Jackson nonchalant.
Swanson ryckte till, som stungen af en glasögonorm.
»Betala den!? När det är du, som bjuder!»
Jackson tappade nonchalansen och nasaltonen.
»Jag, som bjuder? Är du alldeles förbannad, karl? Det är ju du, som har
telefonerat till mig och bedt mig komma hit!»
Swanson höll på att få slag.
»Nej, dra’ nu -- -- Du har ju bjudit mig hit för att du fått påökt!»
Samtalet antog nu en mycket liflig prägel, och det tog en god stund att
komma till det resultatet, att det tydligen var en tredje som ringt upp
dem och låtit dem bjuda hvarandra på middag. Men när det klarnat, föll
en stor förstämning öfver dem, och de blickade ängsligt, längtande mot
dörrarna som två fåglar i bur. Ty de voro kemiskt fria från allt hvad
mammon hette.
Swanson, som var filosofiskt anlagd, satt tyst en stund och tycktes
tänka. Se’n sade han:
»Om jag bara kunde förstå hvad tus -- --.»
Då slog en tanke honom. Riktigt! Det var ju den första dagen i årets
fjärde månad.
Kallt blod.
Dagens ridt var slutad. Kreaturen hade lagt sig till hvila och rundt
den lilla glimmande lägerelden sutto pojkarna pratande och rökande sina
pipor, endast Arizona-Jim, som skulle rida vakt på efternatten, hade
rullat in sig i sin filt, dragit hatten öfver ansiktet och gått till
hvila med hufvudet mot sadeln.
Röken steg som en smal pelare upp i den vindlösa natten, lågorna stego
då och då ett ögonblick för att sedan döende sjunka samman, och samtalet
började visa ansatser att afstanna, då Frank Dutchman, tysken, plötsligt
ryckte till och skarpt stirrade på Arizona-Jims hufvud.
»Ligg stilla, Arizona!» sade han. »Det gäller lifvet!»
Arizona-Jim låg stilla, »Dutchie» drog sin revolver, siktade noga och
tryckte af. Kulan passerade en knapp kvarts tum från Arizonas tinning och
en skallerorm vred sig med krossadt hufvud på marken.
Arizona-Jim reste sig, kastade en blick på den slingrande ormen, sände
honom med ett slag in i elden och lade sig åter lugnt ned.
»Jaså, bara en skallerorm! Bless you! Jag trodde, att det var något
extra,» sade han lidelsefritt.
Dutchie tittade på Arizona, därefter på de öfriga, nu fullt klarvakna,
pojkarna och så på Arizona igen.
»Det var då den kallblodigaste tusan jag någonsin sett,» sade han. »Han
behandlar ju en skallerorm som om det vore en moskit. Om inte den slår
rekord, så -- --!»
På det viset kommo historierna i gång.
»Arizona är inte bortkommen precis,» inföll Broncho-Bill. »Men rekord
slår han nog inte ändå. Nere i Chicago fanns det en gång en neger,
Onkel Tom, kallade de honom, och han var hela sydsidans fasa. Saken var
nämligen den, att Onkel Tom slagit sig på rånaryrket, och bedref det med
en sådan skicklighet och fräckhet, att alla polisens försök att få tag i
honom blefvo fruktlösa.
Och, noga taget, kanske inte heller efterspaningarna bedrefvos med all
den energi man kunnat vänta, ty Onkel Tom hade alls ingen motvilja mot
rånmord, och det hade gång på gång händt, att personer, som inte hastigt
nog räckt upp händerna, utan vidare fått sig en kula i skallen. Detta
gjorde att ingen precis ville åtaga sig att lägga vantarna på karlen.
Men det fanns i Chicago en detektiv, som kallades »The Razor» --
Rakknifven -- och han hade beslutat att taga Onkel Tom död eller
lefvande, kosta hvad det ville. Därför dref han natt efter natt, klädd
som arbetare och med revolvern nära till hands, på sydsidans gator i
hopp att möta rånaren.
Till slut lyckades det. Hvarifrån negern kom, var Rakknifven aldrig karl
att förklara, men en natt stod Onkel Tom plötsligt framför detektiven med
revolvern riktad mot hans hufvud och kommenderade:
»Hands up! Quickly!»
Men Rakknifven var en kallblodig karl. Han betraktade lugnt revolvern och
sade:
»Ett ganska vackert vapen! Jag skall ge er fyra dollars för det!»
Svartingen blef så förvånad att han lät vapnet sjunka, och nästa
ögonblick var hans själ på väg till det varma stället, medan Rakknifven
stoppade ned sin rykande revolver och gick för att telefonera efter en
polisvagn att föra bort liket i.»
Pojkarne uttryckte alla sin beundran för detektivens mod och
själsnärvaro, men Goldmine-John ansåg dock icke, att detta var rekord.
»När jag prospectade efter guld i södra Californien, hade jag en kamrat
som hette Price, och den karlen var absolut den kallblodigaste människa
jag träffat.»
Där nere i ökentrakterna finns en afgrund, som kallas Djäfvulsklyftan, så
heta ju för resten de flesta klyftor i världen. Den här är 110 fot djup
och i dess botten rinner en liten bäck fram, annars är bottnen af sand,
beströdd med klippstycken, som under årens lopp fallit ned där.
Well, en gång voro vi, fyra stycken kamrater, i de där trakterna och
redo icke långt från klyftans rand, när Prices häst blef alldeles vild.
Price var en god ryttare, men hästen lät, trots alla hans ansträngningar,
icke tygla sig, jag tror själfva den onde flugit i kreaturet.
Det bar allt närmare och närmare bråddjupet och vi ropade till Price att
han skulle kasta sig ur sadeln, men han trodde väl att han skulle lyckas
tygla hästen till sist, och satt kvar.
Plötsligt, när de voro nära kanten, gjorde hästen ett kast, slog några
slag med framfötterna öfver afgrunden och störtade sedan ned med ryttare
och allt.
Men i samma ögonblick som han föll svängde Price hatten öfver hufvudet
och ropade:
»Good bye, boys!»
Sådan var han.
Vi hade inte litet besvär innan vi lyckades finna en plats där man kunde
stiga ned, men till slut funno vi en och klättrade mödosamt till klyftans
botten, riskerande nacken vid hvarje steg.
Vi funno snart nog Price, som låg där han fallit med ena benet under sin
döda häst. Kadavret var snart undanvräkt och vi kunde undersöka vår vän.
Han lefde!
Men ena benet, det som kommit under hästen, var af på ett par ställen,
tvärs öfver hufvudet hade han ett svårt sår, och ena handen hade fläkts
upp mot en hvass klippkant.
Med en klunk sprit lyckades vi väcka honom till medvetande om än litet,
och förbundo därefter hans hufvud.
Sedan kom turen till den skadade handen, och en af pojkarna råkade lyfta
upp den, så att den kom framför Prices halft seende ögon.
Det gick en darrning genom Prices kropp, intelligensen i hans blick
återvände, med en kraftansträngning lyfte han hufvudet och såg skarpt på
såret i handen.
»Guldsand, b’gosh!» sade han, och sjönk medvetslös tillbaka.
Och när vi sågo efter, fanns bland smutsen i såret verkligen några svagt
glimmande korn.
Price hade störtat rakt ned i en guldgrufva, som sedan visade sig vara
rätt gifvande.»
»Det var en pojke, som duger det!» sade en af gossarna.
»Han var den mest kallblodige man jag känt,» upprepade Goldmine-Johnny.
Då vaknade Arizona-Jim, som sofvit som ett godt barn medan de öfriga
berättade. Han hörde de sista orden, trodde att det var frågan om
kappljugning och kastade sig genast in.
»Skräp!» sade han och gäspade. »Kalla ni det där kallblodigt! Det skulle
det minsta barnhusbarn ha gjort lika bra.
Men vill ni höra talas om en verkligt kallblodig man, så skall jag
berätta om min vän Foster i Frisco. Det var en man, som aldrig kunde
bringas ur fattningen, aldrig, om så himlen trillat ned.
Han bodde, som sagt, i Frisco, och han bor där än förrästen, så att om
någon af er inte tror historien, så går det ju an att fråga honom när
ni kommer dit någon gång. Jag vet adressen. Men det är inte värdt att
ni går dit utan rekommendation från mig, ty alla fähundar, som inte ha
introduktionsbref från någon af hans mera framstående bekanta, sparkar
han ut genom fönstret, och han bor i 74:de våningen.
Denna man var i Frisco år 1906, när den stora jordbäfningen var där, och
som alla andra verkligt fina karlar var han och hörde Caruso på kvällen.
När det var slut på teatern var han ute och roade sig litet, och var
framåt morgonsidan på väg hemåt, gående. Hans automobil hade gått sönder,
se.
När nu den här Morris --, hm, hm, Fletch --, Foster menar jag, hunnit
till Market street så small det.
En enda hälsickes knall, och så störta hvartenda hus i hela stan
tillsammans.
Det haglade stenar, järnbalkar och takplåtar rundt omkring Foster, men
genom så godt som ett underverk blef han inte träffad af en enda. Det här
fortfor i ett par timmar, och Foster fick stå där han stod, annars hade
han blifvit så ihjälslagen som en människa egentligen kan bli.
Till sist slutade dock stenregnet och vägen låg fri framför Foster.
Då tände han en fin cigarr, som kostat 20 cents, -- han röker aldrig
billigare, -- tittade upp mot himlen och sa’:
»Bom sköt ni, era jäklar!»
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid
Minnie från Montana 5
En kärlekshistoria 26
En valmanöver 32
Bröllop med förhinder 38
Jims födelsedag 52
Det farliga Amerikat 56
Förbjuden frukt 63
Hendersons harar 76
Ye Sing 82
Vännerna 89
Fallmaskinen 97
En rekreationstripp 101
Kalmarflickan 110
Lundgren 120
En predikare 124
Utan tråd 131
Sista balen 138
Nyårskorten 143
En middagsbjudning 147
Kallt blod 152