Gamle trygge Wäinämöinen
Eftertänker i sitt sinne:
"Skönt det vore nu att spela,
Att ur toner glädje locka
Här på dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala stigar,
Men min harpa har försvunnit,
Glädjen flytt från mig för evigt
Hän till fiskens djupa salar,
Laxarnes ojemna stengrund,
Att af Ahtis gäddor egas,
Af Wellamos ätt besittas.
Sällan ock ifrån sig lemnar
Ahti, hvad han en gång fångat."
Gamle trygge Wäinämöinen
Gick så ned till smedens verkstad,
Yttrade ett ord och sade:
"Hör mig smed, o Ilmarinen!
Smid åt mig af jern en räfsa,
Gjut dertill ett skaft af koppar,
Att jag hafven upp må harfva,
Hopa vågorna tillsamman,
För att finna gäddbens harpan,
Kantele af fiskben lagad,
Ifrån fiskens djupa salar,
Laxarnes ojemna stengrund."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Smidde snart af jern en räfsa,
Redde dertill skaft af koppar;
Skaftets längd femhundra famnar
Var, och pinnarnas etthundra.
Derpå gamle Wäinämöinen
Tog sin jernbesmidda räfsa
Och på öppna sjön begaf sig,
Ut på hafvets vida fjärdar.
Räfsar sedan strandens ruskor,
Räfsar säf och hafsrörs toppar,
Hafvet upp i högar föser,
Lägger vågorna i hopar.
Fann dock icke, såg ej heller
Nånsin mer' sin gäddbens harpa.
Kantele, som gått förlorad,
Glädjen, som för evigt flyktat.
Derpå gamle Wäinämöinen
Började att hemåt vandra,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa.
Stadnar så i svedjelanden,
Ser sig rundtomkring och lyssnar,
Och han hör en björk, som gråter,
Ser, hur masurträdet tåras.
Men han spörjer och han frågar:
"Hvarför gråter, gröna björk du,
Qvider högljudt löfskottrika,
Klagar du med hvita gördeln?
Icke ut i krig du föres,
Tvingas ej i härnad heller."
Skickligt honom björken svarar,
Masurträdet höres säga:
"Sådant många om mig säga,
Flere i sitt sinne tänka,
Att i glädje blott jag lefver,
Uti fröjd och jubel endast;
Arme jag, som äfven under
All min sorg och saknad fröjdas,
Klagar blott, då värst jag lider.
Nu, så arm, mitt hårda öde
Och min tomhet jag begråter,
Att så lottlös helt och hållet
Och så utan skygd jag lemnats
Här på detta svåra ställe,
På det öppna betesfältet.
Ofta mig beklagansvärda,
Ofta mig så djupt betryckta
Herdarne om sommarn sarga,
Rista i min hvita klädnad,
Sugande all saft ifrån mig.
Ofta jag beklagansvärda,
Ofta jag så djupt betryckta
Blir på detta svåra ställe,
På det öppna betesfältet,
Qvistad och till svedja huggen,
Eller ock till kastved splittrad.
Trenne gånger ren i sommar,
Under denna långa sommar,
I min kronas skygd sig männer
Lägrat, hvässande sin yxa
Mot mitt olycksburna hufvud,
Mot min hals, jag ömkansvärda.
Derför all min tid jag gråter,
Sörjer nu min hela lefnad,
Att så lottlös helt och hållet
Och så utan skygd jag lemnats
Här för svåra vädret blottställd,
Då den stränga vintern nalkas.
Hvarje år så tidigt sedan
Sorgen min gestalt förändrar,
Hufvet fylles af bekymmer,
Och mitt hela anlet' bleknar,
Medan på de kulna dagar,
På den onda tid jag tänker.
Plågor så mig stormen bringar,
Kölden för de värsta dagar --
Stormen, som min pels omskakar,
Alla löf ifrån mig röfvar,
Så att jag alldeles naken
Fryser i det hårda vädret,
Lemnad i den skarpa köldens,
I den vilda stormens händer."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Gröna björk, ej må du gråta,
Qvida högljudt löfskottrika,
Klaga du med hvita gördeln!
Jag i fröjd din gråt förvandlar,
Byter sorgen mot ett bättre,
Gör till glädje ditt bekymmer."
Derpå gamle Wäinämöinen
Masurn högg omkull och täljde
Utaf hårda trä't en kupa,
Kantele af sköna björken.
Täljde nu en dag om sommarn,
Formade åt sig en harpa
På den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen.
Häraf fick sin kupa harpan,
Fick sitt grundträd nya glädjen;
Och af hållig björk är kupan,
Grundträ't af den fasta masur.
Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Harpan nu sin kupa äger,
Nya glädjen har sitt grundträd,
Och af hållig träd är kupan,
Grundträ't af den fasta masur.
Hvadan må nu skrufvar tagas,
Hvadan goda pinnar hemtas?"
Reste sig en ek på tåget,
Stod vid gårdens ända högrest.
Eken hade jemna qvistar,
På hvar qvist ett äpple syntes,
Uppå äpplet satt ett guldklot
Och en gök på gyllne klotet.
Höjde så sin stämma göken,
Gifvande fem ljud ifrån sig,
Galande det sjette äfven.
Guld då flödade ur munnen,
Silfver rann från gökens läppar
Ned uppå den gyllne kullen,
På den silfverrika backen.
Häraf skrufvarne i harpan,
Finnarne i strängaspelet.
Gamle trygge Wäinämöinen
Tog till ordet då och sade:
"Skrufvar kantele nu fått sig,
Strängaspelet goda pinnar
Från den gyllne gökens tunga,
Silfver-fogelns ljufva läten,
Men än saknas här dock litet,
Strängar fem i harpan fela;
Hvadan månde dessa tagas,
Hvadan taglen fås till harpan?"
Gret en mö i svedjelunden,
Fager jungfru uti dälden.
Mön dock icke gret fullkomligt,
Men fullt glad var hon ej heller;
Sjöng blott att sin qväll fördrifva,
Tills att solen hunne bergas,
Under hopp att få en make,
Få en man i famnen sluta.
Gamle trygge Wäinämöinen
Hör den unga flickans klagan,
Täcka barnets sorgsna stämma,
Yttrar så ett ord och säger:
"Unna mig en skänk, o flicka,
Jungfru, gif åt mig en hårlock,
Gif fem strån af sköna håret,
Räck mig dertill än ett sjette,
Att min harpa strängar finge.
Ljud min evigt unga glädje."
Flickan gaf en skänk åt honom,
Gaf en skänk utaf sin hårlock,
Gaf fem strån af sköna håret,
Dertill än ett sjette räckte.
Häraf strängarne i harpan,
Ljuden i hans unga glädje.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf nu började att sjunga,
Satte sig att glädje locka
Uppå trappan byggd af stenar,
Uppå sätet gjordt af furu,
På jernbänkens främsta ända.
Här sitt strängaspel han skötte,
Skötte ock sin sång tillika,
Spelade med fulla toner
Och till sång sin stämma höjde.
Ljufligt ljudade nu masurn,
Jublade skottrika björken,
Klang så äfven gökens guldskänk,
Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock.
Så nu spelte Wäinämöinen,
Mäktigt klingade hans harpa;
Dalar höjdes, höjder sänktes,
Sänkte sig de höga kullar,
Höjde sig de låga dalar,
Kopparbergen häftigt skälfde,
Alla klippor gåfvo genljud,
Stubbarna i dans sig rörde,
Stenarne på stranden sprucko,
Furarne af fröjd betogos.
Vida bördes ljufva spelet,
Hördes till sex byar ända,
Hördes ända till sju socknar.
Foglar nu i stora flockar
Flögo tätt till Wäinämöinen,
Att till hjeltesångarn lyssna.
Örnen, då i höga nästet
Suomis ljufva spel hon hörde,
Glömde ungarne i boet,
Och till obesökta trakter
Flög att kantele få höra,
Få beundra sådan glädje.
Skogens drott med ludet följe
Dansade på tvenne fötter,
Medan fadren glädje väckte,
Medan Wäinämöinen spelte.
Gamle trygge Wäinämöinen,
Här nog underbart han spelte,
Anslog alltför sköna toner;
Likså när han hemma spelte,
I sitt hus af furu timradt,
Ljudade de höga taken,
Dallrade af glädje fönstren,
Klang det benbelagda golfvet,
Genljöd husets gyllne takhvalf.
Åter när han gick bland granar,
Vandrade bland höga furar,
Grenarne sig ödmjukt krökte.
Tallarne sig vänligt vände;
Kottarna till marken flögo
Och kring roten barren spriddes.
När han lunderna besökte,
Dessa straxt till glädje väcktes;
När han steg till svedjelunden,
Blommorna af kärlek tjustes;
Telningarna ned sig böjde.
Trettionde Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Lugnt sin väg tillryggalägger,
Unge mannen Joukahainen
Färdas fram med gny och buller.
De på vägen sammanstöta,
Sela fäster sig vid sela,
Stängerna tillhopa häfta,
Loka sitter fast vid loka,
Vattnet rinner ifrån lokan,
Ifrån selan flyter istret.
Der nu stadnar Wäinämöinen,
Tar till ordet sjelf och säger:
"Vik åt sidan Joukahainen,
Ty du är till åren yngre."
Det var unge Joukahainen,
Yttrade ett ord och sade:
"Här ej båtar mannens ungdom,
Mannens ungdom, mannens ålder;
Den i vishet öfverlägsne
Må nu stadna qvar på vägen,
Den i vishet underlägsne
Vike undan för den andra."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Då du är mig öfverlägsen,
Käre, säg att jag för höra,
Hvad du mer än jag må veta."
Sade unge Joukahainen;
"Kanske vet jag ett och annat:
Renen drager plog i norden,
Hästen i det södra landet,
Längst i Lappland elephanten (?).
Sikens åkrar äro släta,
Årtans tak är jemnt och rundadt,
Lätt att lefva är för själen,
Dricker vatten, der han ligger,
Äter laxar rundtomkring sig,
Slukar sikar vid sin sida.
Gäddan leker uti kölden,
Styggmundt fisk i hårda vädret,
Abboren, den skygga våtstjert,
Simmar hösten om på djupet,
Leker sommarn på det grunda,
Mörten far och slänger stjerten,
Laxen konstigt framåt skrider?"
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till ordet tog och sade:
"Och hvad vet du ännu mera,
Anar också derutöfver?"
Sade unge Joukahainen:
"Sen ock vet jag ännu något,
Anar också derutöfver:
Höga trän har Pisa-backen,
Horna-klippan stora tallar.
Videt är det första trädslag
Och den äldsta jordart torfven,
Ibland fiskar äldst är girsen,
Finken ibland foglars skara,
Kyytöläinen ibland ormar.
Elden alstrades i himmeln,
Vattnet uti klippan föddes,
Ifrån rost är jernets ursprupg."
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till ordet tog och sade:
"Men hvad vet du ännu mera,
Anar också derutöfver?
Tala du blott verklig sanning,
Minnen ifrån fordna tider."
Sade unge Joukahainen:
"Sen ock vet jag ännu något,
Mins ifrån aflägsna tider,
Mins, när hafvets fåror plöjdes,
Fiske-slägtets gömslen gräfdes,
Grunda ställen gjordes djupa.
Slätterna på marken mättes,
Höjderna med mull betäcktes,
Bergen staplades tillhopa,
Posterna i rymden ställdes,
Himla-fästets bågar restes,
Stjernorna på himlen ströddes."
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Tog till ordet nu och sade:
"Barnets kunskap, barnets minne,
Ej en skäggig hjelte-gubbes.
Det var jag, som plöjde hafven,
Uthögg oceanens hålor,
Gröpte fiske-slägtets gömslen,
Gjorde grunda ställen djupa,
Slätterna på marken mätte,
Höjderna med mull betäckte.
Bergen staplade tillhopa.
Såsom tredje man jag deltog
I att rymdens poster fästa,
i att bära himla-bågen
Och att fästets stjernor utströ."
Nu den unge Joukahainen
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Tog till ordet så och sade:
"Sen ock vet jag ännu något,
Vet och inser derutöfver:
Trollar den förmätne mannen
Att som spån på vattnet flyta,
Såsom näckrosblad på böljan."
Häraf vredgas Wäinämöinen,
Häraf vredgas han och harmas;
Sjelf han tar sig för att qväda,
Sjelf han börjar på att orda.
Qvädet är ej barna-joller,
Barna-joller, qvinno-sladder,
Qvädet är en skäggig hjeltes,
Och ej alla barn det sjunga,
Icke hälften ibland svenner,
Ej en tredjedel af fästmän
Bland den ungdom, som nu växer,
Bland det slägte, som nu uppgår.
Sjunger gamle Wäinämöinen,
Hafvet svallar, jorden skälfver,
Kopparbergen häftigt skakas,
Klippans fasta hällar dåna.
Starka borgars tinnar skakas,
Ned till marken tornen ramla,
Portarna i Pohja remna,
Fästets bågar brista sönder.
Unge Joukahainen qvad han
Intill midjan uti kärret,
Intill bröstet uti ängen
Och till armarna i sandmon.
Qväder sedan uppå hunden
Tassarna i kalla stenen,
Tänderna i vatten-ruskan.
Qväder Joukahainens båge
Till en båge öfver vattnet;
Qväder Joukahainens pilar
Att som snabba hökar ila,
Qväder ock den höga hjelmen
Uppå karlavagnens skuldror,
Qväder än den blåa manteln
Till ett strömoln uppå fästet,
Och det fina ylle-bältet
Uppå himlens rund till stjernor.
Så stod unge Joukahainen
Nu i kärret intill midjan,
Intill bröstet uti ängen
Och till armarna i sandmon.
Blir deröfver ganska misslynt,
Råkar slutligen i vånda,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"O du vise Wäinämöinen,
Du en siare evärdlig!
Tag igen de helga orden,
Återkalla dina qväden,
Hjelp mig utur detta trångmål,
Ifrån denna nöd mig fria."
Nu den vise Wäinämöinen,
Tog till ordet sjelf och sade:
"Nå hvad vill du mig då gifva,
Om jag helga orden löser,
Återkallar mina qväden?"
Sade unge Joukahainen:
"Tro mig, jag har tvenne bågar,
Säkert skjuter ena bågen,
Flinkt far pilen från den andra;
Du må taga, den dig lyster."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Bryr jag mig om dina bågar,
Aktar dem det minsta, dåre?
Sjelf jag äger ock en båge,
Tvåfaldt dyrare än dina,
Två- och trefaldt bättre äfven.
Har ej nå'n att bära båge
Och att återhemta pilar.
Säg; hvad ger du mig i lösen?"
Sade unge Joukahainen:
"Också har jag tvenne hingstar,
Säkert går den ena hingsten,
Snabb den andra är att stiga;
Du må taga, den dig lyster,
Hjelp mig blott ur detta trångmål,
Ifrån denna nöd mig fria."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Bryr jag mig om dina hingstar,
Aktar schäckarna det minsta?
Sjelf också en hingst jag äger,
Som är två- och trefaldt bättre,
Fem- och sexfaldt lifligare;
Har en insjö uppå gumpen,
Klara vattnet uppå ryggen,
Äter hö från källans bräddar,
Dricker vatten ifrån molnet.
Har ej nå'n, som hingsten fasttar.
Som min fåle skulle betsla
Och till åker-tegen leda;
Säg, hvad ger du mig i lösen?"
Sade unge Joukahainen:
"Jag i hemmet har en syster,
Skön hon är och vackert formad;
Enda systern ger jag åt dig,
Lånar dig min moders dotter
Till en maka för din lifstid,
Till ditt stöd på gamla dagar.
Fråntag nu de helga orden,
Återkalla dina qväden,
Hjelp mig utur detta trångmål,
Ifrån denna nöd mig fria."
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Löser nu de helga orden,
Återkallar sina qväden.
Men den unge Joukahainen
Återvänder så till hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Under gråt och strida tårar.
Fadren sitter invid fönstret,
Modren står på bodens trappa,
Modren skyndar sig att fråga,
Gamla qvinnan hinner spörja;
"Hvarför gråter du, min gosse,
Sörjer du, mig kostat möda?"
Sade unge Joukahainen:
"O min moder, som mig burit,
Som mig lyftat har i famnen!
Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför all min tid jag gråter,
Sörjer nu min hela lefnad,
Att jag gaf min enda syster,
Lånade min moders dotter
Åt den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Gaf till stöd åt gamle mannen,
Till ett värn åt skröplig gubbe."
Modren gnuggar sina händer,
Gnäggar sina begge händer,
Yttrar så ett ord och säger:
"O gråt ej min son, du kära,
Här är icke skäl att gråta,
Se det har jag städse önskat,
Längtat under all min lefnad:
Få till frände store mannen,
Ha en måg i Wäinämöinen,
Uti sångaren en svärson?"
Trettieförsta Runan.
Unge Joukahainens syster,
Enda barnet af sin moder,
Gick att bryta qvast ur skogen,
Löf till qvastar ifrån träden.
Bröt så en qvast åt sin fader,
Bröt en annan åt sin moder,
Skulle bryta tredje qvasten
Åt sin allrayngsta broder;
Kom då gamle Wäinämöinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Flicka, väx med mig i hågen,
Tänk på andra yngre män ej,
Väx i nätt tillskurna kläder,
Uti yllne kjortlar granna,
Lef af limpans bästa bitar,
Utaf hvetebrödets skifvor."
Jungfrun ilar hem och gråter,
Kommer snyftande på gården.
Fadren spörjer invid fönstret,
Der han täljer på sitt yxskaft:
"Hvarför gråter du, min flicka,
Stackars flicka, unga jungfru?"
"Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför gråter jag, o fader!
Tappade mitt kors från bröstet,
Fällde spännet ifrån gördeln --
Silfver-korset ifrån bröstet,
Gyllne spännet ifrån gördeln."
Spörja bröderna vid ledet,
Der de foga sina slädar:
"Hvarför gråter stackars syster,
Stackars syster, unga jungfru?"
"Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför gråter jag, o bröder!
Tappade min ring från fingret,
Fällde perlorna från halsen --
Gyllne ringen ifrån fingret,
Silfver-perlorna från halsen."
Spörja systrarna på golfvet,
Der de väfva gyllne gördlar:
"Hvarför gråter stackars syster,
Stackars syster, unga jungfru?"
"Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför gråter jag, o systrar!
Fällde guldet från mitt änne,
Silfver-smyckena från håret,
Blåa handen ifrån pannan
Och de röda från mitt hufvud."
Spörjer modren ifrån boden,
På hvars tröskel smör hon kärnar:
"Hvarför gråter du, min flicka,
Stackars flicka, unga jungfru?"
"Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför gråter jag, o moder!
Gick att bryta qvast ur skogen.
Löf till qvastar ifrån träden,
Bröt så en qvast åt min fader,
Bröt en annan åt min moder,
Skulle bryta tredje qvasten
Åt min allräyngsta broder,
Steg då Osmonen från dälden,
Kalevainen ifrån mossan:
Flicka, väx med mig i hågen,
Tänk på andra yngre män ej,
Väx i nätt tillskurna kläder,
Uti yllne kjortlar granna,
Lef af limpans bästa bitar,
Utaf hvetebrödets skifvor."
"Flicka, var ej alls bekymrad,
Frukt utaf din moder, sörj ej,
Gå i boden uppå backen,
Skynda dig, spring ut på gården.
Bodar tre på backen finnas,
Öppna allrabästa boden;
När dig der ett år af smöret,
Mer än andra blir du frodig;
Lef af kött det andra året,
Mer än andra blir du liflig;
Ät piroger tredje året,
Mer än andra blir du vacker.
Der står kista uppå kista,
Ena skrinet vid det andra,
Öppna allrabästa kistan,
Lyfta upp det granna locket.
Gyllne gördlar sex der finnas,
Finnas sju blå kjortlar äfven.
Kläd uppå dig allt det bästa,
Tag det grannaste om halsen,
På ditt bröst det prydligaste,
Det mest lysande på kroppen."
Flickan går så bort och gråter,
Kommer snyftande på gården,
Gråter aftnarna i fönstret,
Morgnarna på bodens tröskel,
Hela dagar uppå gården,
Månader vid tågens öppning.
Höjde nu sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Också jag var icke fordom
Svartare än andra flickor,
Blekare än vattnets fiskar,
Blef nu svartare än andra,
Blekare än vattnets fiskar."
Modren gick att henne skåda,
Sedan trenne nätter vikit:
"Hvarför gråter du, min flicka,
Klagar tidigt födda dotter?"
"Har jag icke skäl att gråta,
Sorger, hvilka tårar pressa?
Derför gråter jag, o moder!
Ville ej till gubben komma,
För att den utgamle värna,
För att stöda skröplig gubbe,
Hafva vård om ugnens granne.
Hellre ginge jag i hafvet,
Djupt inunder vida fjärdar,
För att blifva sikens syster,
Fiskens syster uti hafvet.
Godt ju är i hafvet vistas
och att bo inunder böljan,
Att som sikens syster lefva,
Fiskens syster uti vattnet.
Ansigtet der siken tvättar
Och af gäddan kammas håret."
Går i boden uppå backen,
Kommer gråtande på gården.
Bodar tre på backen finnas,
Öppnar allrabästa boden.
Der fanns kista uppå kista,
Ena skrinet vid det andra,
Hon slog upp den bästa kistan,
Granna locket klang och uppfor;
Fann deri sex gyllne gördlar,
Fann der äfven sju blå kjortlar.
Fäste guld uppå sitt änne
Silfver-prydnader i håret,
Blåa band uppå sin panna,
Röda trådar kring sitt hufvud,
Klädde på sig allt det bästa,
Tog det grannaste om halsen.
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande på kroppen.
Derpå ilar hon i hafvet,
Djupt inunder vida fjärdar,
För att blifva sikens syster,
Fiskens syster uti vattnet.
Kom så modren uti boden,
Sedan trenne nätter vikit:
"O hvart är min flicka svunnen?
Dött har nu min stackars flicka,
Hon har gått i våta hafvet,
Djupt inunder vida fjärdar,
För att blifva sikens syster,
Fiskens syster uti vattnet;
Sikarna sin syster äta
Och sin frände vattnets fiskar."
Började så modren gråta,
Gjuta ut sin tårekälla,
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar
Uppå byn, den tårbestänkta,
Uppå anletet, det fagra,
Rann på arma modrens kinder.
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar
Öfver arma modrens kinder,
Ned på det beprydda bröstet.
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar
Öfver det beprydda bröstet,
Ned på fina klädningsfållar.
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar
Öfver fina klädningsfållar,
Ned på strumporna af silke.
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar,
Öfver strumporna af silke,
Ned på sirligt sydda kängor.
Göt en tår och göt en annan,
Vattnet rann i strida tårar,
Öfver sirligt sydda kängor,
Ned inunder hennes fötter.
Rann på marken till dess nytta,
Rann i vattnet, att det öka.
Bildades så elfvar trenne
Af en enda menskas tårar,
Tårar, dem en qvinna gjutit.
Bildades i alla elfvar
Trenne mäktigt strida forssar;
Höjde sig så trenne klippor
Uti alla forssars brusning;
Växte äfven trenne björkar
Invid kanten af hvar klippa.
Kommo sedan gökar trenne
Att på björkars qvistar gala;
En af dem gol kärlek, kärlek!
Åt den kärlekslösa flickan;
* Glädje, glädje! gol den andra
Åt den glädjelösa modren;
Fästman, fästmän! gol den tredje
Åt den fästmanslösa flickan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sig begaf på sjön att meta,
Att med handnot fiskar fånga
Vid den dimomhöljda udden,
Vid den skogbeväxta holmen.
Tog en krok ifrån sin ficka,
Tog ett hullingsjern ur väskan.
Med sin krok han sedan metar,
Fiskar med det krökta jernet,
Dervid darrar koppar-spöet,
Dervid hviner silfver-refven,
Gyllne linan höres klinga.
Hände så en dag omsider,
Fogade sig någon morgon,
Att en fisk på kroken nappar,
Fastnar på det krökta jernet.
Drager den uti sin farkost,
Bringar ned på båtens botten.
Vänder och betraktar fisken,
Yttrar så ett ord och säger;
"Hvem har detta under bildat?
Jag den fisken icke känner.
Mera slät den är, än siken,
Mera brokig, än forellen,
Mera gråbesprängd än gäddan,
Är till moderfisk för fenlös,
Är till menniska för sällsynt.
Har som själ ej några fötter,
Har, som jungfru, ingen bindel,
Såsom Wäinös mö ej gördel,
Såsom ko allsinga öron.
Monn till lax den blifvit danad?"
Wäinö tar sin knif från gördeln,
Silfver-skaftet ifrån slidan,
För att sönderskära laxen,
Fisken uti bitar stycka,
Till en morgon-måltids smulor,
Till en middags-måltids delar,
Till en fastetids förtäring.
Börjar nu att skära laxen,
Fisken upp med knifven rista;
Laxen hoppar då i vattnet,
Vackra fisken hastigt spritter
Upp ifrån den röda båten,
Ifrån bottnet på hans farkost.
Lyfte sedan upp sitt hufvud,
Högra axelbladet höjde,
Sträckte ut de venstra tårna,
De namnlösa fingren framstack
Vid den femte väder-ilen,
Vid den sjette vågens hvälfning.
Lyfte än den högra handen,
Visade den venstra foten
På den sjunde ibland fjärdar,
På den nionde bland böljor.
Yttrar så ett ord och säger:
"O du gubbe i din dårskap!
Du förstod ej att behålla
Wellamos vågsköljda jungfru,
Vattnets allrayngsta dotter
Och det enda Ahti-barnet.
Icke var jag röda laxen,
Jag var Joukahainens syster,
Den dn ständigt sökt att vinna,
All din lifstid efterlängtat.
Icke heller var jag kommen
Att af dig som lax bli klufven,
Att som fisk bli sönderdelad,
Eller uti bitar styckad,
Och till frukost sedan framlagd,
Till en morgon-måltids smulor,
Till en middags-måltids bitar,
Till en fastetids förtäring."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Hvarför kom du då, o jungfru?"
"Hvarföre, om ej att blifva
På din arm en fager dufva,
Sitta städse vid din sida
Och en maka åt dig vara,
Till ditt stöd jag kom, o gubbe,
Till ditt bistånd, ålderstigne!
Kom att bädden åt dig reda,
Ordna vackert hufvud-kudden,
Att det nätta pörtet städa,
Sopa golfvets tiljor rena,
Hemta eld i mörka stugan,
Tända brasan uti spisen,
Bära kring den fyllda kannan,
Maten fram på hordet lägga."
Sade gamle Wäinämöinen,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud:
"O du Joukahainens syster!
Ack att en gång än du komme?"
Men hon kom dock icke mera.
Dök i hafvets bölja neder,
Hastigt sjönk inunder vågen,
Flyktande från vattnets yta
I en sten med brokig sida,
I en lefverfärgad klippa.
Gamle trygge Wäinämöinen
Nu till hemmet återvänder,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa.
Yttrar der ett ord och säger:
"O min fånighet, jag dåre,
O min svaghet till förståndet!
Äfven mig förstånd var gifvet,
Tankens kraft var mig förlänad,
Stort och högsindt hjerta medfödt.
Så det var i fordna dagar,
Är ej mer i dessa tider;
Nu är sinnet ren förslöadt,
Tankarna ej mycket värda,
Hågen spridd och driften borta.
Den jag städse sökt att vinna,
All min lifstid efterlängtat,
Kom och nappade på kroken,
Fastnade på krökta jernet.
Men jag visste ej behålla
Wellamos vågsköljda jungfru,
Vattnets allrayngsta dotter
Och det enda Ahti-barnet.
Untamo, du landets vräkling,
Yppa för mig dina drömmar,
Säg, hvar Ahti-folket dväljes,
Hvar Wellamos jungfrur hvila."
Untamo, han landets vräkling,
Yppade då sina drömmar:
"Se, der dväljes Ahti-folket,
Der Wellamos jungfrur hvila,
Djupt inunder vida fjärdar,
Under blåa hafvets yta,
I en sten med brokig sida,
I en lefverfärgad klippa.
Se der dväljes Ahti-folket,
Der Wellamos jungfrur hvila,
I ett ganska litet pörte,
I en föga rymlig boning,
Bakom hundra lås, som stängas
Fast med tusental af nycklar."
Trettieandra Runan.
Mariatta, vackra barnet,
Växte i det höga hemmet,
Nötte en stock ned på tröskeln
Med de fina klädningsfållar,
Tvenne stockar ofvan dörren
Med de vackra hufvudbindlar,
Nötte tiljorna på golfvet
Med de nätta kängors klackar.
Mariatta, vackra barnet,
Som i oskuld alltid lefvat,
Som sin kyskhet städse vårdat,
Skickas nu att mjölka korna.
Mjölkar korna mildt och vänligt,
Alla kor hon troget mjölkar,
Men den lemnar hon omjölkad,
Som ej varit skygg för tjurar.
Mariatta, vackra harnet,
Som i oskuld alltid lefvat,
Som sin kyskhet städse vårdat,
Skulle sen till kyrkan fara.
Man en hingst i redet spänner,
Fåle röd för släden hemtar,
Hon ej steg i hingstens släde.
Spännes så ett sto i redet,
Mörkbrun häst för släden hemtas,
Steg ej i det stoets släde,
Som med hingstar hade sprungit.
Nu en vallak spänns i redet,
Menlös häst för släden hemtas;
I dess släde hon sig sätter
Och med den till kyrkan åker.
Mariatta, vackra barnet,
Som i oskuld alltid lefvat,
Som sin kyskhet städse vårdat,
Sänds att valla boskaps-driften,
Springa efter fåra-hjorden.
Svårt det är att boskap valla,
Allravärst dock för en flicka;
Ormen krälar uti gräset,
Ödlor slingra sig på marken.
Nu en orm dock icke krälar,
Nu ej slingrar sig en ödla.
Fanns ett litet bär på backen,
Fanns ett lingon rödt på heden;
Bäret ropar uppå backen,
Röda lingonet på heden:
"Kom, o jungfru, att mig plocka,
Tennbriskprydda mö, att taga,
Koppargördlade, att välja,
Förr än masken äter upp mig
Och den svarta ormen kysser."
Mariatta, vackra barnet,
Går nu att beskåda bäret,
Röda lingonbäret plocka,
Fann ett litet bär på backen,
Fann ett lingon uppå heden:
"Formen af ett bär det äger,
Är till sin natur ett lingon,
Men jag når det ej från marken,
Når ej heller ifrån trädet."
Ryckte upp en stör från fältet,
Dermed lingon-bäret nedtog.
Bäret faller ned på backen,
Stadnar sedan uppå backen.
"Stig, o bär, på mina fållar!"
Bäret steg på hennes fållar.
"Stig, o bär, uppå min gördel!"
Bäret steg på hennes gördel.
"Stig, o bär, nu uppå bröstet!"
Bäret steg så uppå bröstet.
"Stig, o bär, på mina läppar!"
Bäret steg på bennes läppar,
Steg från läpparna på tungan,
Steg från tungan in i halsen,
Sjönk så ned i bennes mage.
Mariatta, vackra barnet,
Blef nu hafvande af bäret,
Af ett lingon-bär befruktad,
Och hon börjar så att frodas.
Bar ett foster i sitt sköte,
Bar det med besvär och plåga,
Nio månader till ända
Och den tionde till hälften.
På den tionde så händer,
Att hon röner qvinnors plåga,
Känner värk uti sitt sköte,
Finner fostret sig besvära.
Började nu Mariatta
Eftertänka och begrunda,
Hvart hon månde sig begifva,
Hvadan bad åt sig begära.
Yttrade ett ord och sade:
"Piltti, du min lilla tärna!
Gå nu hän till Sariola,
För att bad i byn begära,
Der den svaga finge lättnad,
Den betryckta hjelp och bistånd,"
Piltti, minst bland hennes tärnor,
Den bland tjenstehjonen bästa,
God och villig till att tjena,
Skyndsamt lydig hvar befallning,
Samlade sin klädnings fållar,
Bar dem upp med sina händer,
Sprang så hän med största snabbhet,
Kom till fule Rodes' stuga.
Der Herodes sjelf, den fule,
Åt och drack i bordets ända,
Klädd i fina linne-skjortan.
Men den fule Rodes' hustru
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Lefde, som en god det egnar.
Sade Piltti, lilla tärnan:
"Jag har kommit, for att bedja
Om ett bad i Sariola,
Der den svaga finge lättnad,
Den betryckta hjelp och bistånd."
Men den fule Rodes' hustru
Yttrade ett ord och sade:
"Hvem är det, som bad skall hafva,
Hvem behöfver hjelp och bistånd?"
Sade Piltti, lilla tärnan:
"Det värdinnan är der hemma."
Nu den fule Rodes' hustru
Yttrade ett ord och sade:
"Badet är hos oss ej ledigt,
Men på höga Kytö-berget
Finns i furuskog ett badhus,
Hvarest skökor afla söner,
Vindens flottor foster föda."
Piltti, minst bland bennes tärnor,
Sprang så hän med största snabbhet;
Sade, sen hon hade kommit
Åter hem till sin värdinna:
"Bad ej finns i byn der borta,
Badhus ej i Sariola.
Der Herodes sjelf, den fule,
Åt och drack i bordets ända,
Klädd i fina linne-skjortan,
Men den fule Rodes' hustru
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Lefde, som en god det egnar.
Jag till ordet tog och sade:
Hit jag kommit har att bedja
Om ett bad i Sariola,
Der den svaga finge lättnad,
Den betryckta hjelp och bistånd.
Men den fule Rodes' hustru
Yttrade ett ord och sade:
Hvem är det, som bad skall hafva,
Hvem behöfver hjelp och bistånd?
Jag till ordet tog och sade:
Det värdinnan är der hemma.
Nu den fule Rodes' hustru
Yttrade ett ord och sade:
Badet är hos oss ej ledigt,
Men på höga Kytö-berget
Finns i furuskog ett badbus,
Hvarest skökor afla söner,
Vindens flottor foster föda."
Nu vår goda Mariatta
Sjelf till orda tog och sade:
"Jag åstad mig måste gifva,
Liksom annars lego-hjonet,
Eller ock den lönta trälen."
Bär en qvast uti sin värjo,
I den honungsljufva famnen,
Vandrar fram med lätta fötter,
Hän till huset, bygdt bland furar,
Stallet på Tapio-berget.
Höjde nu sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Må du goda häst nu andas,
Må du starka fåle flåsa
Mot mitt plågofulla sköte.
Pusta ut en ljuflig imma,
Gif åt mig ett bad, som värmer,
Att den svaga finge lättnad,
Den betryckta hjelp och bistånd."
Andades den goda hästen,
Starka fålen väldigt fläste
På det plågofulla skötet.
Hästens flåsande med munnen
Badet är, som henne gifves,
Helga vattnet, hvilket kastas.
Der nu fick vår Mariatta
Bad, så mycket hon behöfde,
Ymnig värme för sitt sköte.
Födde så en liten gosse
I den tagelpryddas krubba,
Uppå hö om sommarn slaget.
Nu vår goda Mariatta
Lyfter gossen uppå knäna,
Tager barnet uti famnen,
Fostrar så sin lilla gosse,
Gyllne äpplet, silfver-stafven,
Under sållet, hvarmed siktas,
Under stäfvan, hvarmed bäres,
Under stenen, hvilken maler,
Under meden, hvilken löper.
Åt vår goda Mariatta
Växte så en vacker gosse,
Men man känner ej hans ursprung;
Kallas Ilmori af fadren,
Efterlängtad son af modren,
Sysslolös af sina bröder,
Krigets hjelte utaf systrar,
Namnlös utaf alla andra.
Nu man söker den som kristnar,
Den som döper späda barnet.
Kommer så en prest att kristna,
Wirokannas till att döpa,
Palvonen att barnet bära.
Han till orda tog och sade:
"Hvem skall hemtas hit att döma
Öfver detta stackars barnet?"
Hemtas gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Gossen må på kärret föras,
Hufvudet på honom krossas,
Sönderbråkas med en klubba."
Sade nu den späda gossen,
Tvenne veckors gamla barnet:
"O du gubbe ifrån fjerran,
Du en trollkarl från Karelen!
Nu du fällt ett dårligt domslut,
Nu du lagen orätt tolkat."
Presten kristnade så barnet,
Gjorde gossen uti dopet
Till en konung öfver skogen,
Vårdare af penningholmen
Nu den gamle Wäinämöinen
Vredgades och greps af blygsel.
Qväder så för sista gången,
Och han qvad en koppar-skuta,
Qvad en båt med jernsmidt botten.
Seglar sedan genom svallet
Med sin skuta utaf koppar,
Seglar bort till högre rymder,
Färdas han till lägre himlar.
Der han stadnade med båten,
Der han fastnade med skeppet,
Lemnade dock qvar sin harpa
Och de höga runo-sånger
Till en evig fröjd för Finland.
------
Monn jag nu hör upp att qväda,
Stadnar här med mina sånger,
Eller monn först nu jag börjar?
Hundra ord än skulle finnas,
Tusen ämnen att besjunga,
Hvilka alla barn ej qväda,
Samma männer ej begripa,
Qvinnorna alls icke fatta.
Men ej ens den strida forssen
Låter allt sitt vatten rinna,
Och ej heller goda sångarn
Qväder alla sina sånger.
Många andra sorger finnas,
Sorger för den dag, som stundar;
Hungern hos mig så förtäljer:
"Nöt förutan guld ej munnen,
Slit ej utan lön din tunga,
Het för sångaren blir gommen,
Strupen torr för den som qväder,
Men ej tröttnar hörarns öra."
Dock har jag en sång nu sjungit,
Har ett qväde sammanfogat,
Qvistat träden, stakat vägen.
Här nu tar en väg sin början,
Här begynnas nya stigar
För de män, som bättre qväda,
För mer insigtsfulla skalder,
Bland den ungdom, som nu växer,
Bland det slägte, som nu uppgår.