Då jag för elfva år sedan skref mitt första arbete, kunde det
naturligtvis icke skickas ut i verlden utan förord.
Sedan dess har jag ej vågat vädja till allmänhetens tålamod, ty utan
fråga är det för mycket begärdt att en öfverseende läsare skall
sysselsätta sig icke blott med författarens verk, utan äfven med honom
sjelf. Men vid närvarande tillfälle, då några ord icke torde vara ur
vägen, ser jag mig nödsakad att ännu en gång anlita detta vädjande,
likväl med bifogad försäkran att -- derest ingen tvingande nödvändighet
inställer sig -- jag icke på ytterligare elfva år skall återkomma med
något förord.
Ett sådant löfte vill egentligen säga detsamma som att aldrig
återkomma ... ty hvilken författare skulle ej efter tjugutvå år vara så
totalt ammalmodig, att han tryggt kunde skrifva hvad som helst utan fara
att bli läst!
Men för att icke borttappa detta nu vederbörligen förordade förord, så
torde vara skäl att omnämna anledningen till detsamma.
Hvem har ej sett dessa elegant utstyrda skåderätter, som i julveckan
presentera sig i de litterära charcuterierna, hvem har ej köpt dem och
hvem har ej kastat en nyfiken blick på de grannlåter, hvarmed de äro
ornerade.
Men -- för att uttrycka oss utan bildspråk -- hvem känner ej att hvarje
liten bok, som utkommer i och för julen, måste vara "illustrerad"
med plancher! Och hvem känner ej att tillverkningen af sådana icke
hunnit synnerligen långt hos oss, en omständighet, som föranledt
våra förläggare, hvilka äro ett fiffigt slägte, att reqvirera denna
nödvändighetsvara från utlandet!
Må nu ingen rättsinnig menniska undra öfver att ett något bizarrt
förhållande härigenom uppstår!
Personalen till våra kalendrar och öfriga julböcker kommer nyskapad
och -- icke nog härmed -- äfven fullt färdigklädd från främmande land,
och för oss arme författare återstår ingenting annat än att i dessa
döda väsenden inblåsa det erforderliga lifvet samt derefter ställa dem
i möjligaste bästa harmoni sins emellan, om de än i afseende på såväl
varelse som sysselsättningar -- ty till råga på allt ha de äfven vissa
göromål för sig -- synas aldrig så oharmoniska.
Härmed tillgår sålunda:
Förläggaren, d.v.s. egaren af kropparna, vänder sig till någon
skriftställare, som han anser i stånd att åtaga sig Promethei
befattning, hvarvid han yttrar sig ungefär sålunda:
"Jag har införskrifvit några högst magnifika stålgravyrer, dem jag
önskar att få skrifvet öfver, så eller så många ark" (antalet nämnes).
"Jag har låtit borttaga den utländska underskriften och ditsatt en
svensk -- det kan bli en ledning för kapitlen, och jag är viss att då
jag vänder mig till er" (bugning å förläggarens och författarens sida),
"kan det icke bli annat än bra!"
Författaren tager nu gravyrerna och beser dem med all upptänklig
noggrannhet. Dessa liflösa figurer, dem han blifvit ombetrodd att
gifva ett slags själar, vilja ej ordna sig för honom -- han skakar på
hufvudet.
"Det är icke alls svårt!" säger förläggaren, ty såsom den der betalar,
känner naturligtvis han bättre saken, än den som tager emot hans
penningar.
För min del har jag likväl varit så öfvertygad om svårigheten i denna
art af författarskap, att jag hitintills afslagit hvarje dylikt anbud...
Men för några veckor sedan anmodade mig förläggaren af närvarande lilla
arbete att skrifva öfver fem plancher. Jag skulle som vanligt hafva
svarat nej -- händelsen fogade sig emellertid så, att förslaget kom i
ett frestelsens ögonblick, och jag svarade ja.
En fransysk författare satt en gång på gården till sitt ännu
ofullbordade hus och funderade öfver materialier till en novell,
hvilken i sin tur kunde gifva honom materialier att uppbygga den
flygel, som ständigt föresväfvade honom. Och hans bön blef hörd.
Sällan råkar väl en svensk författare ut för så stora fantasier som ett
hus med flyglar. Men han kan ändå ha sina fantasier, sina nycker, sina
stora nycker -- och undertecknad hade just nu råkat ut för en sådan.
Man inser då i hvilken grefvens stund ofvanberörde förläggare
uppenbarade sig. De små betänkligheter, som ännu qvarstodo å min sida,
försvunno helt och hållet vid den solida vältaligheten å hans -- en
vältalighet, som blef oemotståndlig, då den i perspektiv visade mig
min stora nyck tillfredsställd. Jag tyckte äfven att jag på sätt och
vis vore förpligtad att en gång skrifva i detta manér, på det att
samvetsfrid måtte förlänas åt dem af mina gode recensenter, som förut
påstått att jag för honorariets skull författar efter beställning och
tumstock, och hvilka sjelfva naturligtvis aldrig skrifva för pengar...
Men, o ve, hvad blir det af min historia på de tillmätta arken, när jag
tager bort så stort rum med förordet -- och ändå har jag icke sagt allt.
Jag satt der nu med mina plancher i hand och kunde ej begripa huru alla
dessa skilda partier skulle sammanföras till någon helhet.
Må läsaren afgöra ... en ung flicka, tydligen ett armodets barn, som
nyss badat sina fötter ... en jagt, der tvenne harar och tre personer
uppträda på scenen ... ett fiskparti, n:o 1: herrskap ... ett annat
dito, mindre förnämt ... och slutligen en fånge i en ruin med ett helt
sällskap utanför fång-gluggen ... sannerligen tror jag icke att jag
måste hafva öfvergifvit alltsammans, derest icke fruntimret på första
fiskartaflan (den ståtliga frun med parasollen) erinrat mig om ett af
dessa egna besök, hvarmed jag och förmodligen äfven andra författare
understundom hugnas.
Ifrågavarande besök hos mig var af en medelålders dam, hvilken, sedan
tillbörliga helsningar blifvit vexlade, helt naivt öppnade samtalet med
följande fråga:
"Jag skulle ödmjukast höra åt hur mycket det kostar att få beställa
mina lefnadsöden -- jag vill ändtligen ge ut dem på trycket."
Alltid "beställningar"!
Men hvad den originella fruns vidkom, måste jag beklagligtvis afsäga
mig den, ett missöde, det hon likväl icke lade värre vid sig än att hon
liberalt skänkte mig sina muntliga lefnadsöden, i förhoppning att --
såsom hon sade -- de ändå någon gång kunde komma fram.
Dessa så kallade öden voro emellertid icke särdeles märkliga: ett
tidigt giftermål med en gammal man, som skänkt henne rikedom och
lycka ... ett sednare giftermål med en ung man, den der uppgrumlat
hennes "fridskällor" ... slutligen en stor makalös chikan, för hvilken
hon varit ett mål, hon, dygden sjelf ... men så hade hon ock efter
denna "grufliga" tilldragelse vederbörligen hållit sin man -- den
sednare, förstås -- i korta tyglar.
Midt under farten af sina eviga "jag och Fabian" och "Fabian och jag"
lät hon här och der framskymta några bipersoner boende i "dalen" --
dalen hade tydligen gjort henne stor förtret och förekom alltjemt i
historien, hvilken äfven omrörde en systerson, som otvifvelaktigt
skulle hafva rättfärdigat allt hvad han lofvat, derest icke den dumma
dalen funnits.
Intill närvarande stund, då frun på ena fisk-planchen erinrade mig om
frun, som ville beställa sina lefnadsöden och hvilken också mycket
ordade om jagt och fiske, hade jag totalt bortglömt hela berättelsen.
Men nu syntes mig att den värda damen och hennes bipersoner -- blott
med den förändring att hon sjelf trädde i skuggan för dessa -- rätt väl
kunde afhjelpa den förlägenhet, hvaruti jag befann mig i afseende på
min tillärnade bok.
* * * * *
Efter denna redogörelse skyndar jag att begagna den tid, som herrar
_Östlund & Berling_ -- mina för närvarande ende förläggare -- artigt
tilldelat mig. Det är nemligen till märkandes att herr _Rylander_ af
dem _lånat_ undertecknad, som han förbundit sig att med görligaste
första återställa ... och man dömme huruvida detta är nödigt, då samma
undertecknad på nyåret skall ha äran att från de förstnämdes officin
utsända en roman "i tre delar", likväl -- utan förord.
Stockholm i September 1849.
Emilie Carlén.