De svarta skogarna mumla
som psalmsång kring fädernas lutande kors,
och dovt som en vakande humla
bak åsarna tonar Avesta fors.
Än vindspelet knarrar vid gruvan, 5
och släggorna picka på hällarnas järn,
men spoven sover på tuvan,
och änderna vila på vilande tjärn.
Nu ville jag girigt samla
all nejdens drömmande fägring och sång 10
och minnena, unga och gamla,
som sjunga i natt liksom livet en gång,
nu ville jag dofterna fånga,
som välla ur vårnattens jäsande brygd,
och föra dig med på min långa, 15
min ovissa väg, du min Folkarebygd.
Jag går mellan lärkors nästen,
jag följer din ström, som i saktmod och ro
går fram mellan klippornas fästen
och sandiga brinkar, där svalorna bo. 20
Frid hägnar de vänliga Dalar,
men stenen står hög vid Brunnbäcks älv
och stolt i sin stumhet talar
om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.