En svensk litteraturforskare inleder en uppsats om _Karlfeldt_ med
följande ord:
"Skulle våra stora hädangångna skalder från Elysiums svenska Parnass
lyssna till den sång och den berättelse, som diktas i våra dagars
Sverge, och se hän till de män, som här utöva skaldens och siarens kall,
för att kora sig var sin gunstling, hur utfölle då deras val? Låt oss
gissa! Bellman valde naturligtvis Fröding, Almqvist samlade kring sig
Strindberg, Hallström och Selma Lagerlöf, Leopold sökte kanske opp
Wirsén, Stagnelius, Levertin. Och mot Karlfeldt sträckte förvisso den
gamle Georg Stiernhielm sin famn till välkomma."
Och han tillägger:
"Naturligtvis skulle redan landsmanskapet göra vår skaldekonsts fader
benägen för den som förklarat:
Min sångmö är icke av Pinden,
hon är av Pungmakarbo,
och som frågat:
Vi kryddas poeter med lager?
Har icke all Dalarnas vår
en kvist i sin svalare dager
till krans för en sångares hår?"
Men det är ej blott landsmanskapet, som förenar de båda. Mer än ett
lynnesdrag finna vi för dem gemensamt och liksom Stiernhielms har
Karlfeldts dikt sina rötter i Dalarnas jord. I hemgården på Dalälvens
strand ha hans förfäder bott i ett par hundra år, han är direkt utgången
av bondestam och har i blodet liksom i sitt tal en mängd
föreställningssätt och betraktelser, som äro oss andra okända och
främmande. Av landskapets skiftande skönhet och stämningsfullhet väcks
hans lust att sjunga och skildra. Han har noga reda på väderlekens
alla företeelser, årstidernas skiften, örternas namn och egenskaper,
höst- och vårstormarnas många olika genljud i vildmarken. Han hyllar
gammaldags tro och heder, den trygga och oförfärade manligheten,
kraftkänslan och livsglädjen.
Hans manliga, fasta väsen avspeglas i hans dikters strama form. Hans
vers är mönstergill, med konstfull strofbyggnad och rimflätning, rik
ljudharmoni och mästerligt ordval.
Karlfeldt föddes den 20 juli 1864 i Folkärna socken i sydligaste
Dalarna. Efter avslutade skolstudier i Västerås blev han 1885 student i
Uppsala och avlade där filosofie licentiatexamen år 1898. Efter att
några år hava tjänstgjort vid kungliga biblioteket utnämndes han 1903
till bibliotekarie vid lantbruksakademien. Efter sitt inval i svenska
akademien år 1904 har han utsetts till akademiens ständige sekreterare.
Hans utgivna diktsamlingar äro _Vildmarks- och kärleksvisor_ (1895),
_Fridolins visor_ (1898), _Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim_
(1901) samt _Flora och Pomona_ (1906).