_Oskar Levertin_ föddes 1862. Föräldrarna, som härstammade från en
gammal från Holland i slutet av sjuttonhundratalet inflyttad judesläkt,
[according to David Edström, the sculptor, related to Levertin by
marriage, the family were originally Spanish Jews.] voro bosatta i
Stockholm, där fadern innehade en konsthandel. Gossen erhöll en vårdad
uppfostran såväl i det fint bildade hemmet som i det gamla ansedda Klara
elementarläroverk, där han år 1881 avlade studentexamen. I skolan hade
han särskilt utmärkt sig för sin stilistiska förmåga. Vid universitetet
studerade han förnämligast litteraturhistoria, grekiska och romanska
språk. Sin filosofie doktorsgrad förvärvade han sig 1887, och två år
därefter utnämndes han till docent i litteraturhistoria. År 1899
kallades han till professor vid Stockholms högskola, en befattning som
han innehade till sin död 1906.
Dessa data bilda ramen till ett liv, som mer än de flestas är fyllt av
starka motsatser mellan sorg och glädje, ångest och hopp. Hans väg låg
icke så jämn och fri, som man vore benägen att tro, när man blott tänker
på hans regelbundna befordran och på den hyllning, som kom honom såsom
skald till del. Tidigt yppade sig hos honom ett svårt bröstlidande, och
åtminstone två gånger var han av läkarna dödsdömd. En brådstörtad sejour
ena gången vid Rivieran (1881--82), andra gången vid alpkurorten Davos
(1889--90) synes hava varit det enda, som räddade hans liv. Hans ungdoms
älskade, med vilken han 1887 ingått giftermål, bortrycktes hastigt och
oväntat efter endast två års äktenskap av sällspord lycka.--Döden
kastade sålunda tidigt sin skugga över hans väg, och ensamhetskänslan
omfamnade honom tidtals i hela sitt mörker.--Därtill kommo väl också
slitningar av annan art. Genast vid sitt första framträdande såsom
författare (1883) hade han helt och odelat anslutit sig till "det unga
Sverge", som den realistiska diktningens anhängare kallades; han drogs
dit både av sin frihetskänsla och av sin pessimism. Men hans i grunden
romantiska sinne, hans känsloglöd och mystiska läggning och icke minst
hans av omfattande historiska studier fostrade hänförelse för svunna
tider drev honom så småningom allt längre bort från det litterära parti,
i vars främsta led han en gång ställt sig--en utveckling för vilken han
fick lida mycken bitter och oförstående kritik.
Ej underligt då, att Levertin har blivit företrädesvis de trånsjuka
drömmarnas, vemodets, dödsångestens och den heta lidelsens skald. Såsom
sådan har han skapat sig en helt ny stil, smidig, glänsande och färgrik,
och "drömt in sina stämningar i en rikt smyckad form, som bländade och
fängslade med sin konstnärliga och insiktsfulla bearbetning."
Utom såsom diktare har Levertin gjort sig ett namn som grundlig
vetenskaplig forskare och som briljant essayist på litteraturhistoriens
och konsthistoriens område.