När George Eliot 1880 aflidit, lästes i den stora engelska tidskriften
Athenaeum följande omdöme om den ryktbara författarinnan: »Då detta
skrifves under känslan af den så nyligen lidna förlusten, är det
omöjligt att glömma, för en som personligen kände henne, att hon själf
var det största af sina värk. Genom sina egna ansträngningar blef hon
sannolikt den mest upplysta kvinna under detta sekel. Hon medförde
till konstens område ett större mått kunskaper än någon af hennes
föregångare, möjligen med undantag af Goethe. Hon icke blott egde
en ofantlig språkkännedom, i det hon behärskade franska, tyska och
italienska, samt kände latin, grekiska, spanska och hebreiska, hon egde
äfven djupa, naturvetenskapliga och filosofiska kunskaper, var mycket
beläst i historie, likasom hennes arbeten ock vittna, om insikter i
musik och bildande konst. Om man till allt detta lägger en djup fond
af sympati och en observationens skärpa, som sällan haft sin like, kan
man få någon aning om, hvilken rik natur just blifvit tagen från oss.
Hon kunde skapa sådana karaktärer som Maggie Tulliver, Dorothea Brooke,
Mary Garth och Gwendolen Harleth, Fedalma och Romola, emedan hennes
egen natur var besläktad med deras. Hon har gjort mycket för kvinnans
sak genom hvad hon lärt, men hon har gjort mest genom att visa världen,
hvad en kvinna värkligen förmår uträtta.»
Oaktadt redan mera än ett årtionde förflutit sedan George Eliots död,
har på svenska icke utkommit någon fullständig lefnadsteckning af
denna vårt århundrades största författarinna. Jag har därför känt mig
manad att försöka teckna hennes bild, sådan den framträder i hennes
diktning och hennes bref samt tillika framställa denna diktning som
delvis representativ för naturalismen i England. Tiden härtill synes
mig så mycket mera inne, som nya strömningar göra sig gällande inom
literaturen och konsten, och man i en öfvergångstid mera än eljes är
benägen att förbise det närmast föregående. Äfven den omständigheten är
beaktansvärd, att medan vi hos oss känna till arbeten af jämförelsevis
obetydliga franska författare och dessa tagas som måttstock för de
resultat naturalismen uppnått, är man obekant med mästervärk, sådana
som Adam Bede, The Mill on the Floss och Silas Marner, i hvilka den
engelska naturalisten visar att naturalismen icke, såsom många af dess
vedersakare velat påstå, utesluter en hel, genomförd lifsåskådning.
För upplysningar, som jag vid utarbetande af denna studie varit i behof
af, har jag att erkänna min tacksamhet för meddelanden af Mr. J.W.
Cross, Professorn vid Londons universitet James Sully och Mr. J. Jacobs.