ESTER BLENDA NORDSTRÖM
KÅTORNAS FOLK
ESTER BLENDA NORDSTRÖM
KÅTORNAS FOLK
ANDRA UPPLAGAN
STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG
ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEB.
STOCKHOLM
1916
TILL
HJALMAR LUNDBOHM
LAPPARNAS TILLIT OCH VÄN
Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner
och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som
åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider -- alla jordens
skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens
jättekonsert. Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln
komma yrande och svepa sig om oss, där vi vandra -- några små människor
och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende -- virvla, bita, tränga
sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bure, ta andan
från en, tvinga en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg
man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer, girigt och obarmhärtigt
som om misskund ej funnes i världen. Det rinner våt smält snö utefter
bröst och rygg, den fryser till is så man går med ett knastrande, kallt
pansar omkring sig, och inombords är det visst också is fast det känns
som drucke man flytande eld, när den dödskalla luften rinner genom
strupen. Dödskallt är allt. Det är som om jorden dött, som om glädjen
dött, som om allt levande dött, som om det i hela vida världen ej funnes
flera människor än vi, ej flera djur än de renar och hundar, som
mödosamt stappla framåt mot stormen. Det blygrå nattljuset är dött, våra
egna kroppar äro döda och kalla och röra sig som marionetter i vars
trådar en grym hand drar: ett steg framåt med höger fot, ett steg med
vänster, ett steg med höger -- -- -- Och för varje gång har man att dra
foten upp ur djup snö, som tynger och suger.
-- Hur länge, tänker jag och sveper schalen bättre om huvudet med valna
händer. Hur länge! Ska vi gå till domedags klockor ringa eller tills vi
stupa och dö av trötthet?
Men ingen svarar, och hade jag också skrikit ut frågan med mina lungors
hela kraft, hade ljudet av min röst drunknat och blivit borta i stormens
vrål, ej hunnit ens halvvägs fram till ledaren av raiden framför min. I
åtta timmar ha vi gått nu. Utan vila och utan rast, likt förtappade
själar som dömts att irra utan ro i de dödas vita land -- framåt bara!
Med ett liktågs stillhet skrida vi, stegen måste rättas efter renarnas
tramp, och så trötta som de stackars djuren äro, dra de inte de tunga
pulkorna mer än steg för steg. Och ändå flämta deras sidor, mularna stå
öppna, tungan hänger ute, och huvudet böjs så djupt mot marken som
tömmen tillåter.
Varje ren är bunden vid pulkan framför med en kort lädertöm som knutits
kring halsen och en sådan rad på åtta till tio pulkor kallas raid. Varje
raid har sin ledare, som står i ansvar för, att allting går rätt och
riktigt till: att alla pulkorna äro med och inga djur slitit sig lösa,
att alla dragremmar äro i ordentligt skick, att alla renar dra
samvetsgrant och inte låta kamraten före i ledet släpa på mer än vad
honom tillkommer, att inga pulkor välta vid någon tvär vändning, att
allt överhuvudtaget fungerar som det ska. I vackert och klart väder är
det lätt nog, man vänder sig om emellanåt och kastar en blick utefter
raiden, märker genast om något är i olag och ställer allt till rätta.
Men nu -- i denna storm! Man förmår knappt urskilja renen bakom sig, får
inte släppa pulkan framför ur sikte -- det kan vara detsamma som döden,
ty spåren sopas igen på ett ögonblick, och den tomma grå värld man
vandrar framåt i har ingen barmhärtighet med vilsna människor. Med jämna
mellanrum stannar pulkan framför, men de ögon man följer den med ha
nästan slutat att se, så trötta och svidande äro de och ibland märker
man inte ens att pulkan står stilla, förrän man stupar över den. Då har
förste raidledaren stannat och hela det långa, långa bandet av pulkor
och dragare stanna en minut för att varje ledare ska kunna inspektera.
Renarna sjunka ned på snön eller stå som de stannat, med utspärrade ben
och hängande huvud, och innan allt på nytt är redo till marsch måste de
trötta sparkas upp på benen. Så går det igen! Spöklikt, flämtande,
ljudlöst.
-- Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot
stormen. Ska aldrig renarna stupa!
Ty det är efter renarnas krafter varje flyttnings längd bestämmes.
Människorna betyda ingenting -- det är brått när man går mot sommar och
sol och grönt bete åt dem, som ge en liv, föda och tillvaro, det är
brått, när solen skiner varm bortanför fjällen och när där borta vinkar
all den härlighet som de vårsvaga djuren behöva. Det är brått när
fattigdomen kommer skrämmande nära och man vet, att bara man är bakom de
vita fjällkammarna där västerut så väntar vila och lugn och gott bete.
Hur skulle man väl då ha tid att tänka på sig själv, på om ens egen usla
kropp blir trött och tung och kall -- framåt bara!
Men det börjar lida mot slutet av renarnas krafter också. Två ha redan
fallit i min raid, men tvingats upp igen. I raiden framför föll nyss en,
och på de sträckta halsarna och den häftiga flämtningen syns det, att
det snart är slut på styrkan hos dem allesammans. De gå så länge de
kunna hålla sig på benen, när de inte orka mer störta de, sjunka ned
utan ett ljud. Först på knä, men ryckas så med av pulkan framför, falla
på sidan och släpa vidare som ett dött ting, som den dragrem de äro
bundna vid, med sin egen pulkas hela tyngd efter. Det är som om de
skulle slitas mitt itu inför ens ögon och man ser deras stora svarta
ögon rulla i vånda. Den dubbla bördan blir för tung för renen framför --
han faller, lika tyst och lika stilla. Först på knä, så stramas tömmen
om halsen allt hårdare, nacken sträckes tills den är bristfärdig och tum
för tum töjs den smärta fina kroppen ut till onaturlig längd och släpas
framåt. Renarna framför stanna eller falla, beroende på hur trötta de
äro, och ledaren kommer för att se vad som står på. Med ett ryck dras
den tunga pulkan fram, och när dragremmen på det viset blivit mindre
spänd tvingas det utmattade djuret på benen igen med sparkar och
vredgade rop. Sparkarna ta väl inte så hårt, ty skon är av mjuk päls och
den nakna foten inuti stoppad i tjockt hö, men för den som aldrig sett
det förr är det en syn, som är svår att uthärda. Men det måste väl så
vara, med bedjande ord och vänliga smekningar rör man inte ett renhjärta
och snart tänker man inte längre på om det är grymt eller orätt, gör
själv detsamma utan att blinka -- nerverna slipas bort rätt fort, och
djurskyddshjärtat också, när det gäller livet. Och så fort alla dragare
stå på sina ben igen, ofta skälvande och segnfärdiga, går marschen som
förut.
Ögonen äro blinda och värkande av snö och storm, fötterna äro som
blyklumpar, händerna ömma av köld fastän de äro stuckna i pälsvantar
stoppade med hö, ansiktet är som is, ej längre känsligt för vinden, och
när jag tar mig över kinden, där det förnims som en lätt klåda, blir den
vita vanten röd av blod. Utan att jag märkt det har väl mitt ansikte
kommit emot något vasst föremål -- kanske ett renhorn vid arbetet att få
upp ett störtat djur -- och jag har ett djupt sår alldeles under ögat.
Jag önskar jag finge göra som renarna, sjunka ned på snön bara ett par
minuter och borra ansiktet mot bröstet så jag kunde andas ett par djupa
varma andetag och inte ständigt denna våta isluft, som kommer lungorna
att kännas som ville de springa i stycken. Det vore nog döden, men
kanske en ljuv död -- jag vet inte.
Nu stannar raiden framför igen, jag hör ett svagt barnskrik mitt i
stormens gny, hör Gates milda, lugnande röst och ser Heikka, hennes man,
komma som en grå skugga ut ur ett snömoln.
-- Dä litt kvile no! säger han på sin lustiga lappnorska och småler
uppmuntrande mot mig. Inte lång stunn men lite. Je ser åt herkarna dina,
sätt dej å kvil. Du ä nok trött stakkel -- sånt stygvejr har je aller
sitt förr. Nog fick du då väre med på lappflytt!
Han slukas upp av en tjutande vindil, och jag går upp till Gate, som har
en lång och svår raid att leda med många halvtama djur i, som i början
höllo på att gå från vettet av förskräckelse och ursinne. Nu ligga de
som döda på snön med stela svarta ögon, och inte ens de gnällande
hundarna som traska omkring i tröstlös rådvillhet kunna förmå dem att
göra en rörelse av skrämsel.
När jag kommer upp till Gate ligger hon på knä framför den första
pulkan, och i den rasande stormen och vinande snön har hon bröstet bart
och ger di åt en rödnäst, hungrig liten krabat, som äter så det klunkar
i halsen och inte låter köld och snö bekomma sig det minsta, där hon
ligger varmt instoppad bland lena fällar. Gate vänder på huvudet och ler
sitt blida leende mot mig, men hennes ögon äro trötta och jag ser att
handen skälver som lyfter pälsen åt sidan över bröstet.
-- Ska vi gå länge till, Gate, frågar jag, eller är det slut snart?
-- Jag vet inte. Här finns ingen mat för herkarna, men kanske vi stanna
lite i en kåta här borta. Jag vet inte, fråga manfolken.
Jag vänder nedåt min raid igen för att fråga Heikka, men hinner aldrig
längre än till första pulkan. Där snubblar jag över en snödriva och
faller -- -- -- Det är mjukt och skönt att vila i snö, när man är mycket
trött, sömnen kommer varm och stilla, man känner inte stormen, inte de
vassa isiga snömolnen piska mot ansiktet; man drömmer om röda eldar och
varma solar, om strålande sommar och grönt gräs, man minns inte längre
att det väntar långa, vita, stormiga slätter och en vandring utan slut
på stelfrusna, dödströtta fötter, känner bara i dvala hur allt blir
lugnt och varmt och ljuvt -- hur -- -- --
Ett ryck i armen väcker mig till hälften och jag känner, ännu i drömmen,
hur något hårt glider genom mina fingrar -- så hör jag ett svagt
hundskall, tramp och flåsande intill mig, och spritter upp i ångest.
Raiden går igen, det var pulkan jag gripit om i fallet, som jag kände
glida ur min hand, och medan ångesten för mitt liv hugger i hjärtat
springer jag upp och efter raiden, som försvunnit i snöyran. Den sista
renens klocka klingar som ur ett oändligt fjärran och på domnade fötter
gör jag ett försök att springa. Det är timmar som gå, tycker jag, innan
jag skymtar en grå liten pulka framför mig -- kanske är det bara
sekunder, men så fyllda av ensamhet och pina, att jag ej kan mäta dem
efter klocka. Och så är jag åter hos min tåliga, vita ren, som ensam
skött mina plikter, lägger åter tömmen över axeln och håller mig så nära
Gates sista pulka, att jag nästan snubblar över den.
* * * * *
Ännu en timme går färden, medan stormen blir allt mer svindlande, allt
mer ursinnig -- och så stanna vi igen. Mellan de yrande snöbyarna
skymtar jag en svart liten kåta och vet, att därinne väntar livets
härlighet i form av kaffe, värme och mjuka fällar. Så binder jag tömmen
i pulkans framstam och traskar upp till den främsta raiden, där
"gamlingen" och "gamlan" stå inbegripna i en livlig konversation om en
störtad ren, som i fallet brutit sitt horn, så att hela huvudet är en
enda blodig massa. Gamlingen är några och sjuttio år, distriktets
rikaste lapp och stolt, som den enväldige konung han är. Det är han, som
bestämmer över allt, han som befaller uppbrott och vila, han som leder
vägen genom snö och storm, han som härskar över byns innevånare. Byn
består av fyra rika familjer: hans gifta döttrar och söner. Nikke heter
han. Och om Nikke säger: i kväll flyttar vi! så flyttas det på kvällen
om det så regnade spik från himlen. Och om Nikke säger: i dag ska
herkarna hämtas och föras i gärdet och skiljas! så lägga hans stolta och
vackra söner utan ett ord, som små lydiga barn, lasson om axeln, spänna
skidorna på och ränna ut att söka renarna, som ibland kunna ha gått
miltals bort. Och det kan hända, att Nikke själv går med, den stoltaste
bland dem alla -- med lasson om axeln och mössan på sned med den väldiga
tovsen gungande över örat. Hans gång är smidig och lätt, hans kolt är
lika kokett kort och vid, som hos den yngste lappadonis, hans bälte är
brett och späckat med silverknappar och hans hår fladdrar gråsvart och
lockigt och långt. Hans lasso susar lika vinande snabbt som de ungas och
träffar det utsedda offret lika säkert -- den starkaste renoxe kan inte
fälla honom och den skyggaste vaja måste följa, när hans lasso snärjer.
Och "gamlan"! Hon är åttiotvå år och gift med Nikke. Hon är liten och
skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och händer som
likna små fågelklor. Men i det vissna ansiktet lysa ögonen unga med en
skrattande glans, och mössans rand går brokig och glad över den fårade
pannan. Den svarta pälsen är vid och mjuk och dragen så smal om livet
som nånsin på den mest välvuxna tjuguårstös, och de spensliga, fina
benen, klädda i tätt åtsittande renhudsdamasker (säpäkkee), äro lindade
så hårt med band vid anklarna, att det är ett under, att de inte gå rätt
av. Banden äro granna och röda, på fötterna har hon vita små pälsskor,
och hennes gång är så trippande och lätt som om hon knappt trampade på
snön. Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och när jag
ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes små dockfötter och de smala
benen kan jag inte återhålla en fråga:
-- Du är väl trött nu, Elle?
-- Trött! Hon ser på mig med klara ögon, som blinka mot snöyran, snyter
sig kraftigt i sin lilla fågelklohand och tittar igen. Så skrattar hon
med sin tandlösa mund och ser så lustigt barnslig ut i detsamma -- och
så säger hon föraktfullt: Så gammal är jag väl ändå inte!
Med nästan skräckblandad vördnad ser jag hur hon trippar upp mot kåtan,
lyfter undan dörren och stiger över den höga tröskeln med ett raskt
steg. Ett ögonblick kämpar hon med stormen, som vill riva dörren från
henne, segrar och lägger den på sin plats igen med ett vant grepp och en
liten bestämd smäll. Men när jag kommer in sitter hon hopsjunken framför
elden med ögon som på en gång blivit gamla, det skälver litet kring
munnen och huvudet har sjunkit ned på bröstet och bärs inte längre så
karskt och högt på den tunna bruna halsen. Du är nog trött ändå, lilla
gammelmor! tänker jag för mig själv. Det är inte gott att vandra genom
snö och storm på de små fina fötterna, som ha trampat fjällens vita snö
och myrarnas mjuka tuvor nu snart hundra år. Du har rätt att låta
huvudet sjunka, när du tror ingen ser dig, du har rätt att sucka tungt
och djupt, när du tror ingen hör dig -- för vi veta ändå, att när
uppbrottets timme slår igen är du den första, som är färdig, är du den
första, som lägger tömmen över axeln och trippar mot vår och sommar med
huvudet högt, kolten i svaj och ögonen unga på nytt. Lilla gammelmor!
Det är varmt och lugnt och ljuvligt härinne. Elden brinner het och röd
och luktar av färskt björkris, kaffepannan hänger på och de två gamla,
som bo i kåtan, prata vänligt och frågvist om alla små detaljer, som
möjligen ha hänt eller kunna hänt på vägen. De ha varit ett par dagar
före oss på flyttningen och slagit läger här för att låta renarna vila
och beta -- egentligen skulle de gått en halv mil till, men herkarna
orkade inte. Gud välsigne kräken! tänker jag och kryper ännu närmare
elden med en känsla av dåsigt välbehag. Vi äro inne allesammans nu, och
en efter en komma också hundarna smygande med rädda ögon och svansarna
mellan benen. Snart är kåtan så full av människor och djur, att det
nästan är trängsel och snön smälter i floder från våra pälser, säpäkke
och skor. Kvinnornas genomvåta schalar hängas till tork, de som blivit
alltför våta om fötterna lossa skorna och breda höet framför elden,
kaffet kokar och pratet är i gång. Det stormar, så kåtan darrar och
gungar, och tältduken klapprar mot stängerna, som skulle den slås mitt
itu, dörrens ribbor dunka -- ibland flyger den upp och kastas åt sidan
och himmelens alla vilda vindar rusa in så gnistorna dansa kring
väggarna och röken gör en blind. Till slut bindes den fast med en rem,
och det blir en smula lugnare.
Jag sitter och ser på ringen kring elden, en ring av mörkhyade kvinnor
och män klädda i djurhudar från huvud till fot med flammande fantastiska
färger till inslag i sömmar och band. Rött och gult och kornblått --
tofsarna på männens mössor äro som stora röda blommor, som sommarens
lysande pioner, kvinnornas granna luvor rama in deras fina ansikten i en
jämn, vacker oval och de fulländat ädla, svagt bruna händerna röras med
förnäm och säker grandezza, snabbt utan brådska. De två som äga kåtan
äro gamla som Metusalem och fattigt klädda -- allt vittnar om armod
förresten -- de få, skabbiga fällarna, bohaget, kåtaduken. Men kaffet är
gott och starkt och de två kopparna, det enda av porslin som ett
lapphushåll äger, vandra från mun till mun så fort de hinna tömmas.
Konversationen löper lika snabbt och lätt, det skrattas och pratas
precis som om storm och vedermödor inte funnes till, som om det ännu ej
väntade oss oändliga, vida slätter att vandra över innan vilans timme
äntligen ingår på allvar. Jag hör rösterna allt längre bort, ser elden
som genom en dimma, känner bara hur kaffet värmer och mättar, lutar mig
tillbaka mot fällarna och somnar med min svidande kind mot en hunds våta
rygg.
* * * * *
-- En halvmil till bara! säger Gate tröstande när hon väcker mig, efter
en halvtimme. Och våt och huttrande snubblar jag ut till vandringen och
kylan igen, ännu med sömnen i ögonen och kåtans värme i minnet. Stormen
och snön vräka sig över oss, ännu vildare än förr, slita och brusa som
om njutningen att plåga oss vore dubbelt stor efter den lilla stund vi
gömt oss undan, och det är med knapp nöd vi kunna hålla oss uppe på
benen fastän vi pressa hela tyngden av våra kroppar mot orkanens tryck.
Sakta, sakta sätta raiderna i gång, mödosamt ta renarna ut stegen, kallt
och vått rinner isvattnet nedför rygg och bröst igen. Några av småbarnen
vakna och skrika ur fällarnas djup, en hundvalp gnyr ömkligt och
hjärtskärande, och jag vandrar framåt som i dröm -- en sådan dröm som
man kan vakna vid ibland i kväljande ångest: man går och går och tar ut
stegen det längsta man kan i pinande brådska, men kommer ändå inte ur
stället. Det här är verklighet, man vaknar inte, man tar ut stegen och
flyttar fötterna rastlöst, men det är som stode man evigt stilla på
samma punkt i det oformliga, öde grå som böljar runt omkring.
En halvmil bara! Men så lång och tung, att jag börjar tro vi gått vilse
och aldrig skall komma till raststället vid trädgränsen, där de sista
låga små björkarna stå innan fjällens eviga snö dödar allt som vill växa
och leva. Men den har ändå ett slut, och när jag ser Gates raid vika ur
spåret och sluta upp tätt bredvid den föregående vet jag, att stunden
äntligen är kommen, viker själv åt sidan och leder mina renar jämsides
med hennes. Snart stå alla raiderna samlade i bredd -- elva stycken, men
man ser inte mer än de allra närmaste för snön. Och nu börjas arbetet
med frånspänning, uppsnöring av de pulkor där det nödvändigaste
husgerådet är inpackat, kåtans uppsättning, vedhuggning och en massa
göromål, som äro oundgängligen nödvändiga, när ett hem skall resas i
vildmarken. Göromål, som även i vanliga fall äro mödosamma och ta lång
tid, men som nu i denna rasande storm fordra dubbla krafter och mer än
dubbel tid. Det går fubbligt och långsamt bara att lossa selarna med
valna och svullna fingrar, när renarna sparka av otålighet och rasa och
stånga så fort man kommer i deras närhet -- de vädra föda och frihet,
och så fort de blivit lösa störta de sig över skaren med ivriga, hårda
klövar, som snart tränga igenom den frasande skorpan och sparka snön i
yrande moln från laven. De, som orka. Men det är många av dem, de mera
nytämjda och ovana, som knappast orka stappla ett par steg från pulkan,
förrän de sjunka ned och ligga som en grå, livlös massa den snön
småningom täcker. De starka, de arbeta och skrapa, stå snart som i en
grotta djupt nere under skaren, så man endast ser deras mörka ryggar och
framsträckta huvuden med mular, som snappa laven snabbt och ivrigt.
I detta herrans väder kan det inte bli tanke på att resa mer än en kåta,
och man får vara glad om man lyckas få upp den. Annars har varje familj
sin egen och isäntä -- d. ä. husfadern -- tar genast itu med
resningsarbete så fort raiderna stannat. Nu arbeta alla på att få en
kåta upp så fort som möjligt, männen söka fram sina snöskovlar och gå
till verket med en iver, som tycks vara alldeles oförminskad av de
tretton timmarnas vandring. En stor del av arbetet är redan undangjord
av renarna, som skrapat bar en tillräckligt stor del av marken, den
behöver bara jämnas ut en smula. Förresten är det inte lönt ens, så som
snön vräker ned, fram med stängerna bara så det går fort. Under tiden ha
kvinnorna snört upp husgerådspulkorna, tagit reda på sina yxor, och
skida inåt den låga lilla skogen efter ved. Det är alltid kvinnfolkens
göra att förse hushållet med ved, och det är minsann varken ett lätt
eller litet arbete, när elden ska brinna från morgon till kväll utan
avbrott. Men aldrig hör man dem knota, de tänka inte en gång på att det
kan vara annorlunda -- det har så varit sedan urminnes tider: männen
sköta renarna och kvinnorna sköta hemmet med allt vad därtill hör. Och
vedhuggningen går med fart och kraft, yxan svingas så det viner och den
blanka eggen träffar så precis där den ska, att det är ett under.
Jag sitter på en pulka med händerna under den korslagda röda
ytterschalen och ser hur arbetet skrider. Ved kan jag inte hugga ännu,
har inte hunnit lära mig det, och något annat är det väl inte att göra
för tillfället. Så jag sitter overksam med ryggen mot orkanen och ögonen
på männen, som just börjat resa kåtastängerna. Snart står skelettet
svart och fast med stormstöd ställda inuti till skydd mot orkanen, och
nog måste himlarnas herre ta till sina allra hårdaste väder om något ska
kunna rubbas i den luftiga byggnaden, som ser så bräcklig ut, men är så
stadig. Nu ser jag hur Nikke och Heikka veckla ut kåtadukens ena halva
och med slött intresse väntar jag vad de brusande vindarna ska ta sig
till med den. Ratsch! -- där viner den ur deras händer som en väldig
svart fana och smäller i trots. En gång till -- där ligger den nu på
kåtastängerna, pressad tätt intill dem, och vana fingrar fästa den hårt
och tvinga den fast. Men det står en smattrande dans på de sneda, svarta
stängerna, och emellanåt river sig en flik lös och klatschar
triumferande i stormen, tills den fångas och fjättras igen. Den andra
halvan bråkar inte alls, fladdrar bara helt lugnt i lä och låter sig
tvingas utan motspänstighet.
Det känns skyddat och hemlikt inne, fastän detta "inne" ännu ingenting
är annat än en tom vit snöfläck med sotiga vadmalsmattor omkring. Men
snart kommer riset och gör det vita brunt, så kommer veden i mitten och
ur den en tjock blå rök som så småningom förtunnas och färgas orangeröd
av flammorna, så kommer järnkättingen och vattenkitteln där snön smälter
och fräser, så kommer kaffepannan och så komma fällarna -- och allra
sist barnen, yrvakna och frusna. De minsta grymta och smågnälla i
komsins djup, de större krypa så långt intill elden de våga, utan att
bränna pälsarna, och med ivriga ögon vakta de kaffepannan, som börjar
ryka lovande ur pipen. Vi äro inne allesammans nu -- hemma! Aldrig har
jag känt och förstått det ordet som nu, efter den vandringen, efter den
stormen med den värkande tröttheten i kroppen. Utanför de tunna
tygväggarna dånar orkanen, leker och drar i dem så de äro bristfärdiga,
genom räppen virvlar snön ned på oss, och röken kommer ögonen att tåras
och värka -- utanför är tomma, vita slätter, utan gräns och utan slut.
De vänta oss, vi skola vandra över dem med tusen och åter tusen steg
innan den långa, lugna sommarvilan ingår -- men vad bry oss väl de! Vad
bryr oss väl hela världen! Ty där den egna kåtan reses, där har lappen
sitt hem och där känner man all hemmets härliga lugn och trygghet, om
solen skiner eller orkaner rasa.
Jag är så upptagen av förunderligheten i denna känsla här mitt bland
fjällens främmande vithet, att jag knappt märker den kaffekopp som
räckes mig. Men efter fyra koppar ser jag klart och vaket igen, ser hur
Elle somnat med hundvalpen i knät och händerna knäppta kring hans mjuka
lilla ulltuss till kropp, ser hur Gate ammar den rödnästa lilla
lappjäntan, hur Heikka tänder sin pipa, hur Pete spottar en tobaksstråle
in i elden, hur Nikko vänder sitt våta skohö, hur -- -- --
Mer minns jag inte, vet bara, som i en dröm, att en varsam hand löser
bältet kring mitt liv, att samma varsamma hand skjuter en mjuk kudde
under mitt huvud och breder en len fäll över mig. Sen vet jag inte mer,
kryper bara ihop i värmen och suckar av välbehag, hör rösterna som från
en annan värld, småler litet åt stormen, som inte kan göra mig något ont
längre. Och min sista medvetna tanke är: i dag är det första maj!
Det är afton, när jag vaknar igen -- det var morgon, när jag somnade;
hela den långa natten hade vandringen gått och mina ben kännas ännu som
blyklumpar av trötthet. I halvslummer hör jag hur stormen rasar lika
vilt, lika brakande ursinnig och hur duken klapprar och slår. Annars
hörs inte ett ljud, och när jag sticker huvudet ur sovsäcken ser jag
bara ett vitt kaos av mjuka snökullar runt den tomma och kalla härden.
Den enda levande varelse utom jag själv tycks vara en svart hund, som
med dystert klippande öron och i tungsinta betraktelser sitter och
huttrar i den grå kvällsdagern -- han har väl blivit sparkad ut ur någon
varm fäll, där han försökt göra det allt för bekvämt åt sig på den
sovandes bekostnad och känner sig nu som den mest orättvist och illa
behandlade hund i kristenheten. Det syns på honom.
-- Rill! lockar jag. Rill, tjö -- det är: "kom hit". Först tittar han på
mig med en min, som tydligare än ord säger: "gör mig inte på ännu sämre
humör med dåligt skämt", sedan börjar hans lilla svansstump inställsamt
och förhoppningsfullt att röra på sig, öronen spetsas, och med
försiktiga steg smyger han fram till mig, glider ned under min fäll och
drar en lång, djup suck av tillfredsställelse. Jag ligger på rygg och
ser hur snön ryker in genom räppen, känner den kyla mitt ansikte och
mina händer, hur jag blir våt när den smälter. Men det gör ingenting nu,
ingenting gör något nu -- jag ligger så mjukt och varmt, stormen rycker
och sliter i kåtan, men mig når den inte, alla de vita snökullarna ligga
så orörliga som om det inte funnos levande människor under dem, och ändå
räknar jag ut, att det bör vara nitton eller tjugu som sova där. Med
barnen då också naturligtvis, det är inte mer än elva vuxna. Det ryker
en smula från en brand, som inte är riktigt släckt, en hundvalp gnyr i
sömnen -- det börjar kännas kallt om händer och ansikte, och jag kryper
ned i värmen igen i min sovsäck och sover tills dagen är ljus, elden
flammar och kaffepannan kokar. Alla de vita snökullarna ha förvandlats
till väl avskakade fällar och filtar, runt elden sitta kvinnorna och
barnen och fyra av hundarna. Männen är ute för att se till renarna eller
slå upp kåtorna, stormen har bedarrat och solen skiner stor och klar
rätt ned genom räppen.
Gate ser på mig och skrattar där hon sitter nedhukad vid boasson på
emäntäs plats. Boasson är köket i en lappkåta, där alla pannor och
grytor ha sin plats, och emäntä är värdinnan. Boasson är alltid mitt
emot ingången och följaktligen emäntä också och hennes makt och
härlighet inom kåtan äro obegränsade. Gate skrattar ännu mer, när hon
räcker mig kaffekoppen och litet generad frågar jag hur länge jag sovit.
-- Det är länge det! svarar hon och ger mig min klocka som jag hängt upp
bredvid min huvudgärd. Hon var 10 i går morse när du somnade och då drog
du henne. Nu står hon, men solen är över middag -- men du är väl snart
död av svält, tänker jag.
Men jag känner ingen hunger, endast ett obeskrivligt välbehag efter min
långa natt -- i över ett dygn har jag sovit -- och jag stiger ur sovsäck
och fällar och går rätt ut i solen, som skiner på snön så det värker i
ögonen. Mitt i i den låga lilla björkskogen ligga kåtorna. De tre andra
äro uppslagna nu och jag ser Ellekare, min lilla lapska tjänstflicka,
komma skidande från sluttningen ovanför med ett fång golvris under armen
och yxan blänkande i solskenet, där den sitter instucken i bältet. Och
bältet blänker också av alla silverknappar det är prytt med, den röda
schalen lyser och pälskolten svajar för vart steg. Luften är så
glittrande kall och klar, himlen så ljust blå, kåtorna så sotsvarta mot
den vita snön, fjällen så buktiga i ram kring horisonten och solen --
solen så oändligt lysande, så ofattbart strålande att man knappt tror
det är denna världen man lever i. Se björkarna hur deras grenar äro
vårröda och glansiga, se röken ur räppen hur den stiger blå och tunn, se
snön hur vit och fin -- så man knappt näns gå över den med pälssockorna,
se renen där med huvudet lyft i ångest för hundarnas skall, hör bjällran
som hänger om hans hals, hur den klingar genom den vita världen, se
hundvalpen som på drumliga små ben försöker en stormgalopp, hur hans
svarta ullkropp blir vitgnistrande av snön han rullar sig i. Se hur
pulkorna sticka fram sina graciöst formade framstammar ur snötäcket, som
yrt över dem, se lappen som kommer glidande på långa smala skidor, hur
hans röda mösstofs gungar, hur hans bandprydda ben flytta sig i seg och
smidig takt, hör yxhuggen ur skogen, känn hur livet är underbart och
strålande, hur varje andedrag är fullhet och lycka och härlighet. Och så
stillheten! Bakom hundarnas skall och barnens skrik, bakom renens
bjällra och yxhuggens stålklang hör man stillheten, vet man stillheten,
vilar man i den och lyssnar till den.
Nu slår Gate dörren åt sidan och ropar några mjuka, lapska ord åt
Ellekare, som genast slänger sin risknippa och vänder skidorna åt vårt
håll -- och båda två gå vi in i kåtans dunkel och äta en jättemåltid
framför den röda elden, medan hundarna sitta i ring omkring oss med
påpassliga käftar och ögon. Gate har fyra barn, alla flickor, den äldsta
tio år, den yngsta några månader och oftast osynlig, ehuru ingalunda
ohörbar i den djupa och väl hopsnörda komson. De andra äro ständigt i
rörelse, ständigt i mer eller mindre allvarligt gräl med varandra,
ständigt glada och ständigt med en glupande aptit. Ristin är två år,
oändligt viktig och beskäftig, Pirhanne är fyra, med ljust hår och blå,
skälmaktiga ögon. Inker är tio och uppträder med moderlighet och
bestämdhet mot de små. Alla äro klädda i dräkter som troget kopierats
efter de vuxnas: bandskor, säpäkke, koltar, schalar, förkläden, bälten
-- allt precis som de stora ha det, med undantag av mössorna, som för
Pirhanne och Ristin ha ett mera barnsligt snitt. Deras rörelser och
vanor äro också välgjorda kopior och ingenting kan vara mer löjligt än
att se hur den tvååriga Ristin, som inte kan tala rent och knappt går på
sina små ben, med oefterhärmlig värdighet spottar på fingrarna och tar
bort ett glöd som sprakat ut på hennes kolt, kastar det på elden och
omsorgsfullt blåser bort askan som möjligen han ha stannat kvar på
pälsen. Eller hur hon allvarligt slår kaffe på fatet, biter av ett
stycke socker och andäktigt sörplande och smackande dricker fatet tomt,
tar koppen som står bredvid, skvalpar runt kaffet för att få renosten
väl blandad, och häller fatet fullt igen. Eller hur hon jonglerar med en
stadig, skarpslipad slidkniv, spetsar en ordentlig bit renkött på den
och för den in i sin lilla mun med oroväckande hastighet. Eller hur hon
med sin grövsta röst hojtar: tsu rissi! åt en näsvis hund och sparkar
till honom med en liten straffande fot, som måste kännas som en smekning
där den träffar -- men hunden slokar med svansen och lyder hennes:
olkus! (ut) med en fart som lockar en till skratt i smyg. Ty hennes
stora allvarliga ögon tillåta intet skämt med hennes person.
Och Pirhanne ryter sitt: bija osa gitta! stäng dörren! med en röst som
inte tål någon motsägelse, och som man ögonblickligen och obetingat
lyder. Med beskäftig min torkar hon Ristins våta lilla näsa, så
oskyldigt och moderligt, att man intet svek anar. Men det händer allt
att Ristin uppger ett gällt nödrop ibland, och då har Pirhanne i ett
obevakat ögonblick nupit lite för omilt i näsan eller försåtligt gripit
tag i en av Ristins små korta bruna lockar och ryckt till en aning för
hårt. När då Inker allvarligt tar itu med synderskan eller Gate själv
finner sig föranlåten att ingripa, så blicka de två klarblå ögonen så
skälmaktigt och skrattande emot dem, att förebråelserna mildras mer än
vad nyttigt är. Jag försöker själv ibland att med stränghet tala till
henne: voi, voi! säger jag, vastis neita! fy en sån stygg flicka du är!
Men Pirhanne böjer bara huvudet ned mot bröstet och låter sitt ansikte
anta ett oemotståndligt komiskt och bedjande uttryck, och så måste jag
vända mig bort mycket fort för att inte komma på skam med ett leende. --
Men Inker, hon är stadig och allvarlig och tioårigt värdig i sätt och
tal. Hon leker, att hon är stor flicka, som syr mössor och stas åt sig,
av nästan mikroskopiska lappar; hon vänder sig med avsky bort, när
Pirhanne föreslår någon så barnslig lek som renleken (elustallat), där
renhorn föreställa hjord och träpinnar hundar -- nej, Inker vill leka
hushåll, vill vara emäntä med många snälla och lydiga barn omkring sig,
vill gå bort och dricka kaffe i andra, låtsade kåtor och resonera
högtidligt och allvarligt om förnuftiga saker. Ibland får hon Pirhanne
med i leken, och då kan man få höra de allra mest förunderliga saker om
man har öronen öppna och ser ointresserad ut. Det pratas och skvallras i
noggrann efterhärmning av de vuxna; om renhjord och skosyning, om
garvning av läder och om odugligt tjänstefolk, om vad kaffet har stigit
och vad mjölet är uselt, om allt som rör det dagliga livet. Pirhanne
säger de besynnerligaste saker, hon har en fantasi, som inte ens Inkers
allvar kan hejda, och fast jag inte på långt när förstår allt, som
ramlar ur hennes lilla mun med förbluffande fart, hör jag ändå nog för
att fullkomligt förstå Inkers hjälplösa min. Ibland blir det gräl av och
det slutar nästan alltid med, att Pirhanne gör en sorti, som inte är
fullt värdig en äldre lappmatrona som njutit gästvänskap i en annan
kåta.
Dagarna gå fort i vila och den första dagen i detta läger är lika alla
de andra i förra lägret. Det är så mycket att göra, så mycket att sköta
så timmarna flyga bort. Skidor ska tjäras, ved huggas, våta kläder
torkas, pulkor packas upp och packas igen; man äter, dricker kaffe,
pratar, stickar, går på besök i kåtorna -- innan man vet ordet om är
kvällen kommen och den stora matgrytan över elden till det största målet
på hela dagen. Vi sitta i halvskymningen framför brasan, alla samlade
och i väntan att märgbenen och köttet i den väldiga grytan ska bli
färdigt och puttra slut. Heikka har varit med renarna till fjälls, och
som vanligt rör sig samtalet uteslutande kring "ello" d. ä. hjorden.
Varhelst två eller tre lappar äro församlade kan man vara säker om, att
pratet är i full gång, och lika säker kan man vara, att det bara är
renar, bete, flyttningar och väderlek, som dryftas. Och vad annat skulle
de väl tala om, vad annat skulle de slösa sina omsorger på än det enda
existensmedel de äga. Kriget angår dem ej, det är så långt borta och den
enda olägenheten med det är, att mjölet och kaffet blir dyrare. Sveriges
rikes angelägenheter ha de så litet att göra med och veta så litet om,
böcker ha de inga annat än finska predikningar, tidningar inte heller --
men väder och vind ha de runt om, på väder och vind beror deras
existens, renarna leva de av och Gud är för dem renarnas Gud och
vädrens.
Heikka talar om en renko, som fött en kalv under natten, och bekymret är
stort, att det lilla nyfödda kräket inte skall kunna leva igenom kölden
och våren och ta sig fram med de andra till Norge. Gamlingen har kommit
in från kåtan bredvid och samtalet är ivrigare än någonsin, då hundarna
plötsligt börja ett vilt skällande och flyga ut med ett raseri, som om
den vilde jägarn själv vore i antågande. Gates hand stannar, just som
hon är i färd med att lyfta grytan av elden, Heikka tystnar i sin
beskrivning över vajans (kons) tillstånd, Ristin stirrar förväntansfullt
mot dörren och gamlingen sticker ut huvudet för att se vad som står på.
-- Det är Nilsa, säger han, Nilsa och Sanna. Utan herkar. Och Nilsa har
en säck på ryggen.
Nilsa och Sanna äro de fattiga lappar vi gästat under stormnatten, och
underrättelsen om deras ankomst är oväntad, ty de hade bestämt att
stanna en vecka till på samma ställe. Som de ännu äro långt borta,
berättar Gate för mig deras historia i korta drag -- deras enkla och
rörande historia. Nilsa är över sjuttio år och Sanna något äldre. Båda
voro så fattiga, att kommunen tog hand om dem och lät inackordera dem
hos nybyggare i en finnby. De bodde i var sin ända av byn, men träffades
ändå emellanåt och delgåvo varandra sina sorger och bedrövelser, och den
outsägliga plåga det var för dem att på gamla dagar vara tvungna att bo
inom fasta väggar under tjocka brädtak -- de som i alla sina dagar varit
under himmelens stjärnor. I späda björkdungar och på öde slätter hade de
bott, på villande fjäll och i djupa skogar, och mellan sig själva och
stormar och regn hade de endast haft en sotig duk, och Guds himmel hade
välvt sig över räppen. Det är inte gott att stängas in mellan väggar och
tunga tak då, och de plågades också och ledo över måttan. Till slut stod
de inte ut längre utan slogo tillsammans den lilla egendom de hade --
några renar, en kåta, litet husgeråd -- och flyttade ut till de vida
slätterna igen, till de låga björkskogarna, till stjärnorna och solen,
till stormarna och regnen. Så gingo de till prästen för att gifta sig,
men gubben hade barn från sitt första äktenskap, och de ville inte ge
sin tillåtelse till detta giftermål, det kunde kanske göra att arvet
blev mindre. Då gingo de båda gamla till prästen igen för att få råd och
hjälp, och han var en förståndig man, som sade, att när de velat gifta
sig men inte fått, så var inte synden deras om de bodde tillsammans. Och
så bodde de samman i sin fattiga kåta, fröso tillsammans och hungrade
tillsammans, men voro ändå fria, som riporna på fjällsluttningarna,
drogo vart de behagade i världen, stolta över sin frihet och över sitt
fattiga hem.
Nu kommo de! Jag kör ut huvudet bredvid gamlingens och vaktar deras
ankomst med ivriga blickar. Men de komma ej som jag väntat få se dem --
med raka ryggar och glada steg, med stolta ansikten och klara ögon.
Ånej, vad kan väl ha hänt dem? Så sakta de gå, så bedrövade deras
ansikten äro, så brutna och böjda de vandra fram, han med en säck på
ryggen, hon med ett knyte i handen. De ryta inte åt hundarna, som skälla
och tjuta i ilska, det är som om de ej hörde dem ens, de höja ej huvudet
vid vår hälsning, mumla endast till svar och slå sig tysta ned vid
elden, hon med en suck bra lik en snyftning.
Ingen säger något. Ingen frågar. Gate kastar bara mera ris på brasan och
Heikka stoppar med fundersam min sin pipa. Så kommer förklaringen från
Nilsa med sträv, låg röst, i enkla ord, utan bitterhet, utan
förebråelser, endast med en oändlig, tung sorg och resignation: Strax
efter det vi gått hände det. Man hade gått ut för att ta rätt på ännu en
tsaggi (stödjestång), då en stormil värre än någon annan vräkte sig över
kåtan, kastade den över ända, lekte med den, bollade med den, rev den
sönder och samman tills snön fick den i sin makt, skymde den och täckte
den. Fällar och husgeråd flögo för stormen och gömdes av snön. Nilsa
hann få tag på litet bröd, Sanna på en filt -- det var allt. Men
pulkorna kunde ej blåsa bort, och i dem fann Nilsa sin snöskovel och
grävde en grotta under snön. Där eldade de med de vedpinnar de kunde få
tag på och med en pulka, som höggs sönder till bränsle, och där bodde
och svulto de i ett dygn, de två gamla som ej kunde släppa sin frihet
för lugn och trygghet i stängda hus. När stormen var slut, grävde Nilsa
fram vad han kunde hitta, men mycket var borta, kåtaduken i trasor och
stängerna spridda över slätten och dolda av snön.
-- Det var en svår pröving för er gamlingar, säger Heikka med allvarlig
röst och Gate skyndar sig att sätta ett stort fat med kött framför dem.
-- Ja, svarar Nilsa och suckar tungt -- ja, nog är den svår. Men det
värsta är, att alla komma att säga, att det är för vi äro för gamla. De
kanske inte låta oss vara kvar ute längre, vi kanske få sluta nu. Det är
som om Sanna inte orkade längre heller.
-- Voi, voi! jämrar Sanna -- att vi ä' så gamla, att vi ä' så gamla. Nog
orkar jag, Nilsa, men vi ä' gamla. -- -- --
Heikka tröstar med lugna ord, lovar hjälp och bistånd och när vi alla
ätit, ta Sanna och Nilsa sina knyten igen -- de vilja inte stanna över
natten utan äro nöjda med Heikkas löfte att komma till dem dagen därpå.
Och medan nymånen lyfter sin bleka skära bakom en vit fjällkam vandra de
båda gamla vägen hem till sin grotta igen, över öde myrar där rävarna
tjuta och snön glimmar.
Långsamt glider tiden fram -- men ändå snabbt på något förunderligt vis,
fylld som den är av tusen små göromål och upplevelser. Vi vandra en
natt, vila så i två eller tre dygn, kanske mera om vädret är dåligt och
sedan ut i ödemarkerna igen. Alltid går marscherna på natten, då är
föret bäst och skaren hårdast -- om dagen då solen hunnit mjuka upp den
bär man lätt igenom och ned i den lösa snön, och det blir mödosamt att
ta sig fram om än aldrig så kort stycke. Solen skiner både natt och dag
nu förresten, bara några korta timmar är den borta, så rullar den upp
igen bakom en fjällkam och lyser på snön med kall, gyllengul glans, i
början utan värme, men med en klarhet som kommer en att undra om man
verkligen sett solsken förr.
På ett ställe lågo vi i läger en hel vecka, det var nära den stora
renhjorden, som vi hunnit upp -- den brukar annars alltid vara långt
före, men på grund av några för tidigt födda kalvar måste halt göras en
tid just vid trädgränsen där födan är lättast att komma åt. Hjorden låg
inte på mer än en halv mils avstånd, och om mornarna kommo de
tjänstehjon, som voro lediga ned till lägret, för att vila och äta och
bo i en ordentlig kåta några timmar. De ha ett strängt arbete,
renvaktarna, strängt och ansvarsfullt. De ha endast en halv kåta att bo
i, vinter och sommar lika, den är lättare att flytta än en hel, går
fortare att ta ner så att man snabbt kan följa hjorden i brusande fart,
när den löper från den ena betesplatsen till den andra. Men kallt blir
det i dessa kåtor, de ge endast skydd för det allra värsta ovädret och
ha inte en skymt av den hemtrevnad som är så betagande i de stora
kåtorna. Tre, fyra bo de tillsammans, vanligen två drängar och två
tjänstflickor och deras vakttjänstgöring varar för var och en ett dygn.
Ständigt runt, runt om hjorden måste vaktaren löpa och efter honom
hunden -- ständigt måste han ha alla sinnen spända, ständigt vet han
farorna lura. Några minuters slappnat aktgivande, och hjorden kan vara
spridd för alla himmelens vindar, järv, varg och lo kunna hänga sina
offer i strupen och skadan bli större än någon kan räkna. Tjugufyra
timmar i ständig rörelse, då och då till tröst en kaffetår kokad på
elden i kåtan, några tuggor torrt kött och stelfruset ojäst rågbröd, det
är allt som bjuds. Och när de tjugufyra timmarna äro slut blir det
vaktbyte. Den avlöste äter, dricker, värmer sig framför elden, rullar
upp de iskalla fällarna, kryper ned med filten dragen högt över huvudet
och sover den dödströttes sömn i långa tunga andedrag. För att nästa
dygn, eller i bästa fall det tredje åter ränna kring hjorden med
vaksamma ögon och alla sinnen på spänn. Lasson ligger lindad kring
axlarna, alltid färdig till användning, knivarna glida lätt i slidorna,
skarpslipat är stålet de äro gjorda av.
Gates piga hette Anne, och en starkare och gladare jänta har väl aldrig
trätt foten i ett par skidvidjor. Hon kom susande nedför fjällbranterna
mot kåtan så kolten stod rätt ut av det starka luftdraget, hennes
ansikte var så svartbrunt av sol och snö, att det var nästan lika mörkt
som hennes blanka, svarta hår, ögonen voro bruna och stora, fulla av den
mest tindrande livsglädje och den ständigt pratande och leende munnen
visade de vitaste tänder. Alltid var hon glad -- om hon kom i en snöyra
så skidorna knappt gick att flytta, eller om solen sken så det sved i
ögonen -- lika skrattande hälsade hon sitt: boris! lika muntert logo
hennes ögon, och den långa vaknatt hon hade bakom sig tycktes inte
bekomma henne ett smul. Som en hök slog hon ned på allt som glänste
grant och blankt, ögonen fingo ett trånande uttryck och händerna
sträcktes med en nästan omedveten gest efter det. Såg hon en vacker,
brokig mössa tog hon den utan krus från ägarinnans huvud, strök snabbt
av sin egen, vars hakband sällan voro knutna, och provade ögonblickligen
den nyfunna klenoden. Ur barmfickans djup uppfiskades en spegeldosa och
med en min av obeskrivlig förtjusning skådade hon sin bild däri. I
småbitar, ty hela hennes ansikte rymdes ingalunda på en gång i det
minimala glaset. När emäntä var inne i kåtan vågade hon sig inte på
spegeln -- alltför uppenbar fåfänga strider mot religionens bud och Gate
var varmt religiös -- då provade hon bara och frågade, om det var fint.
Och så pratade hon, pratade, pratade i ett enda hastigt gående om allt
mellan himmel och jord, som föll henne i sinnet. Hon hade en käresta
också, men han var dräng i Norge, långt norrut, och det var
utomordentligt viktiga stunder då brev skulle skrivas till honom. Det
gick inte på en gång det inte, och inte flög pennan över papperet heller
precis. Långsamt och med oändlig möda formades bokstav efter bokstav,
tungan hade hon stuckit ett stycke utanför munnen och tänderna beto i
hop över den, ibland stånkade hon och torkade svettdropparna ur pannan,
och så skrev hon vidare. När det blev för besvärligt bad hon Ellekare om
hjälp, och då sutto de båda nedhukade på risgolvet med huvudena tätt
ihop över papperet under viskande överläggningar och mycket fnissande.
Ellekare var slängd i att skriva, hon hade gått i Lannavaara lappskola i
många år och kunde både svenska och finska och lapska lika flytande.
Brev skrivas alltid på finska, lappar emellan, fastän de använda lapskan
i talspråk. Men de kunna inte uttrycka sig på sitt eget modersmål i
skrift, de veta inte hur det stavas, känna inte igen det om de se det
skrivet och kunna ofta inte en gång läsa det i tryck. Finska är lättare,
den har inte så många besvärliga ljud, som i lapskan endast kunna
betecknas på fonetisk väg, den skrives som den talas, och de flesta
lappar läsa en finsk bok utan stor svårighet.
Därför avfattades också Annes brev på finska. Men fastän det var ett
kärleksbrev så användes inte ordet älska en enda gång, vilket visst
väckte Ellekares ogillande, ty ett litet stilla tystlåtet gräl utspann
sig om ordet rakastan -- jag älskar. Men Anne var bestämd och gav sig
inte, och rakastan uteslöts. Tre gånger kom Anne hem innan det viktiga
brevet blev färdigt, då förseglades det noggrant, och jag ombads att
skriva den långa utanskriften. Vilket jag ock gjorde med min skönaste
stil till Annes stora belåtenhet. Det var sista kvällen hon var hos oss
på flera veckor, ty kvällen därpå skulle vi flytta, och innan hon
dansade åstad till fjälls bad hon mig ta ett riktigt "tsappis porträhta"
-- vackert porträtt -- av henne med den svarta dosan jag hade, så skulle
hon skicka det till Nila. Det lovade jag, och hon skrudade sig i sin
finaste kyrkstass för den ändan: en strålande silkeduk med breda fransar
lades om halsen, nyaste mössan med veckad vit spets sattes på, ett brett
knappklätt bälte spändes löst om livet, banden kring anklarna drogos åt
om möjligt ännu hårdare, de okammade hårtestarna strökos omsorgsfullt ur
pannan och Anne var redo. Efter mycket fnitter blev äntligen plåten
tagen, och sedan hon uttalat sin obegränsade och skrattfyllda tacksamhet
tog hon av sig stassen och rände till fjälls så snön rök om skidorna.
-- Hon är snäll, men hon är inte kristen, sade Ellekare med djupt allvar
i stämman, när Anne försvunnit bakom den första fjällavsatsen.
-- Är du kristen du då?
-- Ja nog ä jag det nog.
-- Varför är du mer kristen än Anne?
-- Hon är så fåfäng och pratar så mycket dumt å det får man då aldrig i
världen göra om man ä kristen.
-- Men det gör då du också precis lika mycket. Och fåfäng! Du har ju så
många pärlband om halsen så du får inte rum med fler.
-- Och så sjunger hon djävulens sånger, fortsatte Ellekare utan att
vidare gå in på fåfängan.
-- Vad är djävulens sånger för något? Hur sjunger hon då?
Ellekare ser rådlös ut. Att tjäna hos en människa, som inte en gång vet
vad djävulens sånger är! Vart ska det ta vägen?
-- Ä du inte kristen? frågar hon med all världens undran avspeglad i
sina bruna ögon. Eller tror du inte att det är djävulens sång, som hon
sjunger däruppe på branten nu?