FRUN. Ni söker förgäfves få mig att yppa dem!
ERNEST. Jag kan således inte få ert förtroende?
FRUN. Nej, det är omöjligt!
ERNEST. Då återstår mig endast att aflägsna mig. Farväl min fru!
FRUN. Herr Duplessis!
ERNEST. Min fru!
FRUN. Ni tycks taga så liflig del i hvad som rör oss, att jag inte kan
öka mitt syndaregister emot er, genom att visa er misstroende. Har ni
styrka att bevara en högst ömtålig hemlighet!
ERNEST. Jag har en ovanlig styrka, min fru!
FRUN. Ni svär således att aldrig för någon yppa . .
ERNEST. Ja, jag svär det!
FRUN. Och jag emottar er ed! (_afsides_) Nu måtte jag kunna vara säker om
tystnad på båda hållen!
ERNEST (_afsides_). Hvad skall jag väl få höra! (_de sätta sig vid bordet
midt på scenen_).
FRUN. Min käre granne, jag har ingen mera anhörig än min niéce. Begåfvad
med alla ungdomens och skönhetens behag, har hon hastigt, ifrån att vara
glad, lycklig och leende, blifvit orolig, tankspridd och
nedslagen.
ERNEST. Skulle väl bäcken i trädgården kunna vara orsaken?
FRUN. Afbryt mig inte! Jag har således sett henne sorgsen, förändrad --
och när jag velat undersöka skälen till denna förvandling, så har jag --
med en häpnad som ni säkert skall dela -- upptäckt -- --
ERNEST. Min Gud, ni skrämmer mig!
FRUN. Kom ihåg att ni har lofvat mig den mest obrottsliga tystnad!
ERNEST. Ja min fru . . jag har till och med svurit! . . . Ni har
upptäckt.
FRUN. Ser ni den der terassen?
ERNEST. Som vetter åt min trädgård? . Ja.
FRUN. Förut gick hon nästan aldrig dit. Men på en gång, det är väl
omkring ett år sedan, går hon dit hvarje dag. Hon har låtit sätta upp
ett tält der.
ERNEST. För att få skugga troligen!
FRUN. Så säger hon . . men den förklaringen ansåg jag ej giltig . . jag
ville se, och jag såg --
ERNEST. Hvad då?