FRUN. Men det är kanske orätt af mig att uppehålla er så länge.
ERNEST. Ni har således ingenting mera att säga mig? Ni önskar ingen
öfverenskommelse, intet skadestånd?
FRUN. Ack jo, det var sannt . . jag höll på att glömma det!
ERNEST (_afsides_). Seså! nu ä' vi der!
FRUN. Jag begär -- er vänskap!
ERNEST. Ingenting annat? . Men den har ni ju redan!
FRUN (_med bryderi_). Ja . . ni är en ädel ung man, ni är
öppenhjertig . . god . . och jag tänkte -- --
ERNEST. Hvad då?
FRUN. Åh, ingenting! . Farväl, min herre!
ERNEST (_afsides i det han går_). Det är ett utmärkt fruntimmer!
FRUN (_afsides_). Han är nyfiken att få veta mera!
ERNEST (_afsides_). Det vore kanske på sin plats att erbjuda henne
hälften utaf bäcken! (_närmar sig_). Min fru . .
FRUN (_afsides_). Der är han igen!
ERNEST. Ännu ett ord, om jag får be!
FRUN. Min herre!
ERNEST. Nyss på stunden, när ni hade den artigheten att vilja ursäkta er
för det ni öppnat process mot mig, afbröt man er just som ni ämnade tala
om vigtiga och hemliga skäl . .
FRUN. Har jag talt om sådana?
ERNEST. Ja min fru . . och som det inte är möjligt annat än att dessa
skäl till någon del angå mig -- --