ERNEST (_inkommer och helsar_). Min fru!
FRUN. Min herre!
ERNEST. Ni har varit så god och önskat ett samtal med mig, och jag är
färdig att -- --
FRUN. Ett ögonblick! Vi träffas visserligen för att tala om affärer, men
affärerna behöfva icke förjaga artigheten! Gör mig det nöjet att -- --
ERNEST (_tar en stol_). Jag tackar, min fru!
FRUN (_afsides i det hon går till sin fåtölj_). Han ser bättre ut än jag
trodde, och jag har gjort ett ypperligt val för min niéce!
ERNEST (_afsides_). Hon kommer säkert att fordra hälften af bäcken . .
jag skall försvara den till sista droppen!
FRUN (_gladt, i det hon ser Ernest med allvarligt och tillbakadraget
väsende sätta sig på långt afstånd_). För allt i verlden, herr Ernest!
lät oss lägga bort alla motpartsminer, och efter som vi äro här för att
uppgöra en öfverenskommelse, så räck mig er hand -- det blir en god
början!
ERNEST. Min fru! (_afsides_) Får gå för handen -- -- men hvad bäcken
beträffar -- --
FRUN. Vet ni min unge granne, att ni har totalt besegrat mig i går.
ERNEST. Ack ja, min fru, -- totalt!
FRUN. Men vet ni också att jag kunde ta min revanche genom att gå till
högre instance?
ERNEST. Ingenting är omöjligt, min fru!
FRUN. Såvida jag inte föredrog att förklara mig nöjd med hvad jag fått.
ERNEST. Huru, ni afstår?
FRUN. Från att appellera? . . bestämdt!
ERNEST (_mycket belåten_). Således är allt slut, min fru?
FRUN. Ja, affären är uppgjord . . vi få lefva utan vatten!
ERNEST (_artigt och muntert_). Akta er -- min fru! . Jag är litet
misstrogen . . jag har alltid hört sägas att i fråga om processer, ger
man ingenting för intet!
FRUN. Ni tror kanske att jag vill beröfva edra blommor några droppar
vatten? Ah, min herre ni misskänner mig! Det smärtade mig att ni skulle
anse mig för en orättvis, processlysten och farlig granne, -- -- jag
ville bevisa er motsatsen, se der allt! och det är derföre som jag
proponerat ett samtal emellan oss. Det är sannt att jag är litet egen,
litet fantastisk -- åtminstone har man sagt mig det ibland! Men fast man
anser mig vara qvick, så har jag ändå haft tillräckligt förstånd att
redan från början inse det vår process var afskyvärd!
ERNEST. Men i så fall . . hvarför börja den?
FRUN. Af vigtiga . . men hemliga skäl . . som skulle ursäkta mig,
hoppas jag, i fall det vore mig tillåtet att yppa dem!
ERNEST. Vigtiga och hemliga skäl?
FRUN (_stiger upp och ringer_). Han tyckes ha förstått mig! (_Lise
inkommer_). Lise, har hon frågat efter mig.
LISE. Hvilken, frun?
FRUN. Min niéce?
LISE. Jag tror inte det?
FRUN. Mår hon något bättre i dag?
LISE (_förvånad_). Hvilken, frun?
FRUN. Min niéce.
LISE. Kors! . hon mår som vanligt!
FRUN (_med bedröfvad mine_). Hon hvilar sig, inte sannt?
LISE. Nej, hon klär sig.
FRUN. Du menar att hon försöker stiga upp.
LISE (_afsides_). Hvad behöfver frun bekymra sig för mamsell?
ERNEST. Är er niéce illamående?
FRUN. Hon är sjuklig . . det syns visst inte på henne -- tvärtom . .
men det är så mycket mera oroande . . (_till Lise_) Ah! . (_till
Ernest_) Ni tillåter? (_till Lise_) Om min niéce frågar om jag gått ut,
så svara ja. Det vill säga, nej! Men tala för all del inte om att herr
Duplessis är här.