FRUN. Mina planer krönas ändtligen med framgång! Cecile skall inte gå i
kloster! (_sätter sig på soffan_).
CECILE (_från höger, sätter sig bredvid henne på en taburett_). Hvad är
det åt er, min tant? Ni ser så glad ut!
FRUN. Ah, det är du Cecile! omfamna mig, mitt barn!
CECILE. Gerna! Hvad hade tant så roligt åt då jag kom in?
FRUN. Jag tänkte på en underlig idé som herr Lapierre hade i går.
CECILE. Er advokat?
FRUN. Ja, min _dyre_ advokat! Kan du gissa hvad han föreslog mig?
CECILE. En ny process?
FRUN. Nej! ett nytt äktenskap!
CECILE. För er?
FRUN. För mig.
CECILE. Och med hvem?
FRUN. Med honom sjelf, naturligtvis!
CECILE. Och det skrattar ni åt?
FRUN. Som du ser!
CECILE. Ni ämnar då verkligen gifta er för tredje gången, tant?
FRUN. Tycker du det!
CECILE. Således gaf ni honom afsked?
FRUN. Jag tror det nästan!
CECILE. För alltid?
FRUN. Det är troligt! Jag sade honom visserligen att mitt hus är mycket
tyst och ödsligt -- och att jag trodde det en man skulle behöfvas der.
Men om jag gifte mig, så skulle det se ut som om jag ville göra min niéce
arflös! Dessutom om jag skall välja en man, så är det bättre att välja
den åt henne än åt mig . . min tid är förbi, och hennes kommer!