På en välvillig förläggares anmodan har jag funnit mig uti att
offentliggöra åtskilliga fantasier och små historier, som jag haft bland
mina papper förvarade, delvis såsom minnen från en tid, då
inbillningskraften var rikare än självkritiken stark.[1] Om man nu även
kan finna sig uti att läsa dem, så vore det för förläggarens skull väl.
Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus,
känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst
är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga
utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så
bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål
tedde sig med ovissa, svävande linjer. Där trivdes jag också väl den
tiden. De, som göra så ännu, skola ursäkta mig och möjligen här igenfinna
sina egna intryck, sin egen känslostämning.
För andra än dem duga dessa historier svårligen, om icke, i brist på
annan läsning, någon kulen höstkväll, då regnet slår på fönsterrutorna
och brasan är tänd på härden.
Samlingen av dem börjas här med »Singoalla», ett kuriosum, som för flera
år tillbaka varit offentliggjort i någon oläst kalender och nu, efter en
mild skärskådning av sin upphovsmans öga, för andra gången framlägges.
Ifrågavarande berättelse förutskickas såsom en prövosten, ty läser någon
den till slut, kunna andra väl uthärda de övriga.
_Författaren._