De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra
sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården
och Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta
»från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på
storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.
Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast
den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det
finns ju som gamle klockaren sa -- folk som kan dölja både kärlek och
procenteri -- hårolja är svårare, sa han.
Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när
de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt,
och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med
frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in
och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa
kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en
inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja
dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med
henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar -- --
Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper
hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och
gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till
skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så
enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig -- och
det gör han -- så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor
behöfva störas i sin griftero för den sakens skull!
Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. Så länge hon ännu var
ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern
toge till och krafterna toge af -- ja, hvad skulle då bli hennes lott?
Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta
bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och
kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det
kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla
präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa
trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog
ett sant ord.
Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått
henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt
om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var
minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men
aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så
liten lön.
Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om
galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga
prosten -- -- -- Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle
han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom
med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte.
Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske
värre än om modern vände sig i grafven!
Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade
sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte
samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar
för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i
kläder -- hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne,
det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser
eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så
länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera.
Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och
sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och
förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten
hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för
sig själf ur psalmboken:
»I världen är så mörkt och tungt,
hvarthelst jag än må lända.
Hur skall mitt hjärta blifva lugnt?
Till hvem skall jag mig vända?»
Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på
kyrkogolfvet i världen -- -- samman med henne -- Helena.
Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills
morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig.
Och läste samma vers -- hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon
läste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- --