-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
hem.
Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
styrde alltjämt rakt ut till sjös.
-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...
Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.
När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.
Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
undan för undan.
Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
himmelen... inte den heller! -- -- --
Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
han vara ihjälfrusen.
Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...
Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
hornlyktas!
-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!
Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
flög framlänges över betten, och så blev det still.
Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
för att sitta här i onödan, det hörde f...
Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
riggar stiga ur töcknet.
-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
det är en hel skog.
Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!
-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.
-- Ludde! Vad fan är du här!
-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!
Vestman gnuggade sig i ögonen:
-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?
-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
så har du kräket med dig också!
På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.
Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
skänka denna tennkrona.
Skräddarns skulle ha dans.
När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
och nät.
Detta är skräddarns!
Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
den grunden valt det stillasittande yrket.
För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
eller filtskor.
Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
skulle han ha dem i hand om en vecka.
Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
sjusovaredagen.
-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
stod i köket och rensade flundror.
-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
kan jag räkna på...
-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
halsen, så har jag mina meloner.
-- Asch; låt oss se dina meloner först!
-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
mina åtta kronor; det är brännvinet!
-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
ja!
Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
hon visste Gustav skulle supa sig full.
Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.
Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.
Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
rodna.
När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
underverket, melonbänken.
-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!
Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
att supa.
-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
hända! varnade de gamle.
Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
sig som en positivbock.
Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
svimmade.
-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.
Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.
Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
vaknade.
Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
frostnatt.
Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:
-- Du har fått för dansa, du! sade hon.
-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!
-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.
Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.
-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!
Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
ängslappen in i täppan.
-- Nå, Gud sig annåda!
Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
och nästa års fruktsporrar avslagna.
-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
roligt för dina pengar!
Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:
-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.
Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.
-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!
Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
svagdrickat.
Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
brännvinsankaren.
-- Inte en droppe kvar? Anna?
-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.
-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
pengar.
-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?
-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
vi inte om den saken mer!
När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
visslade för honom.
Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
han avbryta sig själv och fråga Anna:
-- Tror du de hade roligt i alla fall?
Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
tröstegrunder för sig själv:
-- Nå, så var det roligt i alla fall!
Uppsyningsman.
Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
sig en gård och satt sig i ro.
Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
framför sig.
De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
sina fiskare vid klaffen i kajutan.
-- Det lönar sig inte!
-- Lönar det inte?
Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
förbrukningen alldeles för liten.
Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
som kom med stenkol från England.
Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
ge missmod, och så blev han supare.
Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
hoppet om de tiotusen kronorna.
Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och
nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
ungdom, som ville dansa.
Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.
Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
fiendskapen på upphovsmannen.
Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
uppsyningsmannen följde med.
Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
honom.
-- Segla bara!
-- Vart?
-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!
Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
i hamn.
En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
kom hem, var han änkling.
Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
mat.
Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
auktionen.
Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
utseende.
Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
skrovet var tungt, murket och seglade illa.
Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
det där är för en likkista.
-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
till rors i en blårandig engelsk sticktröja.
Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
skeppet och dess dystra spelman.
Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!
När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
att isbarkar hagla på däck.
Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
roligt att det är överståndet:
-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
slut, när han tar slut.
Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
ser på luften:
-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.
Och så segla de igen!
Flickornas kärlek.
Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.
Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
vara eviga hemligheter.
I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
opersonlig förföljelse.
* * * * *
Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.
Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
något mellan sig.
Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
någon, som redan var oppe.
När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
behovets tvingande tryck.
Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.
Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
annat än genom springan på köksdörren.
Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
närmare sanningen var han en finare natur.
Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.
Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
annat, dock icke giftermål.
En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.
När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:
-- Nu lyser jag för oss!
Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
en rosarand över sig.
De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.
Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
beundrade och bad.
-- Allt utom det sista!
-- Som du ger andra!
-- Vem har sagt det?
-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
mest av nöje, mest av deltagande.
Det förstod hon inte.
-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
ty då skulle du ej låta mig lida så.
Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.
-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.
-- Men de andra!
-- Ä, de andra; vad är det för andra?
-- Albin?
-- Den!
Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.
-- Då kastar jag mig i sjön!
Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
som fiskar, och hon bara skrattar.
Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
riskerande av tillbedjarne.
Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
vätt ner sig.
Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
individer och klasser.
Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
Albin.
En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
alltid tillbaka till henne.
-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
natursmärta att ej vara den högre placerade.
-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
och ansiktet uttryckte något av härska.
-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
underlägsenhet i den punkten.
-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
skaror att se dig.
-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.
-- Men avklädd, och det vill du inte!
-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
många som icke vilja visa foten.
En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.
-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
var ej lönt och Axel svarade:
-- Ja hon är här!
-- Hon ska genast komma in och lägga sig.
Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.
-- Inte för annat?
-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
kan komma i ett gott hus.
-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.
-- Det ska jag skaffa dig.
Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
svarade att hon ville se flickan.
Mari reste således in och fick platsen.
Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.
När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
bjuden dit en afton.
De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.
-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
eller olust.
-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.
-- Jo, men jag hade glömt bort det.
När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.
Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
for till skären igen.
En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
om Mari.
-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.
-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.
-- Vad för slag?
-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.
-- Spelade jag?
-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
sig för.
-- Ja, men jag var inte henne när!
-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
det!
-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
talt om lysning.
Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!
-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
spelte ju med era pojkar här.
-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.
-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
efter? Tror moster det?
-- Asch, flickorna, vet en väl.
-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!
-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.
Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
ett annat sätt.
I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.
Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.
Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
inbjudning för att taga målarens arm.
-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
hade givit sig ner i korsetten.
Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
lös.
Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.
-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.
Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
månen sken och det varit hett i stugan.
-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.
-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
det vara!
Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
vatten eller rensat fisk.
Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
ur historien.
Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
drivit upp gamla intryck.
-- Jo, det gör jag nog!
-- Det var en underlig flicka, inte sant?
Albin såg plötsligen lömsk ut.
-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
varit min hustru nu!
-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
-- Ja det tror jag vad jag vill!
-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
-- Ja, men det var då besynnerligt!
-- Hur så? Var han där då?
-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?
-- Efteråt?
Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
hjärna:
-- Hon var när honom, men inte mig!
Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
* * * * *