Midsommarmöjor lyste i en krans
kring altarrundens röda sammetsvallar,
och djupast ur den festliga bersån
framglimmade ibland det gyllne korset
på Skriftens jättelika läderpärm.
Av björkarna stod altartavlan skymd:
de sträckte vänligt sina friska toppar
till Lammet, där det halvvägs upp mot taket
låg fridsamt betande på deras löv,
försett med ett standar i ena klöven.
Och bredvid Lammet stod en fetlagd pilt
och blåste i en fruktansvärd basun
mot djävulen på andra sidan valvet.
Vad det var ljust i kyrkan denna dag!
Man kunde räkna sandens korn på golvet
och fräknarna i nackarna framför.
Det var som hela sommarn flyttat in
med ens i denna dysterhetens boning.
Därutifrån föll ljuset in i floder
igenom fönstren och den öppna dörren,
det hade färg av björkarna på backen,
så hela templet skimrade i grönt.
Och simmande i sol låg sakristian,
den sved mot ögat som ett himmelrike.
Än sjöng i tornet klockan. Gudstjänsttiden
var överstånden nyss, men ännu dröjde
församlingen i girig väntan kvar.
Så mycket folk var sällan sett i kyrkan,
de packade sig hop i alla bänkar,
de stodo runt kring väggen som en mur
och gapade och tummade på mössan.
I porten var det trängsel, bråk och slagsmål
av alla utestängda barn och hundar.
Allt flera kom det till för var minut
från Gammelgården, festligt bröllopsklädda,
men det var underligt att se hur dystra
de togo säte på den främsta bänken,
som kyrkovärden ännu hållit blank.
Nu tystnade där uppe klockan långsamt
med några trötta sving. Det blev så stilla
ett ögonblick, att genom tystnan hördes
hur lärkorna i höjden öste drillar
kring gråa kyrkotuppen, och hur staren
på taket satt och skriade av glädje.
Då hördes låt därute av fioler.
Från Gammelgården kom den, växte fram
allt starkare, tills den höll upp vid porten
och orgeln med en bröllopspsalm föll in.
Vartenda huvud vände sig mot dörren,
nu delade sig skocken där itu.
Och orgeln brusade, och folket sjöng
och reste sig till hälsning upp i kyrkan.
Men varje öga fick alltmer den färg
som på begravningar den hemska stunden,
då locket före färden lyftes av.
Längs gången upp gick Spangar svart och hög,
men vadmalsgrå i synen, sommarljuset
lät märka hur hans underkäke ryckte.
Och vid hans arm gled ljudlöst fram en skugga,
fast hon var vit från myrtnen ned till tån.
De stannade vid altaret, där prästen
stod bödelaktigt mörk mot ljusa lövet
och väntade med Skriften tryckt till bröstet.
De stannade. På Klaras vita dräkt
låg strimmor utav sol och ljusgrön skugga,
de rördes ej, det skälvde ej i dräkten.
Hon stod som frusen till en stod av snö,
men över nämndemannens bistra huvud
förbyttes ljuset i en ständig oro.
Nu steg den sista versens långa amen
mot valvet upp, av gälla kvinnoröster
i höjden pressad, ekade och sjönk
till ro i orgelns sakta efterspel.
Det blev allt tystare. Blott nära dörren
kom än en stump ur någon gammal strupe,
som hängde i med någon orätt psalm.
Så var ock den till ända. Allt blev stilla.
Och prästen uppslog Skriften och begynte
med Pauli ord om kärleken, den sanna.
Förbi flöt allt för Klara, där hon stod
vid altaret, en längesedan drunknad
i hopplöshetens hav, det strandlöst lugna.
Det sorlade och brusade bakom,
det sorlade framför — hon hörde intet,
hon visste blott att det var samma ström
av orättfärdighet och mänskoondska.
Vad rörde henne mer hur strömmen gick?
Det fanns ej strand ändå för en som drunknat.
Hon stod och stirrade med frusna ögon
emot en port, där sommaren föll in
med gäcksamt ljus i hennes döda mörker.
Det dröjde länge, innan hon blev varse
att det var sakristians öppna fönster.
Det blommade därute. Rönnen böjde
en snötung gren mot en förfallen gravsten,
det blinkade av fjärilar förbi,
och under rönnens grenar, bortom muren,
sköt fram ett stycke utav sockenvägen,
som slingrade i gröna rågar bort
långt, långt mot något blått — de fjärran bergen.
Hon såg dit hän, men utan längtan längre,
han var ej där, det fanns ej mer en strand.
Otydligt hörde hon ibland ett ord,
som talat till en annan: — »Kärleken
förtörnas icke, den fördrager allt,
den hoppas allt»... Nu satt en liten fink
på mossbelupna stenen under rönnen;
han sträckte halsen mot den vita grenen
och slog en drill, så pickade han glatt
i fårorna på övergrodda skriften
och fann ett korn och slog en drill igen.
En liten tid, och någon fågel sitter
om hundra somrar på vår glömda sten
och prisar glädjen och den sköna mossan...
En liten tid... Och huru mycket dock
det stackars hjärtat i oss hinner utstå!...
— »Jag frågar dig, Mattias Larsson Spangar,
inför din Gud och denna menigheten» — — —
Nu flög den lilla finken där sin kos,
han blev väl skrämd för något. Ifrån vägen
kom drivande ett dammoln in mot rönnen.
Det var en gruvlig fart på denna kärran!
En tok till söndagsfarare! I sken
det bar i väg mot bergen, dammet hängde
som tjocka svedjerökar över rågen.
Ibland sågs bara huvudet av hästen,
men inne i det gråa molnet stod
en karl och svängde mössan som en galning
och piskade framåt... — »Jag frågar dig,
Kristina Klara Gammelgård» — — — Nu var
han redan nära Vägasked, och vinden
strök molnet bort. Nu vände han sig om.
Å Gud! Såg hon en syn? — — — »Jag frågar dig,
Kristina Klara Gammelgård, vill du
inför din Gud och denna menigheten» — —
Hon tog ett steg, hon sträckte sina händer
dit ut mot sakristians öppna fönster
liksom en drunknande emot en strand.
Så gled hon ljudlöst ned vid altarkransen
framför de ljusa björkarna och prästen.
* * *
Församlingen sprang upp, det lopp en frossa
igenom kyrkan ända ut på backen.
Man trängdes mot varann, man rörde munnen,
men den var stummad av en mållös skräck.
Det kom en tystnad, som var mera hemsk
än om man skrikit så att valven darrat.
Förvirringen stod vit i alla ögon,
man stirrade med halsen framåtsträckt
mot altaret, där bruden låg i vanmakt.
Men sjunken hop på altartrappan satt
den bistre Spangar, huvudet han höll
begravet djupt i händerna och bortvänt.
Det riste i hans skuldror — inför Gud
och menigheten grät han, nämndemannen.
Man väckte henne snart till liv igen,
men liksom borta var hon, svarte intet
på moderns frågor, ej på prästens heller.
Då lyfte hennes bröder henne upp
och buro bruden varsamt ut ur kyrkan.
Omkring dem skockades det bleka folket;
nu hade jämmern löst sig, mycken snyftan,
välsignelser och böner följde tåget.
I porten väntade med sänkta stråkar
den muntra spelmansraden sorgset stum:
det blev ej marscher mer i dag och danslåt.
Och efter skocken kom en ensam man,
som såg mot marken och som sade intet.
Man tvekade vid bron ett ögonblick
om rätta vägen. Äldste brodern Gusten
såg bort och nickade mot Gammelgård,
och Jan och Lill-Matt tycktes mena lika.
Man vände sig till prästen, men man fick
ej något klart besked, han riste bara
betänksamt på sitt runda herdehuvud.
Det var så sannerligen första gången
som dylikt hände honom, mente han,
det tålte studier i reglementet.
Då framsteg moran, myndigt slog hon ut
med handen över bron mot andra sidan,
och käken smällde då hon sade: dit!
Så bar man bruden skyndsamt bort till Spangar.