001:001 Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav
honom för att visa sina tjänare, vad som snart skall ske. Och
medelst ett budskap genom sin ängel gav han det till känna för
sin tjänare Johannes,
001:002 som här vittnar och frambär Guds ord och Jesu Kristi
vittnesbörd, allt vad han själv har sett.
001:003 Salig är den som får uppläsa denna profetias ord, och saliga
äro de som få höra dem och som taga vara på, vad däri är
skrivet; ty tiden är nära.
001:004 Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd
vare med eder och frid från honom som är, och som var, och som
skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron,
001:005 och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde
bland de döda, den som är härskaren över konungarna på
jorden. Honom som älskar oss, och som har löst oss från våra
synder med sitt blod
001:006 och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och
Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
amen.
001:007 Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja
ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden
skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen.
001:008 Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är, och som var,
och som skall komma, den Allsmäktige.
001:009 Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen
och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö
som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
001:010 Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig
höra en stark röst, lik ljudet av en basun,
001:011 och den sade: »Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den
till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
001:012 Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som
talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju
gyllene ljusstakar
001:013 och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson,
klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett
gyllene bälte.
001:014 Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans
ögon voro såsom eldslågor.
001:015 Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i
en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
001:016 I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick
ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när
den skiner i sin fulla kraft.
001:017 När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag
varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade:
»Frukta icke. Jag är den förste och den siste
001:018 och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas
evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.
001:019 Så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp både vad som nu
är, och vad som härefter skall ske.
001:020 Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i
min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta
att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och att
de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.»
002:001 Skriv till Efesus' församlings ängel: »Så säger han som håller
de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de
sju gyllene ljusstakarna:
002:002 Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet,
och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat
dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit
dem vara lögnare.
002:003 Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull
och har icke förtröttats.
002:004 Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första
kärlek.
002:005 Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter
sådana gärningar som du gjorde under din första tid. Varom
icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake
från dess plats, såframt du icke gör bättring.
002:006 Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas
gärningar, som också jag hatar.--
002:007 Den som har öra, han höre vad Anden säger till
församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva
att äta av livets träd, som står i Guds paradis.»
002:008 Och skriv till Smyrnas församlings ängel:
»Så säger den förste och den siste, han som var död och åter har
blivit levande:
002:009 Jag känner din bedrövelse och din fattigdom--dock, du är rik!
--och jag vet vilken försmädelse du utstår av dem som säga sig
vara judar, men icke äro detta, utan äro en Satans synagoga.
002:010 Frukta icke för det som du skall få lida. Se, djävulen skall
kasta somliga av eder i fängelse, för att I skolen sättas på
prov; och I skolen få utstå bedrövelse i tio dagar. Var trogen
intill döden, så skall jag giva dig livets krona,
002:011 Den som har öra, han höre vad Anden säger till
församlingarna. Den som vinner seger, han skall förvisso icke
lida någon skada av den andra döden.»
002:012 Och skriv till Pergamus' församlings ängel: »Så säger han som
har det skarpa tveeggade svärdet:
002:013 Jag vet var du bor: där varest Satan har sin tron. Och dock
håller du fast vid mitt namn; och tron på mig förnekade du icke
ens på den tid då Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare,
blev dräpt hos eder--där varest Satan bor.
002:014 Men jag har något litet emot dig: du har hos dig några som hålla
fast vid Balaams lära, hans som lärde Balak huru han skulle
lägga en stötesten för Israels barn, så att de skulle äta kött
från avgudaoffer och bedriva otukt.
002:015 Så har också du några som på lika sätt hålla sig till
nikolaiternas lära.
002:016 Gör då bättring; varom icke, så skall jag snart komma över dig
och skall strida mot dem med min muns svärd.
002:017 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
Den som vinner seger, åt honom skall jag giva av det fördolda
mannat; och jag skall giva honom en vit sten och ett nytt namn
skrivet på den stenen, ett namn som ingen känner, utom den som
får det.»
002:018 Och skriv till Tyatiras församlings ängel: »Så säger Guds Son,
han som har ögon såsom eldslågor, han vilkens fötter likna
glänsande malm:
002:019 Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro, och jag
vet huru du har tjänat och varit ståndaktig, och huru dina sista
gärningar äro flera än dina första.
002:020 Men jag har det emot dig att du är så efterlåten mot kvinnan
Jesabel--hon som säger sig vara en profetissa och uppträder
såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt
och till att äta kött från avgudaoffer.
002:021 Jag har givit henne tid till bättring, men hon vill icke göra
bättring och upphöra med sin otukt.
002:022 Se, jag vill lägga henne ned på sjuksängen; och över dem som med
henne begå äktenskapsbrott vill jag sända stor vedermöda,
såframt de icke bättra sig och upphöra med att göra hennes
gärningar.
002:023 Och hennes barn skall jag dräpa. Och alla församlingarna skola
förnimma, att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan; och
jag skall giva var och en av eder efter hans gärningar.
002:024 Men till eder, I andra som bon i Tyatira, till eder alla som
icke haven denna lära, då I ju icke »haven lärt känna
djupheterna», såsom de säga--ja, Satans djupheter!--till eder
säger jag: Jag lägger icke på eder någon ny börda;
002:025 hållen allenast fast vid det som I haven, till dess jag kommer.
002:026 Den som vinner seger och intill änden troget gör mina gärningar,
åt honom skall jag giva makt över hedningarna.
002:027 och han skall styra dem med järnspira, likasom när man krossar
lerkärl,
002:028 såsom ock jag har fått den makten av min Fader; och jag skall
giva honom morgonstjärnan.
002:029 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.»
003:001 Och skriv till Sardes' församlings ängel:
»Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag
känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever,
men du är död.
003:002 Vakna upp och håll dig vaken, och styrk det som ännu är kvar, det
som har varit nära att dö. Ty jag har icke funnit dina gärningar
vara fullkomliga inför min Gud.
003:003 Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på
därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall
jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken
stund jag kommer över dig.
003:004 Dock kunna hos dig i Sardes nämnas några få som icke hava
fläckat sina kläder; och dessa skola vandra med mig i vita
kläder, ty de äro värdiga därtill.
003:005 Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder,
och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan
kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.
003:006 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.»
003:007 Och skriv till Filadelfias församlings ängel:
»Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids
nyckel', han som 'upplåter, och ingen kan tillsluta', han som
'tillsluter, och ingen upplåter':
003:008 Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen
dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du
har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.
003:009 Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några
av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga;
ja, jag vill göra så, att de komma ock falla ned för dina
fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär.
003:010 Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall
ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens
stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens
inbyggare på prov.
003:011 Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din
krona.
003:012 Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min
Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall
skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det
nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, så
ock mitt eget nya namn.
003:013 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
003:014 Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
Amen, den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
till Guds skapelse:
003:015 Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag
skulle önska att du vore antingen kall eller varm.
003:016 Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
utspy dig ur min mun.
003:017 Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och
ömkansvärd och fattig och blind och naken.
003:018 Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i
eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
ögon med, för att du skall kunna se.
003:019 'Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.' Så gör nu
bättring med all flit.
003:020 Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
hålla måltid med honom och han med mig.
003:021 Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
Fader på hans tron.
003:022 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
004:001 Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst,
lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig,
sade: »Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske
härefter.»
004:002 I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron
vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen;
004:003 och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och
karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till
utseendet var såsom en smaragd.
004:004 Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på
de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med
gyllene kransar på sina huvuden.
004:005 Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och
framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar.
004:006 Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall;
och runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var
sida av tronen och de voro fullsatta med ögon framtill och
baktill.
004:007 Och det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet
liknade en ung tjur, det tredje väsendet hade ett ansikte såsom
en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande örn.
004:008 Och vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar; runt
omkring, jämväl under vingarna voro de fullsatta med ögon. Och
dag och natt sade de utan uppehåll: »Helig, helig, helig är
Herren Gud den Allsmäktige, han som var, och som är, och som
skall komma.»
004:009 Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som
sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas
evigheter,
004:010 då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på
tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter,
och lägga sina kransar ned inför tronen och säga;
004:011 »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och
makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja,
kom det till och blev skapat.»
005:001 Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en
bokrulle, med skrift både på insidan och på utsidan, och
förseglad med sju insegel.
005:002 Och jag såg en väldig ängel som utropade med hög röst: »Vem är
värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?»
005:003 Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under
jorden, kunde öppna bokrullen eller se vad som stod däri.
005:004 Och jag grät bittert över att ingen befanns vara värdig att
öppna bokrullen eller se, vad som stod däri.
005:005 Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke. Se, lejonet av
Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att
han kan öppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.»
005:006 Då fick jag se att mellan tronen och de fyra väsendena och de
äldste stod ett lamm, som såg ut såsom hade det varit slaktat. Det
hade sju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro
utsända över hela jorden.
005:007 Och det trädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom
som satt på tronen.
005:008 Och när han tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de
tjugufyra äldste ned inför Lammet; och de hade var och en sin
harpa och hade gyllene skålar, fulla med rökelse, det är de
heligas böner.
005:009 Och de sjöngo en ny sång som lydde så:
»Du är värdig att taga bokrullen
och att bryta dess insegel,
ty du har blivit slaktad,
och med ditt blod har du åt Gud köpt människor,
av alla stammar och tungomål och folk och folkslag,
005:010 och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster,
och de skola regera på jorden»
005:011 Och i min syn fick jag höra röster av många änglar runt omkring
tronen och omkring väsendena och de äldste; och deras antal var
tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen.
005:012 Och de sade med hög röst: »Lammet som blev slaktat, är värdigt
att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och
ära, och pris och lov.»
005:013 Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden
och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: »Honom, som
sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset
och väldet i evigheternas evigheter.»
005:014 Och de fyra väsendena sade »amen», och de äldste föllo ned och
tillbådo.
006:001 Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag
hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst:
»Kom.»
006:002 Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en
båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom
segrare och för att segra.
006:003 Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra
väsendet säga »Kom.»
006:004 Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som
satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att
människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev
honom givet.
006:005 Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje
väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen
som satt på den hade en vågskål i sin hand.
006:006 Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena
säga: »Ett mått vete för en silverpenning och tre mått
korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke
skada.»
006:007 Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde
väsendets röst säga: »Kom.»
006:008 Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den,
hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem
gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
jorden.
006:009 Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de
människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull
och för det vittnesbörds skull, som de hade.
006:010 Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och
sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva
vårt blod av jordens inbyggare?»
006:011 Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem
blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro,
till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som
skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.
006:012 Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en
stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och
månen blev hel och hållen såsom blod;
006:013 och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett
fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark
vind.
006:014 Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa;
och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.
006:015 Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och
alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria,
dolde sig i hålor och bland bergsklippor.
006:016 Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och
döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för
Lammets vrede.
006:017 Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»
007:001 Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla
tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa
över jorden eller över havet eller mot något träd.
007:002 Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den
levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra
änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet,
007:003 och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon
skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på
deras pannor.»
007:004 Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade, av alla Israels barns
stammar;
007:005 av Juda stam tolv tusen tecknade,
av Rubens stam tolv tusen,
av Gads stam tolv tusen,
007:006 av Asers stam tolv tusen,
av Neftalims stam tolv tusen,
av Manasses' stam tolv tusen,
007:007 av Simeons stam tolv tusen,
av Levi stam tolv tusen,
av Isaskars stam tolv tusen,
007:008 av Sabulons stam tolv tusen,
av Josefs stam tolv tusen,
av Benjamins stam tolv tusen tecknade.
007:009 Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara
ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför
tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida
kläder och hade palmer i sina händer.
007:010 Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår
Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.»
007:011 Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför
tronen och tillbådo Gud
007:012 och sade: »Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen
och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i
evigheternas evigheter. Amen.»
007:013 Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som
äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och
varifrån hava de kommit?»
007:014 Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.» Då sade han
till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och
som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
007:015 Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i
hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
tabernakel över dem.
007:016 'De skola icke mer hungra och icke mer törsta,
och solens hetta skall icke träffa dem,
ej heller eljest någon brännande hetta.
007:017 Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och
leda dem till livets vattenkällor, och 'Gud skall avtorka alla
tårar från deras ögon'.»
008:001 Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
tystnad, som varade vid pass en halv timme.
008:002 Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju
basuner.
008:003 Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade
ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom,
för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det
gyllene altare som stod framför tronen.
008:004 Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner
upp inför Gud.
008:005 Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret
och kastade elden ned på jorden. Då kommo tordön och dunder och
ljungeldar och jordbävning.
008:006 Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo
att stöta i sina basuner.
008:007 Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat
med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av
jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och
allt grönt gräs brändes upp.
008:008 Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett
stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
av havet blev blod.
008:009 Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom;
och tredjedelen av skeppen förgicks.
008:010 Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen
en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned
över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
008:011 Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev
bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför
att det hade blivit så bittert.
008:012 Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade
hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och
tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades
och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.
008:013 Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i
himlarymden, ropa med hög röst: »Ve, ve, ve över jordens
inbyggare, när de tre övriga änglar, som skola stöta i basun,
låta sina basuner ljuda!»
009:001 Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna
vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs
nyckeln till avgrundens brunn.
009:002 Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen,
lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av
röken från brunnen.
009:003 Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs
samma makt som skorpionerna på jorden hava.
009:004 Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gräset på jorden
eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de
människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.
009:005 Och åt dem blev givet att, icke att döda dem, men att plåga dem
i fem månader; och plågan, som de vållade var såsom den plåga
en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
009:006 På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna
den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån
dem.
009:007 Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid. På
sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
guld. Deras ansikten voro såsom människors ansikten.
009:008 De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom
lejons.
009:009 De hade bröst, som liknade järnpansar; och rasslet av deras
vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar
störta fram till strid.
009:010 De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras
stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada
människorna.
009:011 Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på
hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon.
009:012 Det första ve har gått till ända; se, efter detta komma ännu två
andra ve.
009:013 Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst
från de fyra hornen på det gyllene altare, som stod inför Guds
ansikte,
009:014 säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: »Lös de fyra
änglar, som hållas bundna invid den stora floden Eufrat.»
009:015 Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den
dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo att dräpa
tredjedelen av människorna.
009:016 Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio
tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
009:017 Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för min syn
på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula
pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap
gick ut eld och rök och svavel.
009:018 Av dessa tre plågor--av elden och röken och svavlet som gick
ut ur deras gap--dödades tredjedelen av människorna.
009:019 Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar. Deras
svansar liknade nämligen ormar, och hade huvuden, och med dem
var det, som de gjorde skada.
009:020 Men de återstående människorna, de som icke hade blivit dödade
genom dessa plågor, gjorde icke bättring; de vände sig icke ifrån
belätena, som de hade gjort med egna händer, och upphörde icke
att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
koppar och sten och trä, som varken kunna se eller höra eller
gå.
009:021 De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar
och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.
010:001 Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han
var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans
ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare;
010:002 och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte
sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden.
010:003 Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när
han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster.
010:004 Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag
fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under
insegel vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp det.»
010:005 Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin
högra hand upp mot himmelen
010:006 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå
är, och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer
givas,
010:007 utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker
att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut
fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har
förkunnat för sina tjänare profeterna.»
010:008 Och den röst som jag hade hört från himmelen hörde jag nu åter
tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle som
ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.»
010:009 Då gick jag bort till ängeln och bad honom att han skulle giva
mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den;
den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall
den vara söt såsom honung.»
010:010 Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var
i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände
jag bitter plåga i min buk.
010:011 Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många
folk och folkslag och tungomål och konungar.
011:001 Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt:
»Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som
tillbedja därinne.
011:002 Men lämna å sido templets yttre förgård och mät den icke; ty den
är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå
månader förtrampa den heliga staden.
011:003 Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra
sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.
011:004 Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå
inför jordens Herre.
011:005 Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och
förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall
han bliva dödad på det sättet.
011:006 De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller
under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, att
förvandla det till blod, och makt att slå jorden med alla slags
plågor, så ofta de vilja.
011:007 Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall
vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
011:008 Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora
staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad
där också deras Herre blev korsfäst.
011:009 Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och
folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar
ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i
någon grav.
011:010 Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits
dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två
profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.»
011:011 Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i
dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan
föll över dem som sågo dem.
011:012 Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem:
»Kommen hit upp.» Då stego de i en sky upp till himmelen, i
sina ovänners åsyn.
011:013 Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen
av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju
tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt
Gud i himmelen.
011:014 Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
011:015 Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen
starka röster som sade: »Väldet över världen har blivit vår
Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
evigheternas evigheter.»
011:016 Och de tjugufyra äldste, som sutto på sina troner inför Gud,
föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud
011:017 och sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, du som är,
och som var, för att du har tagit i besittning din stora makt
och trätt fram såsom konung.
011:018 Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit, och den tid
då de döda skola få sin dom, och då du skall löna dina tjänare
profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små
och stora, och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.»
011:019 Och Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev
synlig i hans tempel. Då kommo ljungeldar och dunder och tordön
och jordbävning och starkt hagel.
012:001 Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
012:002 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
012:003 Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
huvuden sju kronor.
012:004 Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan
som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
fött det.
012:005 Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla
folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron;
012:006 Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
hundra sextio dagar.
012:007 Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
012:008 men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
någon plats för dem.
012:009 Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.
012:010 Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud.
012:011 De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden.
012:012 Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»
012:013 Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
012:014 Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
ormens åsyn.
012:015 Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
012:016 Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
012:017 Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
bud och hava Jesu vittnesbörd.
013:018 Och han ställde sig på sanden invid havet.
013:001 Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på
sina huvuden hädiska namn.
013:002 Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade
fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav
det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
013:003 Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men
dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter
vilddjuret.
013:004 Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret
sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade »Vem är lik
vilddjuret, och vem kan strida mot det?»
013:005 Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå
månader.
013:006 Och den öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till
att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
himmelen.
013:007 Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna
dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål
och folkslag.
013:008 Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets
bok, det slaktade Lammets bok.
013:009 Den som har öra, han höre.
013:010 Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva
bortförd i fångenskap; den som dräper andra med svärd, han skall
själv bliva dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att
hava ståndaktighet och tro.
013:011 Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två
horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake.
013:012 Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet, i dess
åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja
det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt.
013:013 Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i
människornas åsyn falla ned från himmelen på jorden.
013:014 Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets
åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal
jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var
sårat med svärd, men åter kom till liv.
013:015 Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att
vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda
alla som icke tillbådo vilddjurets bild.
013:016 Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga,
både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra
handen eller på pannan,
013:017 så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som
är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.
013:018 Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut
betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och
dess tal är sex hundra sextiosex.
014:001 Och jag fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra
fyrtiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna
på sina pannor.
014:002 Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora
vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet som jag
hörde var såsom när harpospelare spela på sina harpor.
014:003 Och de sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de
äldste vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära
sig den sången, utom de ett hundra fyrtiofyra tusen som voro
friköpta ifrån jorden.
014:004 Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor; ty de äro
såsom jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet varthelst det
går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling
åt Gud och Lammet.
014:005 Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro
ostraffliga.
014:006 Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han
hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som
bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och
folk.
014:007 Och han sade med hög röst: »Frukten Gud och given honom ära; ty
stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom
som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.
014:008 Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: »Fallet,
fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka
av sin otukts vredesvin.»
014:009 Och ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst:
»Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess
märke på sin panna eller på sin hand,
014:010 så skall ock han få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt
i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld
och svavel, i heliga änglars och i Lammets åsyn.
014:011 Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters
evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som
tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med
dess namn.
014:012 Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som
hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.»
014:013 Och jag hörde en röst från himmelen säga: »Skriv: Saliga äro de
döda som dö i Herren härefter. Ja, säger Anden, de skola få
vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.»
014:014 Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en
människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i
sin hand en vass lie.
014:015 Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst
till den som satt på skyn: »Låt din lie gå, och inbärga skörden;
ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen
till skörd.»
014:016 Den som satt på skyn högg då till med sin lie på jorden, och
jorden blev avbärgad.
014:017 Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och jämväl han
hade en vass lie.
014:018 Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över
elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa
lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna
från vinträden på jorden, ty deras druvor äro fullmogna.»
014:019 Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten
ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora
vinpress.
014:020 Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från
pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en
sträcka av ett tusen sex hundra stadier.
015:001 Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart;
sju änglar med de sju plågor som bliva de sista, ty med dem är
Guds vredesdom fullbordad.
015:002 Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med
eld. Och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med
dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet, med Guds harpor
i sina händer.
015:003 Och de sjöngo Moses', Guds tjänares, sång och
Lammets sång: de sjöngo:
»Stora och underbara äro dina verk,
Herre Gud, du Allsmäktige;
rättfärdiga och rätta äro dina vägar,
du folkens konung.
015:004 Vem skulle icke frukta dig, Herre,
och prisa ditt namn?
Du allena är helig,
och alla folk skola komma
och tillbedja inför dig.
Ty dina domar hava blivit uppenbara.»
015:005 Sedan såg jag att vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen
öppnades.
015:006 Och de sju änglarna med de sju plågorna kommo ut ur templet,
klädda i rent, skinande linne, och omgjordade kring bröstet med
gyllene bälten.
015:007 Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene
skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas
evigheter.
015:008 Och templet blev uppfyllt av rök från Guds härlighet och från
hans makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju
änglarnas sju plågor hade fått sin fullbordan.
016:001 Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju
änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på
jorden.»
016:002 Och den förste gick åstad och göt ut sin skål på jorden. Då
kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro
vilddjurets märke och tillbådo dess bild.
016:003 Och den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till
blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser
i havet dogo.
016:004 Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och
vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod.
016:005 Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är
och som var, du helige, som har dömt så.
016:006 De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock
du givit dem blod att dricka; de äro det värda.»
016:007 Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige,
rätta och rättfärdiga äro dina domar.»
016:008 Och den fjärde göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt
att bränna människorna såsom med eld.
016:009 Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de
Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde
icke bättring och gåvo honom icke ära.
016:010 Och den femte göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då blev
dess rike förmörkat, och människorna beto sönder sina tungor i
sin vånda.
016:011 Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders
skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina
gärningar.
016:012 Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då
torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna
från östern.
016:013 Och ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske
profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor.
016:014 De äro nämligen onda andar som göra tecken, och som gå ut till
konungarna i hela världen, för att samla dem till striden på
Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
016:015 (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och
bevarar sina kläder, så att han icke måste gå naken, och man får
se hans skam.»)
016:016 Och de församlade dem till den plats som på hebreiska heter
Harmagedon.
016:017 Och den sjunde göt ut sin skål i luften. Då gick en stark röst
ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.»
016:018 Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en
stor jordbävning, en jordbävning så våldsam och så stor, att
dess like icke hade förekommit, alltsedan människor blevo till
på jorden.
016:019 Och den stora staden rämnade sönder i tre delar, och folkens
städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så
att han räckte det kalken med sin stränga vredes vin.
016:020 Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.
016:021 Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på
människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen
vållade, ty den plågan var mycket stor.
017:001 Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med
mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora
skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,
017:002 hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»
017:003 Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en
kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat
med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.
017:004 Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld
och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene
kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.
017:005 Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse:
»Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till
styggelserna på jorden.»
017:006 Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg
henne.
017:007 Och ängeln sade till mig: »Varför förundrar du dig? Jag skall
säga dig hemligheten om kvinnan, och om vilddjuret som bär
henne, och som har de sju huvudena och de tio hornen.
017:008 Vilddjuret som du har sett, det har varit, och är icke mer; men
det skall stiga upp ur avgrunden, och det går sedan i
fördärvet. Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke från
världens begynnelse äro skrivna i livets bok, skola förundra
sig, när de få se vilddjuret som har varit, och icke mer är, men
dock skall komma.--
017:009 Här gäller det att äga ett förstånd med vishet. De sju huvudena
äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar;
017:010 fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke
kommit, och när han kommer, skall han bliva kvar en liten tid.
017:011 Och vilddjuret som har varit, och icke mer är, det är självt den
åttonde, och dock en av de sju, och det går i fördärvet.
017:012 Och de tio horn som du har sett, de äro tio konungar, som ännu
icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid,
tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar.
017:013 Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
myndighet åt vilddjuret.
017:014 De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de
kallade och utvalda och trogna som följa det, skall övervinna
dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.»
017:015 Och han sade ytterligare till mig: »Vattnen som du har sett,
där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och
folkslag och tungomål.
017:016 Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
skökan och göra henne utblottad och naken, och skola äta hennes
kött och bränna upp henne i eld.
017:017 Ty Gud har ingivit dem i hjärtat att de skola utföra vad han
har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne,
och att de skola giva sitt välde åt vilddjuret, till dess Guds
utsagor hava fullbordats.
017:018 Och kvinnan som du har sett är den stora staden, som har
konungsligt välde över jordens konungar.»
018:001 Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han
hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.
018:002 Och han ropade med stark röst och sade:
»Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
018:003 Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»
018:004 Och jag hörde en annan röst från himmelen säga:
»Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
018:005 Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
018:006 Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk
vari hon har iskänkt.
018:007 Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken
pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt
hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg',
018:008 därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty
stark är Herren Gud, han som har dömt henne.
018:009 Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
se röken av hennes brand.
018:010 De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola
säga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
Plötsligt har nu din dom kommit.'
018:011 Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
mer köper de varor som de frakta:
018:012 guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
marmor,
018:013 därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.
018:014 De frukter som din själ hade begär till hava försvunnit ifrån
dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
för dig och skall aldrig mer bliva funnet.
018:015 De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
henne, de skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina; de
skola gråta och sörja
018:016 och skola säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
ädla stenar och pärlor!
018:017 I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.'
Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån;
018:018 och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: 'Var
fanns den stora stadens like?'
018:019 Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
och säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick
har den nu blivit förödd.
018:020 Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
över henne och utkrävt vedergällning för eder!»
018:021 Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.
018:022 Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
skall aldrig mer något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;
018:023 en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
brud skall aldrig mer höras i dig--du vars köpmän voro stormän
på jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,
018:024 och i vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de
människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»
019:001 Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i
himmelen, som sade »Halleluja! Frälsningen och äran och makten
tillhöra vår Gud.
019:002 Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora
skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har
utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.»
019:003 Och åter sade de: »Halleluja!» Och röken från henne stiger upp i
evigheternas evigheter!
019:004 Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och
tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen! Halleluja!»
019:005 Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I
hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.»
019:006 Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av
stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja!
Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom
konung.
019:007 Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden
är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo.
019:008 Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne,
skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.
019:009 Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till
Lammets bröllopsmåltid.» Ytterligare sade han till mig: »Dessa
ord äro sanna Guds ord.»
019:010 Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men
han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina
bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du
tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.»
019:011 Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och
mannen som satt på den heter »Trofast och sannfärdig», och han
dömer och strider i rättfärdighet.
019:012 Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många
kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han
själv.
019:013 Och han var klädd i en mantel som var doppad i blod; och det
namn han har fått är »Guds Ord».
019:014 Och honom följde, på vita hästar, de himmelska härskarorna,
klädda i fint linne, vitt och rent.
019:015 Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå
folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar
Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress.
019:016 Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet:
»Konungarnas konung och herrarnas herre.»
019:017 Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst
och sade till alla fåglar som flögo fram uppe i himlarymden:
»Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud,
019:018 för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött
av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och
trälar, både små och stora.»
019:019 Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina
härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt
på hästen och mot hans härskara.
019:020 Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten,
som i dess åsyn hade gjort de tecken med vilka han hade
förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke, och dem som hade
tillbett dess bild. Båda blevo de levande kastade i eldsjön,
som brann med svavel.
019:021 Och de andra blevo dräpta med ryttarens svärd, det som utgick
från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.
020:001 Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
020:002 Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
och fängslade honom för tusen år
020:003 och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
insegel över honom på det att han icke mer skulle förvilla
folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall
han åter komma lös för en liten tid.
020:004 Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt
vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar,
som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och
icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
år.
020:005 (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen.
020:006 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.
020:007 Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
ur sitt fängelse.
020:008 Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens
fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.
020:009 Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
och förtär dem.
020:010 Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
evigheternas evigheter.
020:011 Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
för dem.
020:012 Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten;
det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina
gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.
020:013 Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
dödsriket gåvo igen de döda som voro i dem; och dessa blev
dömda, var och en efter sina gärningar.
020:014 Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
detta, den brinnande sjön, är den andra döden.
020:015 Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
i den brinnande sjön.
021:001 Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen
och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer.
021:002 Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är
prydd för sin brudgum.
021:003 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds
tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och
de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem
021:004 och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall
icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga
skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.»
021:005 Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.»
Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.»
021:006 Han sade vidare till mig: »Det är gjort. Jag är A och O,
begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att
dricka för intet ur källan med livets vatten.
021:007 Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag
skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
021:008 Men de fega och de otrogna, och de som hava gjort vad
styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och
trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del
i den sjö som brinner med eld och svavel; detta är den andra
döden.»
021:009 Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med
de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom
hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.»
021:010 Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg
och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från
himmelen, från Gud,
021:011 med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten,
den var såsom kristallklar jaspis.
021:012 Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna
stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen
på Israels barns tolv stammar.
021:013 I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar
och i väster tre portar.
021:014 Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv
namn: namnen på Lammets tolv apostlar.
021:015 Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att
därmed mäta staden och dess portar och dess mur.
021:016 Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som
dess bredd. Och med stången mätte han staden: dess mått var tolv
tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika.
021:017 Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
efter människors mått, som ock är änglars.
021:018 Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent
guld, likt rent glas.
021:019 Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla
slags ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den
andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd,
021:020 den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en
krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den
tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
ametist.
021:021 Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port
utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld,
likt genomskinligt glas.
021:022 Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige,
är dess tempel, han och Lammet.
021:023 Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty
Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet.
021:024 Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra
ditin, vad härligt de hava.
021:025 Dess portar skola aldrig stängas om dagen--natt skall icke
finnas där
021:026 och vad härligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin.
021:027 Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör
vad styggeligt är och lögn, utan allenast de som äro skrivna
i livets bok, Lammets bok.
022:001 Och han visade mig en ström med vatten, klar som kristall. Den
gick ut från Guds och Lammets tron
022:002 och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om
strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt
var månad; och trädens löv tjänade till läkedom för folken.
022:003 Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron
skall stå där inne, och hans tjänare skall tjäna honom
022:004 och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på
deras pannor.
022:005 Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas
ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem,
och de skola regera i evigheternas evigheter.
022:006 Och han sade till mig: »Dessa ord äro vissa och sanna; och
Herren, profeternas andars Gud, har sänt sin ängel för att visa
sina tjänare, vad som snart skall ske.
022:007 Och se, jag kommer snart. Salig är den som tager vara på de
profetians ord som stå i denna bok.»
022:008 Och jag, Johannes, var den som hörde och såg detta. Och när jag
hade hört och sett det, föll jag ned för att tillbedja inför
ängelns fötter, hans som visade mig detta.
022:009 Men han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och
dina bröders, profeternas, och deras som taga vara på denna boks
ord. Gud skall du tillbedja.»
022:010 Och han sade till mig: »Göm icke under något insegel de
profetians ord som stå i denna bok; ty tiden är nära.
022:011 Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet
och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig,
han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att
helga sig.
022:012 Se, jag kommer snart och har med mig min lön, för att vedergälla
var och en efter som hans gärningar äro.
022:013 Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och
änden.
022:014 Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av
livets träd och att gå in i staden genom dess portar.
022:015 Men de som äro hundar och trollkarlar och otuktiga och dråpare
och avgudadyrkare och alla som älska och göra lögn, de måste
alla stanna därutanför.»
022:016 Jag, Jesus, har sänt min ängel för att i församlingarna vittna
om detta för eder. Jag är telningen från Davids rot och kommen
av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.
022:017 Och Anden och bruden säga: »Kom.» Och den som hör det, han säge
»Kom.» Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage
livets vatten för intet.
022:018 För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok
betygar jag detta: »Om någon lägger något till dem, så skall Gud
på honom lägga de plågor om vilka är skrivet i denna bok.
022:019 Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna
profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets
träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.»
022:020 Han som betygar detta säger: »Ja, jag kommer snart.» Amen. Kom
Herre Jesus!
022:021 Herren Jesu nåd vare med alla.