001:001 Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv
stammar som bo kringspridda bland folken.
001:002 Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i
allahanda frestelser,
001:003 och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta
ståndaktighet.
001:004 Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning,
så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något
stycke.
001:005 Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig
sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord,
och den skall bliva honom given.
001:006 Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik
havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
001:007 En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från
Herren--
001:008 en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina
vägar.
001:009 Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
001:010 Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets
blomster skall han förgås.
001:011 Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och
dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock
den rike förvissna mitt i sin ävlan.
001:012 Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har
bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har
lovat åt dem som älska honom.
001:013 Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans
frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så
frestar han icke heller någon.
001:014 Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som
han drages och lockas.
001:015 Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och
när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
001:016 Faren icke vilse, mina älskade bröder.
001:017 Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned
ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring
äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
001:018 Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens
ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har
skapat.
001:019 Det veten I, mina älskade bröder.
Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala
och sen till vrede.
001:020 Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
001:021 Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar,
och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som
kan frälsa edra själar.
001:022 Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest
bedragen I eder själva.
001:023 Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han
lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
001:024 när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter
strax hurudan han var.
001:025 Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag,
och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en
verklig görare, han varder salig i sin gärning.
001:026 Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan
bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
001:027 En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern,
är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i
deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
002:001 Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den
förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till
personen.
002:002 Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring
på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en
fattig man i smutsiga kläder,
002:003 och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga
kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda
plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller:
»Sätt dig därnere vid min fotapall»--
002:004 haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare
som döma efter orätta grunder?
002:005 Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i
världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få
till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
002:006 I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de
rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder
inför domstolarna?
002:007 Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?
002:008 Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen:
»Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I
visserligen väl.
002:009 Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och
bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare.
002:010 Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är
han skyldig till allt.
002:011 Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han
sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke
begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en
lagöverträdare.
002:012 Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas
genom frihetens lag.
002:013 Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat
barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför
domen.
002:014 Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?
002:015 Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
vore utan mat för dagen
002:016 och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
varmt, och ät dig mätt»--vartill gagnade detta, såframt han
icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?
002:017 Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
gärningar.
002:018 Nu torde någon säga: »Du har ju tro?»--»Ja, och jag har också
gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom
mina gärningar visa dig min tro.»
002:019 Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna
tro det och bäva.
002:020 Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan
gärningar är till intet gagn!
002:021 Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han
frambar sin son Isak på altaret?
002:022 Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av
gärningarna blev tron fullkomnad,
002:023 och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde
Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev
kallad »Guds vän».
002:024 I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver
rättfärdig, och icke av tro allenast.
002:025 Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon
rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan
på en annan väg släppte ut dem?
002:026 Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan
gärningar död.
003:001 Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I
bören veta att vi skola få en dess strängare dom.
003:002 I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal,
så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.
003:003 När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss,
då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.
003:004 Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av
starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit
styrmannen vill.
003:005 Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av
stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
003:006 Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet
framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela
kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv
är antänd av Gehenna.
003:007 Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs
och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och
verkligen har blivit tamd, genom människors natur.
003:008 Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är
den, och full av dödande gift.
003:009 Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi
människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
003:010 Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så
bör det icke vara, mina bröder.
003:011 Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och
bittert vatten?
003:012 Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett
vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.
003:013 Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i
visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som
hövas en sådan man.
003:014 Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären
genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot
sanningen.
003:015 Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och
tillhör de »själiska» människorna, ja, de onda andarna.
003:016 Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt
vad ont är.
003:017 Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren,
vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra
goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.
003:018 Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till
del som hålla frid.
004:001 Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke
av de lustar som föra krig i eder lemmar?
004:002 I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och
hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och
striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen.
004:003 Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för
att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.
004:004 I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är
Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså
Guds ovän.
004:005 Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med
svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin
boning i oss»?
004:006 Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det:
»Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.»
004:007 Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall
han fly bort ifrån eder.
004:008 Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I
syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
004:009 Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig
i sorg och eder glädje i bedrövelse.
004:010 Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
004:011 Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder
eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men
dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess
domare.
004:012 En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan
förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?
004:013 Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år
och driva handel och skaffa oss vinning»--
004:014 I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv?
En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
004:015 I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola
vi göra det, eller det.»
004:016 Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan
stortalighet är ond.
004:017 Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det,
för honom bliver detta till synd.
005:001 Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som
skall komma över eder.
005:002 Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
005:003 edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara
eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert
kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
005:004 Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra
åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit
fram till Herren Sebaots öron.
005:005 I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar;
I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag».
005:006 I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han
står eder icke emot.
005:007 Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I
sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt
bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och
vårregn.
005:008 Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens
tillkommelse är nära.
005:009 Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån
bliva dömda. Se, domaren står för dörren.
005:010 Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.
005:011 Vi prisa ju dem saliga, som hava varit ståndaktiga. Om Jobs
ståndaktighet haven I hört, och I haven sett vilken utgång
Herren beredde; ty Herren är nåderik och barmhärtig.
005:012 Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen
eller vid jorden, ej heller vid något annat, utan låten edert
»ja» vara »ja», och edert »nej» vara »nej», så att I icke
hemfallen under dom.
005:013 Får någon bland eder utstå lidande, så må han bedja.
005:014 Är någon glad, så må han sjunga lovsånger. Är någon bland eder
sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa
må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja.
005:015 Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta
honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta
bliva honom förlåtet.
005:016 Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för
varandra, på det att I mån bliva botade. Mycket förmår en
rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.
005:017 Elias var en människa, med samma natur som vi. Han bad en bön
att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden under
tre år och sex månader;
005:018 åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin
frukt.
005:019 Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen,
och någon omvänder honom,
005:020 så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans
villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en
myckenhet av synder.