001:001 Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, hälsar dem som i
och genom vår Guds och Frälsarens, Jesu Kristi, rättfärdighet
hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi.
001:002 Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre
Jesus Kristus.
001:003 Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga
makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss
medelst sin härlighet och underkraft.
001:004 Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora
löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av
gudomlig natur och undkomma den förgängelse som i följd av den
onda begärelsen råder i världen.
001:005 Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro
bevisa dygd, i dygden kunskap,
001:006 i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i
ståndaktigheten gudsfruktan,
001:007 i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken
allmännelig kärlek.
001:008 Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så
tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i
fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.
001:009 Den åter som icke har detta, han är blind och kan icke se; han
har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder,
001:010 Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra
eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I
aldrig någonsin komma på fall.
001:011 Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga
rike förlänas eder i rikligt mått.
001:012 Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I
visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som
har kommit till eder.
001:013 Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag
ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka
eder.
001:014 Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har
vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig.
001:015 Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång
städse kunnen draga eder detta till minnes.
001:016 Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi
kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans
tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
001:017 Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta
Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min
älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
001:018 Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med
honom på det heliga berget.
001:019 Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet;
och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i
en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan
går upp i edra hjärtan.
001:020 Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något
skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas.
001:021 Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja,
utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade
vad som gavs dem från Gud.
002:001 Men också falska profeter uppstodo bland folket, likasom jämväl
bland eder falska lärare skola komma att finnas, vilka på
smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över
sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka
den Herre som har köpt dem.
002:002 De skola få många efterföljare i sin lösaktighet, och för deras
skull skall sanningens väg bliva smädad.
002:003 I sin girighet skola de ock med bedrägliga ord bereda sig
vinning av eder. Men sedan länge är deras dom i annalkande, den
dröjer icke, och deras fördärv sover icke.
002:004 Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, utan störtade dem
ned i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets hålor, för att
där förvaras till domen.
002:005 Ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han
lät floden komma över de ogudaktigas värld, bevarade Noa såsom
rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra.
002:006 Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem
till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel
för kommande tiders ogudaktiga människor.
002:007 Men han frälste den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de
gudlösa människornas lösaktiga vandel.
002:008 Ty genom de ogärningar som han, den rättfärdige mannen, måste se
och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i
sin rättfärdiga själ.
002:009 Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen, men
ock att under straff förvara de orättfärdiga till domens dag.
002:010 Och detta gör han först och främst med dem som i oren begärelse
stå efter köttslig lust och förakta andevärldens herrar.
I sitt trots och sin självgodhet bäva dessa människor icke för
att smäda andevärldens härlige,
002:011 under det att änglar som stå ännu högre i starkhet och makt icke
om dem uttala någon smädande dom inför Herren.
002:012 Men på samma sätt som oskäliga djur förgås, varelser som av
naturen äro födda till att fångas och förgås, på samma sätt
skola ock dessa förgås, eftersom de smäda vad de icke känna
till;
002:013 och de skola så bliva bedragna på den lön som de vilja vinna
genom orättfärdighet. De hava sin lust i kräsligt leverne mitt
på ljusa dagen. De äro skamfläckar och styggelser, där de vid
gästabuden, som de få hålla med eder, frossa i sina njutningar.
002:014 Deras ögon äro fulla av otuktigt begär och kunna icke få nog av
synd. De locka till sig obefästa själar. De hava hjärtan övade i
girighet. Förbannade äro de.
002:015 De hava övergivit den raka vägen och kommit vilse genom att
efterfölja Balaam, Beors son, på hans väg. Denne åtrådde ju att
vinna lön genom orättfärdighet;
002:016 men han blev tillrättavisad för sin överträdelse: en stum
arbetsåsninna begynte tala med människoröst och hindrade
profeten i hans galenskap.
002:017 Dessa människor äro källor utan vatten, skyar som drivas av
stormvinden, och det svarta mörkret är förvarat åt dem.
002:018 Ty de tala stora ord som äro idel fåfänglighet; och då de nu
själva leva i köttsliga begärelser, locka de genom sin
lösaktighet till sig människor som med knapp nöd rädda sig undan
sådana som vandra i villfarelse.
002:019 De lova dem frihet, fastän de själva äro förgängelsens trälar;
ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit
dennes träl.
002:020 Och då de genom kunskapen om Herren och Frälsaren, Jesus
Kristus, hava undkommit världens besmittelser, men sedan åter
låta sig insnärjas och övervinnas av dem, så har det sista för
dem blivit värre än det första.
002:021 Ty det hade varit bättre för dem att icke hava lärt känna
rättfärdighetens väg, än att nu, sedan de hava lärt känna den,
vända tillbaka, bort ifrån det heliga bud som har blivit dem
meddelat.
002:022 Det har gått med dem såsom det riktigt heter i ordspråket: »En
hund vänder åter till sina spyor», och: »Ett tvaget svin vältrar
sig åter i smutsen.»
003:001 Detta är nu redan det andra brevet som jag skriver till eder,
mina älskade; och i båda har jag genom mina påminnelser velat
uppväcka edert rena sinne,
003:002 så att I kommen ihåg vad som har blivit förutsagt av de heliga
profeterna, så ock det bud som av edra apostlar har blivit eder
givet från Herren och Frälsaren.
003:003 Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna
bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra
efter sina egna begärelser.
003:004 De skola säga: »Huru går det med löftet om hans tillkommelse?
Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig
likt, ända ifrån världens begynnelse.»
003:005 Ty när de vilja påstå detta, förgäta de att i kraft av Guds ord
himlar funnos till från uråldrig tid, så ock en jord som hade
kommit till av vatten och genom vatten;
003:006 och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den
värld som då fanns.
003:007 Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av
samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens
dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.
003:008 Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en
dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag».
003:009 Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga
mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder,
eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla
skola vända sig till bättring.
003:010 Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna
med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta,
och jorden och de verk som äro därpå brännas upp.
003:011 Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana
bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan,
003:012 medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom
himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta!
003:013 Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida
vi efter hans löfte.
003:014 Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med
all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara
obefläckade och ostraffliga, i frid.
003:015 Och I skolen hålla före, att vår Herres långmodighet länder till
frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till
eder efter den vishet som har blivit honom given.
003:016 Så gör han i alla sina brev, när han i dem talar om sådant,
fastän visserligen i dem finnes ett och annat som är svårt att
förstå, och som okunniga och obefästa människor vrångt uttyda,
såsom de ock göra med de övriga skrifterna, sig själva till
fördärv.
003:017 Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg,
så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas
villfarelse och därigenom förlora edert fäste.
003:018 Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och
Frälsare, Jesus Kristus. Honom tillhör äran, nu och till
evighetens dag. Amen.