001:001 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till
fäderna genom profeterna,
001:002 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom
sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken
han ock har skapat världen.
001:003 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens
avbild och genom sin makts ord bär allt, har han--sedan han
hade utfört en rening från synderna--satt sig på Majestätets
högra sida i höjden.
001:004 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han
har ärvt är förmer än deras.
001:005 Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min
Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans
Fader, och han skall vara min Son»?
001:006 Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta
den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola
tillbedja honom.»
001:007 Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till
vindar och sina tjänare till eldslågor»,
001:008 säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och
evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.
001:009 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o
Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina
medbröder»;
001:010 så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och
himlarna äro dina händers verk;
001:011 de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom
en klädnad,
001:012 och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad
skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola
icke hava någon ände.»
001:013 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på
min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en
fotapall»?
001:014 Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst
för deras skull som skola få frälsning till arvedel?
002:001 Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så
att vi icke gå förlorade.
002:002 Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all
överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön,
002:003 huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en
sådan frälsning?--en frälsning som ju först förkunnades genom
Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom,
002:004 varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken
och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela
helig ande, allt efter sin vilja.
002:005 Ty det var icke under änglars välde som han lade den
tillkommande världen, den som vi tala om.
002:006 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en
människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du
låter dig vårda om honom?
002:007 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte
honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre
över dina händers verk;
002:008 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom
allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom
underlagt--om vi ock ännu icke se allting vara honom
underlagt.
002:009 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än
änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava
blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd
skulle komma alla till godo att han smakade döden.
002:010 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting
är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn
till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings
hövding.
002:011 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en
och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem
bröder;
002:012 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig»;
002:013 så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se
här äro jag och barnen som Gud har givit mig.»
002:014 Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock
han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin
död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld,
det är djävulen,
002:015 och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv
igenom hade varit hemfallna till träldom.
002:016 Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams
säd som han tager sig an.
002:017 Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han
skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst
inför Gud, till att försona folkets synder.
002:018 Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad,
kan han hjälpa dem som frestas.
003:001 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en
himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och
överstepräst, Jesus,
003:002 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses
var »trogen i hela hans hus».
003:003 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än
Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva
huset.
003:004 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har
byggt allt.
003:005 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare»,
till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
003:006 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans
hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår
frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
003:007 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
003:008 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig
på frestelsens dag i öknen,
003:009 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett
mina verk i fyrtio år.
003:010 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara
de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina
vägar.
003:011 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
003:012 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder
finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande
Guden,
003:013 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag»,
på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt
att bedraga.
003:014 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill
änden hålla fast vår första tillförsikt.
003:015 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke
förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
003:016 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans
ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur
Egypten?
003:017 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det
icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
003:018 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma
in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
003:019 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma
ditin.
004:001 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står
kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland
eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.
004:002 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för
dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom
det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.
004:003 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det
heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in
i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt
ifrån den tid då världen var skapad.
004:004 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade
på sjunde dagen från alla sina verk»;
004:005 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»
004:006 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den,
och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin
ohörsamhets skull icke kommo ditin,
004:007 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han
så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I
dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»
004:008 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava
talat om en annan, senare dag.
004:009 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.
004:010 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från
sina verk, likasom Gud från sina.
004:011 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den
vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande
exempel på ohörsamhet.
004:012 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något
tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ
och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats
uppsåt och tankar.
004:013 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och
uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra
räkenskap.
004:014 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp
genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla
fast vid bekännelsen.
004:015 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande
med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting,
likasom vi, dock utan synd.
004:016 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för
att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt
tid.
005:001 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland
människor och tillsättes för att till människors bästa göra
tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.
005:002 Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande,
just därför att han själv är behäftad med svaghet
005:003 och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna
synder likaväl som för folkets.
005:004 Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom
Aron, kallas därtill av Gud.
005:005 Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva
överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade
till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,
005:006 likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till
evig tid, efter Melkisedeks sätt.»
005:007 Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts
dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från
döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
005:008 Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande;
005:009 och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som
äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning
005:010 och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt».
005:011 Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra
tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
005:012 Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare,
behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra
första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder,
att I behöven mjölk i stället för stadig mat.
005:013 Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är
han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han
är ju ännu ett barn.
005:014 Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan
hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.
006:001 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
med tro på Gud,
006:002 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
uppståndelse och en evig dom.
006:003 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
006:004 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
006:005 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
tidsålderns krafter,
006:006 men som ändå hava avfallit--dem är det omöjligt att återföra
till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
och utsätta honom för bespottelse.
006:007 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
välsignelse från Gud.
006:008 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
006:009 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
sätt.
006:010 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
heliga, såsom I ännu gören.
006:011 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
006:012 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
006:013 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv--
eftersom han icke hade någon högre att svärja vid--
006:014 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
storligen föröka dig.»
006:015 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
006:016 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
006:017 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
rådslut, lade han därtill en ed.
006:018 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
006:019 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
innanför förlåten,
006:020 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».
007:001 Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den
Högste--han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd
på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som
välsignade honom,
007:002 varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som
när man uttyder vad han kallas, är först och främst
»rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det
är »fridens konung»,
007:003 denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning,
utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och
likställes med Guds Son--denne förbliver en präst för
beständigt.
007:004 Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader
Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.
007:005 Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning
att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder,
fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,
007:006 tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och
välsignade honom, densamme som hade fått löftena.
007:007 Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som
mottager välsignelse av den som står högre.
007:008 Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det
där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.
007:009 Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde,
fått giva tionde;
007:010 ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne
till mötes.
007:011 Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska
prästadömet--och på detta var ju folkets lagstiftning byggd--
varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter
Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter
Arons sätt»?
007:012 (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen
förändras.)
007:013 Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en
stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid
altaret.
007:014 Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur
Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om
präster.
007:015 Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat
slag uppstår, lik Melkisedek däri,
007:016 att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar
härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer
av oförgängligt liv.
007:017 Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig
tid, efter Melkisedeks sätt.»
007:018 Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den
var svag och gagnlös--
007:019 eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt--men
ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få
nalkas Gud.
007:020 Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig
bekräftelse--det är nämligen så, att medan de andra hava
blivit präster utan edlig bekräftelse,
007:021 har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade
till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är
en präst till evig tid'»--
007:022 i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till
löftesman.
007:023 Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att
de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst,
007:024 har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han
förbliver »till evig tid».
007:025 Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma
till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.
007:026 En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore
helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över
himmelen,
007:027 en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra
översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för
folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han
offrade sig själv.
007:028 Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro
behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens
utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är
fullkomnad »till evig tid».
008:001 Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en
överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i
himmelen,
008:002 för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga
tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon
människa.
008:003 Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att
frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något
att frambära.
008:004 Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra
där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna,
008:005 i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga
av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en
uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till»,
heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit
dig visad på berget.»
008:006 Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han
är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre
löften.
008:007 Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl
plats icke hava sökts för ett annat.
008:008 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger
Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och
med Juda hus;
008:009 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på
den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur
Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför
frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.
008:010 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i
kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras
sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall
vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
008:011 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre,
icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty
de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den
störste.
008:012 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder
skall jag aldrig mer komma ihåg.»
008:013 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till
känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och
bliver gammalt, det är nära att försvinna.
009:001 Nu hade visserligen också det förra förbundet sina
gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.
009:002 Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo
ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det
heliga».
009:003 Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet,
ett som kallas »det allraheligaste»,
009:004 med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor
överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med
mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill
förbundets tavlor.
009:005 Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde
nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke
tillfälle att tala.
009:006 Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå
prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till
gudstjänsten,
009:007 men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året,
och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv
och för folkets ouppsåtliga synder.
009:008 Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det
allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det
främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.
009:009 Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i
enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna
fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin
gudstjänst,
009:010 utan allenast äro utvärtes stadgar--de såväl som
föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar--
stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre
ordning.
009:011 Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda;
och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är
gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu
är,
009:012 gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget
blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig
förlossning.
009:013 Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt
på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,
009:014 huru mycket mer skall icke Kristi blod--då han nu genom evig
ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud--
rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den
levande Guden!
009:015 Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro
kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led
döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra
förbundet.
009:016 Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som
har gjort testamentet är död.
009:017 Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det
icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu
lever.
009:018 Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan
blod.
009:019 Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses
kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar,
tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl
själva boken som allt folket
009:020 och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har
stadgat för eder.»
009:021 Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de
ting som hörde till gudstjänsten.
009:022 Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod
utgjutes gives ingen förlåtelse.
009:023 Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen
renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste
renas genom bättre offer än dessa.
009:024 Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort
med händer, och som allenast är en efterbildning av det
sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu
träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.
009:025 Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig
själv, såsom översteprästen år efter år går in i det
allraheligaste, med blod som icke är hans eget.
009:026 Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens
begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid
tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.
009:027 Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan
dömas,
009:028 så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att
bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av
dem som bida efter honom, till frälsning.
010:001 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men
framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den
aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på
samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.
010:002 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så
förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon
synd, sedan de en gång hade blivit renade.
010:003 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.
010:004 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna
borttaga synder.
010:005 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och
spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;
010:006 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.
010:007 Då sade jag: 'Se, jag kommer--i bokrullen är skrivet om mig--
för att göra din vilja, o Gud.'»
010:008 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer
och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag»
--och dock frambäras de efter lagen--
010:009 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så
tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.
010:010 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom
att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.
010:011 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och
frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna
borttaga synder;
010:012 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna,
sitter han för beständigt på Guds högra sida
010:013 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda
honom till en fotapall».
010:014 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som
bliva helgade.
010:015 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren
hade sagt:
010:016 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande
dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan,
och i deras sinnen skall jag skriva dem»;
010:017 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall
jag aldrig mer komma ihåg.»
010:018 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer
något offer för synd.
010:019 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå
in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,
010:020 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin
genom förlåten--det är genom sitt kött--
010:021 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,
010:022 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet,
bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont
samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.
010:023 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den
som har givit oss löftet, han är trofast.
010:024 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till
kärlek och goda gärningar;
010:025 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga
hava för sed, utan må vi förmana varandra--detta så mycket mer
som I sen huru »dagen» nalkas.
010:026 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen
om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,
010:027 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld
som skall förtära motståndarna.
010:028 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre
vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;
010:029 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses
värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för
orent--det i vilket han har blivit helgad--och som smädar
nådens Ande!
010:030 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall
vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»
010:031 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.
010:032 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade
kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp
010:033 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till
ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo
genomgå sådant.
010:034 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat
eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I
haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.
010:035 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor
lön.
010:036 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja
och få vad utlovat är.
010:037 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och
han skall icke dröja;
010:038 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig
undan, så finner min själ icke behag i honom».
010:039 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till
fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.
011:001 Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en
övertygelse om ting som man icke ser.
011:002 På grund av den fingo ju de gamle sitt vittnesbörd.
011:003 Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett
ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något
synligt.
011:004 Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och
genom den fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, i
det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron
talar han ännu, fastän han är död.
011:005 Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och
»man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort». Förrän han togs
bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts
Gud;
011:006 men utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill
komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem
som söka honom.
011:007 Genom tron var det som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om
något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för
att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och
fick till arvedel den rättfärdighet som hör tron till.
011:008 Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog
så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut,
fastän han icke visste vart han skulle komma.
011:009 Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet,
likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och
Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte.
011:010 Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars
byggmästare och skapare är Gud.
011:011 Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva
stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som
hade givit löftet.
011:012 Därför föddes ock av en och samme man, en som var så gott som
död, avkomlingar »så talrika som stjärnorna på himmelen och som
sanden på havets strand, som man icke kan räkna».
011:013 I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var;
de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och
bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden.
011:014 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett
fädernesland.
011:015 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade
de haft tillfälle att vända tillbaka dit.
011:016 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det
himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty
han har berett åt dem en stad.
011:017 Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han
blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han
som hade mottagit löftena,
011:018 han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd
skall uppkallas efter dig.»
011:019 Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka
från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka,
liknelsevis talat.
011:020 Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för
kommande tider.
011:021 Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och
tillbad, lutad mot ändan av sin stav.
011:022 Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns
uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben.
011:023 Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och
hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo att »det var
ett vackert barn»; och de läto icke förskräcka sig av konungens
påbud.
011:024 Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att
kallas Faraos dotterson.
011:025 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid
leva i syndig njutning;
011:026 han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än
Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.
011:027 Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av
konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige
kunde han härda ut.
011:028 Genom tron har han ock förordnat om påsken och
blodbestrykningen, på det att »Fördärvaren», som förgjorde allt
förstfött, icke skulle komma vid dem.
011:029 Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra
landet; men när egyptierna försökte gå samma väg, dränktes de.
011:030 Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått
runt omkring dem.
011:031 Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de
ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.
011:032 Och vad skall jag nu vidare säga? Tiden bleve mig ju för kort,
ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om
David och Samuel och profeterna,
011:033 om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade
rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap,
011:034 dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från
att hava varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande
härar på flykten.
011:035 Kvinnor funnos som fingo igen sina döda genom deras
uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke
taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre
uppståndelse.
011:036 Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill
ock bojor och fängelse;
011:037 de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De
gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda,
misshandlade, plågade,
011:038 dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade
omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och
jordkulor.
011:039 Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd,
undfingo de ändå icke vad utlovat var;
011:040 ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss
förutan skulle bliva fullkomnade.
012:001 Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må
ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt
synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa
framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd.
012:002 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på
honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför
honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och
som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
012:003 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare,
på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i
edra själar.
012:004 Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot
synden.
012:005 Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar
med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke
Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.
012:006 Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset
var son som han har kär.»
012:007 Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar
med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver
agad av sin fader?
012:008 Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav,
så voren I oäkta söner och icke äkta.
012:009 Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi
visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara
underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva?
012:010 De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem
gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi
skola få del av hans helighet.
012:011 Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan
till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade
därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.
012:012 Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän»,
012:013 och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som
haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.
012:014 Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse
får ingen se Herren.
012:015 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen
giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att
menigheten därigenom bliver besmittad;
012:016 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom
Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
012:017 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund
av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna
någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
012:018 Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett
som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm,
012:019 icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de
som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem.
012:020 Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om
det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.»
012:021 Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är
förskräckt och bävar.»
012:022 Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad,
det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental,
012:023 till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro
uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och
till fullkomnade rättfärdigas andar,
012:024 och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett
stänkelseblod som talar bättre än Abels blod.
012:025 Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om
dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här
på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi
kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från
himmelen?
012:026 Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt:
»Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock
himmelen att bäva.»
012:027 Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna
bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att
de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande.
012:028 Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så
låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till
behag, med helig fruktan och räddhåga.
012:029 Ty »vår Gud är en förtärande eld».
013:001 Förbliven fasta i broderlig kärlek.
013:002 Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet
hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster.
013:003 Tänken på dem som äro fångna, likasom voren I deras medfångar,
och tänken på dem som utstå misshandling, eftersom också I
själva haven en kropp.
013:004 Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras
obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall
Gud döma.
013:005 Varen i eder handel och vandel fria ifrån penningbegär; låten
eder nöja med vad I haven. Ty han har själv sagt: »Jag skall
icke lämna dig eller övergiva dig.»
013:006 Alltså kunna vi dristigt säga: »Herren är min hjälpare, jag
skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?»
013:007 Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen
huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro.
013:008 Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.
013:009 Låten eder icke vilseföras av allahanda främmande läror. Ty det
är gott att bliva styrkt i sitt hjärta genom nåd och icke genom
offermåltider; de som hava befattat sig med sådant hava icke
haft något gagn därav.
013:010 Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid
tabernaklet icke hava rätt att få något att äta.
013:011 Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod
översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för
synd, »brännas upp utanför lägret».
013:012 Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt
lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket.
013:013 Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans
smälek.
013:014 Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den
tillkommande staden.
013:015 Så låtom oss då genom honom alltid till Gud »frambära ett lovets
offer», det är »en frukt ifrån läppar» som prisa hans namn.
013:016 Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana
offer har Gud behag till.
013:017 Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem; ty de vaka
över edra själar, eftersom de skola avlägga räkenskap. Må de då
kunna göra det med glädje, och icke med suckan, ty detta vore
eder icke nyttigt.
013:018 Bedjen för oss; ty vi tro oss hava ett gott samvete, eftersom vi
söka att i alla stycken föra en god vandel.
013:019 Och jag uppmanar eder att göra detta, så mycket mer som jag
hoppas att därigenom dess snarare bliva återgiven åt eder.
013:020 Men fridens Gud, som från de döda har återfört vår Herre Jesus,
vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för
fåren,
013:021 han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans
vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom,
genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas
evigheter. Amen.
013:022 Jag beder eder, mina bröder: tagen icke illa upp dessa
förmaningens ord; jag har ju ock skrivit till eder helt kort.
013:023 Veten att vår broder Timoteus har blivit lösgiven. Om han snart
kommer hit, vill jag tillsammans med honom besöka eder.
013:024 Hälsen alla edra lärare och alla de heliga. De italiska bröderna
hälsa eder.
013:025 Nåd vare med eder alla.