Dagen var nu inne då Malin skulle sluta sin tjänst och återvända till
sin föregående tillvaro. Huru denna hade gestaltat sig hade jag
emellertid icke fått någon klarhet i, men så mycket förstod jag, att
aldrig förr hade hon tjänat bondpiga om hon ens någonsin vistats ute på
landet. Det hade på sätt och vis varit en händelserik tid de veckor hon
varit här och det ena som det andra verkade i sin mån nästan uppiggande
under det annars enformiga vardagslivets ständiga bestyr och omsorger.
Inte därför att hon i och för sig var någon sympatisk personlighet, det
var hon inte åtminstone för en enkel lantbo, som är van att sätta värde
på mera gedigna egenskaper än som var tillfinnandes hos henne, men hon
var i grund och botten olik folket här i trakten och det var just detta
som gjorde det så intressant att studera henne och iakttaga yttringarna
av hennes föreställningssätt och tankeliv.
Sedan den dagen då det blev bestämt att Malin skulle flytta, hade hon
emellertid blivit på visst sätt förändrad, hennes föregående håglöshet
hade liksom makat åt sig en smula och hade lämnat plats för en viss
verksamhetslust, och på morgonen den dagen hon skulle resa överraskade
hon oss med att gå upp och städa i drängkammaren, vilket hon aldrig
förut gjort, liksom hon över huvud taget aldrig brukade göra något
självmant utan särskild tillsägelse.
Malin sysslade och knogade en lång stund med att packa ned sina
tillhörigheter, vilket hon om möjligt gjorde ännu mera omsorgsfullt och
noggrant än uppackningen vid sin hitkomst. Några rutiga bomullskjolar,
som hon medfört hit och använt under sin vistelse här, skänkte hon till
Anna, som då hon inte ville använda dem, men heller inte ville såra
Malin med att tillbakavisa presenten, sade sig vilja behålla dem som ett
minne. Hur Malin för övrigt kunnat komma på den idén att medtaga dessa
rutiga bomullskjolar kunde jag inte begripa. Rutigt var då inte modernt
men antagligen trodde hon att det inte gick an för en piga att kläda sig
någorlunda skapligt i vardagslag, ehuru hon om söndagarna och annars vid
tillfällen klädde sig särdeles omsorgsfullt. Hon struttade nu
gladeligen, om vardagarna, omkring i sina rutiga kjolar, vilka passade
henne så illa att de på akterdelen brukade bilda utropstecken. Att hon
var piga och skulle kallas piga hade hon också alltid hållit styvt på
och hon protesterade när vi, som förut är nämnt, brukade använda andra
uttryck.
Malin hade lagt sista handen vid nedpackningen och den yngsta drängen
bar ut hennes koffert till den utanför staketet stående vagnen, i vilken
han efter frukosten skulle skjutsa henne till stationen. Lille Nils, som
tillika med de andra barnen sprungo och stimmade ute på backen, frågade
honom då om han fick åka med.
»Ja dä får du väl åtminstone för mej.»
»Vart ska' du åka?»
»Ja' ska' åka bort mä Malin, ho' ska' resa härifrån om du vill vetat.»
»Då vill ja' inte åka.»
Gossen sprang så fort han kunde till sina syskon för att omtala den
stora nyheten. Margit var emellertid litet misstänksam av sig och trodde
inte att det var sant.
»Nä du, gör ho dä så ska du få trumpeten å mej.»
»Fråga Johan då, så får du höra.»
Margit frågade nu Johan, fick av honom bekräftelse på att det var sant
och överlämnade trumpeten till Nils utan att visa någon saknad. Men så
kom hon att tänka på något och sprang in i pigkammaren, där Malin befann
sig.
»Malin, ska du resa bort i dag?»
»Ja, det skall jag, din snorunge», var det föga vänliga svaret.
»Kommer du alldri igen då?»
»Jo, kanske jag kommer hit igen nästa sommar», svarade Malin, rörd av
barnets förmodade tillgivenhet.
Hilda sysslade med att göra i ordning frukosten och var i ett ärende ute
i visthusboden, då hon hörde att barnen kommit osams utanför
stakethörnet. Detta hörde annars till ovanligheten, ehuru de ibland
kunde väsnas och leva om rätt duktigt. För att se vad som var å färde
och söka bilägga tvisten gick Hilda ut till dem och fann att osämjan
gällde trumpeten, som Margit för en stund sedan hade avstått till Nils.
»Men hur är det fatt?» sade Hilda när hon fick höra vad de grälade om,
»det är ju Margits trumpet.»
»Det är min trumpet, ja har fått den av henne», sade Nils.
»Ja dä va för att Malin skulle resa, men ho sa att ho skulle komma
tebaks å då så vill ja ha igen min trumpet», svarade Margit med gråten i
halsen.
Hilda tröstade dock den lilla med att Malin inte skulle komma tillbaka
samt att hon snart skulle få en bättre och vackrare trumpet i stället
för den andra.
Emellertid var frukosten snart aväten och stunden inne att Malin skulle
resa. Hon tackade och sade farväl till oss alla. Hilda yttrade några
erkännande ord och jag tryckte kraftigt hennes hand.
»Adjö Malin och tack skall hon ha. Hoppas att hon inte har tagit någon
skada här.»
Malin fick en smula högre färg på kinderna och såg på mig med onda ögon,
troligen uppfattade hon mina ord som hån ehuru det visst inte varit min
avsikt att håna, utan jag önskade skiljas från henne i fred och sämja.
För övrigt var hon vid sin avresa brynt av solen och hade ett mycket
friskare utseende än när hon kom hit samt hade, fastän hon hela tiden
förefallit att vara nervös, i det stora hela befunnit sig väl under sin
vistelse härstädes.
Med Nygårds-Gustav hade hon ej haft någon förbindelse sedan de så
plötsligt blevo osams i telefonen. De sista dagarna hade hon gått och
våndats men icke kunnat förmå sig att taga första steget och Gustav, som
inte visste om att hon skulle flytta, gjorde sig ingen brådska med att
åstadkomma förlikning. De träffades sålunda icke vidare medan hon var
kvar här, men då Gustav några dagar efter hennes avresa kom hit och fick
veta att hon farit sina färde såg han ganska slokörad ut. Det uppstod
emellertid sedan brevväxling dem emellan men huru deras bekantskap
utvecklade sig i fortsättningen känner jag ej till och brukar för resten
inte sysselsätta mig med andras angelägenheter om jag själv får vara i
fred.
Anna följde med ut på farstubron med en näsduk i handen för att vifta
till avsked, men Hasselkvist, som är en knepig karl, förärade Malin vid
avskedet ett i förseglat paket inslaget syskrin, som han på lediga
stunder limmat ihop av en i småbitar sönderskuren cigarrlåda, och på
locket av detta syskrin hade han med siratlik tryckstil präntat ett
välbekant ordspråk, som blivit uttalat av en vis man i tiden, och det
lydde så här:
Skomakare, bliv vid din läst!
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[S. 69]:
... stuntande i sina plikter. Troligen hade denna ...
... struntande i sina plikter. Troligen hade denna ...
[S. 86]:
... blotta åsynen därav åstadkom en så kraftid ...
... blotta åsynen därav åstadkom en så kraftig ...
[S. 155]:
... eller om hans ens skulle våga tro sina egna ...
... eller om han ens skulle våga tro sina egna ...
[S. 170]:
... Hilda syslade med att göra i ordning frukosten ...
... Hilda sysslade med att göra i ordning frukosten ...