Det var söndag. Från en nästan molnfri himmel strålade solen ren och
klar, givande kraft åt det i den tidiga våren uppspirande gräset. I
björkhagen bortom en av grannbyarna var det ett myllrande liv och där
rörde sig om varandra en stor mängd folk av alla åldrar och kön, bönder,
drängar, pigor, gubbar, gummor och barn.
Det var nämligen så att ortens nykterhetsförening hade anordnat
friluftsfest, och sådana tillställningar bruka alltid bli talrikt
besökta, då de utgöra ett av de få med långa mellanrum återkommande
nöjestillställningar, som står lantbefolkningen till buds.
Nykterhetsföreningen, som bestod av en avdelning av I. O. G. T., var på
orten ganska populär och nästan all traktens ungdom samt en stor del av
det äldre folket voro inskrivna i densamma och var på grund därav bruket
av spirituosadrycker ganska sällsynt i nejden. Härtill bidrog kanske
också i någon mån att en del av den manliga ungdomen, som annars i själ
och hjärta var tämligen likgiltig för nykterhetsrörelsen ändå gått med
för att kunna få deltaga i av föreningen ibland anordnade privata
deklamationsaftnar och fördenskull måste tygla ett möjligen befintligt
spritbegär.
Högst uppe på den lilla backen var en talarestol upprest och talaren
hade nyss avslutat sitt med stor uppmärksamhet åhörda föredrag, vari han
på ett medryckande sätt skildrat dryckenskapens fördärvbringande
inflytande och särskilt framhållit att bruket därav var oförenligt med
en verkligt sund och naturlig levnadsglädje.
Även från Taninge hade folket nästan mangrant infunnit sig på festen,
och Malin, skrudad i en luxuös vårtoalett, som synbarligen framkallade
beundran blandad med en viss känsla av avund hos den kvinnliga delen av
de festbesökande, blandade sig med synbart välbehag i det brokiga
vimlet. Ungdomar av båda könen rörde sig otvunget och ledigt om
varandra, pojkarna ibland kastande skämtsamma utrop till flickorna, som
dock oftast ej blevo svaret skyldiga. Ett litet stycke ifrån
talarestolen var med stöd av ett par större träd anordnat ett
provisoriskt stånd, där läskedrycker tillhandahöllos och efter
föredragets slut rådde däromkring en livlig trängsel. De manliga
ungdomarna undfägnade frikostigt sina kärestor med de begärliga
dryckerna.
En storväxt, grovkornig friarbetare, som blivit utstruken ur föreningen
för löftesbrott, hade inlett en högstämd kurtis med Malin, utan att låta
avskräcka sig av det snävt avvisande emottagande hans första försök
rönte.
»Äsch, inte ska' ho' vara så kymig fast ho' ä' lite bättre uppstissäd än
jag, å för resten så ä' mi' snörskjortä likä grann som hennes
insättning. Kom nu så bjuder jag på e' halvä limonad.»
»Jag dricker inte lemonad.»
»Va! gillar ho' inte ståltrådsdrickä, ja bjuder välle på saft då om dä
smakär bättre.»
Malin kunde nu ej motstå en så frestande inbjudan utan följde, ehuru
halvt motvilligt, med sin efterhängsne kavaljer, kastande en
längtansfull blick på en i närheten stående, vid ortens post- och
växelcentral anställd yngling, som tydligen mera slagit an på henne.
Under en livlig konversation, som bestod av bullrande, om än icke alltid
vällyckade muntrationsförsök å ena sidan samt å den andra i början
enstaviga men sedan allt mera intresserade genmälen, som varslade om en
upptinande sinnesstämning, förtärdes trakteringen och den manliga parten
började så utforska sin nyförvärvade bekantskaps föregående tillvaro.
»Ä' ho' nykommen här, ja' tycker inte ja' har sitt henne på trakten
förr.»
»Ja, jag är nog så ny jag gärna kan bli.»
»Va' ä' ho' ifrån då?»
»Jag är hemifrån förstås.»
»Dä va tusan så bra, dä ä' ja' också å då så får vi sällskap hem i
kväll.»
Jag uppfångade ej fortsättningen av dialogen.
Festen fortgick emellertid under den gemytligaste stämning tills fram
mot aftonen, då folket, uppdelande sig i större eller mindre grupper,
började troppa av och ungdomen tågade nästan mangrant i väg till
Västergår'n, där årets första logdans skulle gå av stapeln.
* * * * *
En ny dag hade inbrutit och redan vid halv 6-tiden på morgonen var
gårdsfolket i Taninge efter vanligheten i full beredskap att med
utvilade krafter taga itu med dagens arbeten.
En av de första och tillika mest krävande utesysslor vid en gård är
mjölkningen och Malin skulle nu under ledning av Anna, den andra pigan,
göra sina första lärospån i den konsten.
Mjölkningen brukade i vanliga fall taga en tid av omkring två timmar,
men den dagen gick det om ovanligt länge, och Hilda knogade allt vad
tygen höllo för att ensam hinna uträtta sysslorna samt ombesörja
frukostlagningen, tagande den nya pigans bristande vana som
förklaringsgrund till det långa dröjsmålet.
Slutligen uppenbarade sig pigorna med mjölkspannen och Anna, som kom ett
stycke förut, tilltalades så av Hilda:
»Det var fasligt vad det tagit lång tid med mjölkningen i dag.»
»Ja, dä ha det gjort, men jag har inte hunnit få färdigt förr, när jag
har fått göra det ensammen.»
»Har du gjort det ensammen? Malin skulle ju hjälpa dig och du skulle ju
lära henne.»
»Malin hon har hela tiden legat och suvit i kalvkätten.»
»Har hon legat och sovit! Att du inte körde upp henne då.»
»Å, jag försökte nog, men hon sa att hon inte hade kunnat sova i natt
för hon hade haft en så ryslig huvudvärk, och då tyckte jag synd om
henne och lät henne ligga.»
Frampå förmiddagen kom Västergårdsbonn över till mig och begärde att få
låna min stora brandstege, vilket beviljades.
»Nå, vad tror du, Karlsson, kan vi börja ta itu med vårsådden snart?»
»Ja du, Berg, som har trädan ner på åsluttningen, du kan nog börja när
som helst, men hos mej blir det då inte upptorkat den här veckan och för
resten så har drängen min gjort sej så illa så han inte kan hjälpa till
med arbetet.»
»Hur har han då burit sig åt?»
»Jo, han kom ihop sej på logen i går kväll me' Nygårds-Gustav, å de
måtte ha varit en skarp sammandrabbning för han har visst fått någon
knäck på revbenen.»
»Vad kom de ihop sig om då?»
»Ja si det är en sak som jag inte så noga vet, men di säjer att det var
om din nya piga.»
»Skulle hon vara så eftersträvansvärd då?»
»Ja dom tyckte fälle dä, men jag tycker som så, att därvidlag så är det
kläderna som gör kroppen.»
Varpå Karlsson med en hälsning och ett lätt skratt avlägsnade sig med
stegen, nästan dignande under sin tunga börda, och jag fortsatte med att
göra i ordning redskapen till det stundande vårbruket, i mitt stilla
sinne icke vidare angenämt berörd av den uppmärksamhet, som min nya piga
ådragit sig.